Ifrågasätta beslut, barn

TS säger väl inte att han inte är öppen för att få hjälp, men du skriver ju ingenting om hur den hjälpen ska få ut sonen på 18-årsdagen, vilket är TS mål.

Men det är just det jag försöker säga hela tiden, man kan ansöka om boende även med yngre barn, men det går inte på en dag utan det tar ett tag, om det ska ske snabbt blir det akutboende och sen något mer permanent. Men att bara lämna en funktions nedsatt person ensam får man givetvis inte göra. 
Mamman verkar vara en ansvarsfull person och ts är beredd att köpa en bostad så nej ingen struntar i sonen. 
Man måste inte ta hand om sitt barn men då ansöker man om boende som samhälle bidrar med. varför ska man köpa dyrt och sen bara överge barnet när allt man behöver göra att ansöka om boende? 
är ju helt ologisk, är man inte kapabel till det tar soc över men i de fallet vekar det ju helt onödigt ! 

lagen.nu/1949:381

Kapitel 7, paragraf 1, andra stycket: 

Underhållsskyldigheten upphör när barnet fyller arton år. Går barnet i skolan efter denna tidpunkt, är föräldrarna underhållsskyldiga under den tid som skolgången pågår, dock längst intill dess barnet fyller tjugoett år. Till skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan och annan jämförlig grundutbildning.

Så ja, fram tills barnet fått ut ,skolan (grunnskola eller gymnasiet och annan jämförlig grundutbildning) är föräldrarna juridisk ansvarig även efter 18 år fyllda. Då längar till barnet fyller 21. 

Ok. Då har jag missat det. Ber om ursäkt för det.

Jag tycker inte det är låga krav när du kräver att barnet ska flytta ut när det är 18 år.
Även en normalfungerande 18-åring kan ha svårt att klara det.

Du har fortfarande inte svarat på frågan om dina erfarenheter av barn med diagnoser.

Underhållsskyldiga är inte samma sak som juridiskt ansvariga. Ja ansvariga juridiskt att betala vissa saker, men den vuxna personen har eget ansvar för sina handlingar, inte föräldrarna. Ingenstans står det heller att det innebär att personen har rätt att bo kvar "hemma".
Går det att fixa boende via kommun eller någon instans så är det toppen, annars betalar jag för det. 

Får man inte göra? Vem ska hindra dem?

Och vad mamman beträffar så är hon överens med TS om att sonen ska ha eget boende när han är 18. Så vill de sätta sonen i en egen lägenhet som TS betalar så kan varken du eller någon annan göra ett smack åt det.

Hur menar du att ingen kan göra något åt det?
Någon kommer definitivt göra något åt det.
Naturligtvis kommer sonen få hjälp, sen hur då går till är en annan sak.
Antigen ansöker mamman i tid som inte har ett dugg med om sonen är 18 år eller ej, det är samma boende vid 16 som 18 (om inte något undantag)
Eller om man bara lämnar honom kommer soc att över när det gäller ungdomar med IF lämnar ingen bara dom hur som helst.
Givetvis kan sonen bli hämtad ifrån lägenheten om han inte klarar sig själv och satt på ett akutboende och ts då köpt en lägenhet i onödan.
Mamman kommer ändå att få betala för sonen tills han går ut gymnasiet vart han än är. 

Varför hänga upp sig på 18 år, det är ingen magisk siffra, man får samma hjälp av samhället när det gäller funktionshindrade vid 16 och 18 års ålder, dvs man är försörjningsskyldig, man kan givetvis ordna annat boende som man betalar för men en egen lägenhet till en 18 åring med IF som går i skolan fungerar ju inte.
Alltså kommer han att omhändertagas om ingen hjälper honom i vardagen.
Återigen kan ts och mamman ansöka om bostad på barnboende som ofta har runt 6 st ungdomar boende i en villa t ex.
Varför köpa en dyr lägenhet där inte sonen klarar sig?
Varför skulle inte mamman och ts vilja att sonen kommer till ett bra boende?

18 år betyder inte att samhället helt plötsligt blir mer ansvariga än innan, föräldrarna ska se till bostad, mat mm blir till godosedda och dom betalar för det, hemma eller annat och i detta fall blir det LSS boende.
Samhällets ansvar går över när gymnasiet är slut för ungdomar med funktionsnedsättning, då blir det ekonomiska ansvaret samhällets.
Då kan man flytta i på vuxenboende om man har IF men ofta bor man på barnboende till 21-23.

Så 18 år betyder ingenting jämfört med 13, 15 eller 18. 
Det är samma tills gymnasiet är slut. Om ts och mamman söker boende eller kickar ut sonen eller vad dom är det fortfarande mamman som är försörjningsansvarig det gäller även vid omhändertagande.

Så varför skulle ts och mamman inte söka boende? om dom gör det vid 12, 15, 18 spelar ingen roll det blir ingen skillnad.

Nej jag kan inte göra något åt om ts köper en lägenhet till sonen men självklart kommer soc göra något om sonen bor där och ingen tar hand om honom, skolan skulle ju slå larm så jo någon skulle göra något åt det.

Varför ska det ens diskuteras? det är inte svårt att prata med LSS handläggare om att man vill söka boende, om mamman och ts absolut vill gör det när sonen fyller 18 så javisst, men dom kan göra det på samma premisser vid 12, 15 18 och 19 det är samma regler som gäller, samma boende mm.
Det är först efter gymnasiet andra regler gäller.

