Ifrågasätta beslut, barn

Håller med 

Jag skulle gått vidare om min partner kallade mitt barn för utvecklingsstörd unge. Man har självklart valet att avsluta en relation som inte fungerar, oavsett orsak. 

Det är en konstig tanke, att man ska anpassa sina val i livet för att passa någon som man eventuellt kommer att möta i framtiden. Däremot kan man ju välja att inte gå in i en relation, eller avsluta den, om man känner att den inte passar. 

Nu är själva frågan att jag inte förstår varför någon kan välja att inte göra abort när personen vet att blivande pappan kommer va en frånvarande far och väldigt dålig förebild.
Är själv av uppfattningen att ett barn förtjänar två bra föräldrar.
Den diskussionen jag är ute efter. Är det rimligt att behålla ett barn när man vet med sig att ungen inte kommer få en far som är värd namnet.
När hon "gnäller" om barnets far så kan jag inte låta bli att tänka att det, åtminstone delvis, är självförvållat. Visst är det barnets fars fel, men hon visste redan innan att han är en idiot.

Så är det ju. Men då är det inte ett valalternativ. Den här killen har ett val. Jag skulle ha sagt nej-tack.

Det är ju liksom inget litet åtagande att ta hand om en utvecklingsstörd unge.

Konstigt ändå att han valt att gå så långt som att bli sambo. Han måste ju ha vetat att barnet finns redan innan han gjorde det valet att bli sambo. Han verkar sent ute med sina insikter, och även han verkar ju fatta en del dåliga beslut som flyttar ihop med någon som inte passar honom. 

Ja, TS har väl upptäckt