Men dom får söka boende hur mycket dom vill om det absolut ska vara då sonen fyller 18 år! dom väljer själva när det ska ske.

Jag har inte sagt att de inte ska söka boende. Men du verkar ju mena på att de kommer inte bli något bara för att sonen blir 18. Och TS och mamman har kommit överens om att han ska ha eget boende vid 18, i värsta fall så är TS beredd att betala en lägenhet, men eget ska han ha oavsett. Du påstod att man inte får göra så, men du svarar inte på vad någon skulle kunna göra för att hindra dem. Allt mamman är skyldig att göra är att ekonomiskt betala försörjningen, ingenting annat. Och bara halva egentligen, resten får de kräva av pappan och betalar inte han så blir det samhället som står för det. Hur tänker du förresten att det är möjligt att pappan inte behöver ha sonen boende hos sig? Varför skulle då mamman behöva det, 18 år eller ej?

Du kan inte jämföra ett barn med svår diagnos och i tillägg intellektuell funktionsnedsättning med barn utan. Barn med intellektuell funktionsnedsättning blir i stortsätt aldrig vuxna och kan klara sig själv och abslout inte vid 18 års ålder. Så tekniskt sätt så är din sambo ansvarig över sitt barn tills denne kan få ett ordnar boende via LSS även efter barnet är 18 år. 

Att man enligt lagen blir myndig vid 18 innebär inte per automatik att alla 18-åringar är vuxna och kan klara sig själv. 

Fram tills barnet gått ut gymnasiet och då til lhlgst 21 år fyllda så är din sambo försörjningsskyldig. Kan då inte barnet bo i egen lägenhet så får den bo hemma. 

Hur kan du tolka att jag sagt att sonen inte kan flytta till boende vid 18 år?
Jag har hela tiden sagt att man kan söka LSS boende innan vid 18 eller senare.
18 har ingen betydelse, varför hänga upp sig på 18 år?
Det är alltså ingen skillnad på LSS boende när det gäller yngre eller 18 år.
Jag har skrivit tidigare att dom kan söka boende tidigare, det tar ofta ett tag och jag har rekommenderat dom att söka korttids boende så länge som är avlastning vissa helger och vardagar beroende på hur många timmar man beviljas.
Jag har hela tiden sagt att 18 år betyder inget i detta sammanhang.

Föräldrar har ett ansvar tills barnet går ut gymnasiet, jag har nämnt att vissa kan söka internat eller inackordering osv. vill en förälder köpa en lägenhet och betala den och se till att det finns mat och annat, fickpengar osv får man det men man är ansvarig att se till att barnet får allt detta.
Det är man ansvarig för. Ett ungdom med intellektuellt funktionshinder kan inte ta hand om sig själv på det sättet, ta hand om sig själv, laga mat, åka till skolan osv.
Föräldrarna kan då i detta fall om tonåringen eller barnet beroende på ålder ansöka om LSS insatser, det är föräldrars ansvar.
Mamman och ts verkar vara förnuftiga personer även om  tex ts inte orkar med sonen i flera år till. Men då söker man hjälp med boende.
Återigen varför köpa en lägenhet när sonen inte kan ta vara på sig själv?
Pappan verkar inte vara en förnuftig person och struntar i sitt barn och om även mamman var sådan skulle då Soc gå in men mamman tar hand om sitt barn och vill det väl och de flesta föräldrar är ju förnuftiga  även om man inte kan ta hand om barnet hemma.
Pappan verka ha struntat totalt i sonen men  borde betala underhåll men annars går ju Fk in och betalar. 
Mamman skulle ju också kunna strunta i sitt barm men det gör hon ju inte.
Men hon kanske heller inte orkar i flera år till, de flesta föräldrar vill sitt barn väl och söker då boende om man inte kan ha barnet hemma.

Återigen ts och mamman får söka boende precis när dom vill, men dom kan inte köpa en lägenhet och bara placera sonen där när han har if då blir han omhändertagen eftersom han inte klarar sig själv. och mamman ändå får betala för den placeringen så varför ha fler kostnader? 

Pappan har checkat ut och kommer inte ta hand om sonen , det behöver inte mamman heller göra om hon inte vill eller orkar men då kan hon välja mellan att söka boende och se till att sonen får ett bra boende vilket hon troligtvis vill när man hör på ts att hon är en bra mamma. 
Eller så kan hon precis som pappan skita i sonen och låta soc ta över.
Troligtvis gör hon det första som de flesta vettiga föräldrar gör.
Ja både mamman och pappan är försörjningsskyldiga, betalar inte pappan går ju FK in, men det verkar bara vara mamman som är vårdnadshavare då pappan inte längre är med i bilden och det är just vårdnadshavare som söker LSS för sitt barn.

Jag har aldrig sagt att dom inte kan bestämma att sonen ska bo någon annanstans när han är 18 år dom kan bestämma att han ska ha annat boende tidigare. Just 18 är som sagt ingen speciell ålder för att få LSS hjälp eller boende, det ändras inte vid 18 år. Samhället gör inte mer för att man fyller 18 år.
Men dom när mamman är ansvarig kan inte bara lämna en person med IF själv som inte kan ta hand om sig utan att han bli omhändertagen, däremot kan dom söka hjälp och boende som ser till att han får i sig mat och kläder osv.

Vad är problemet?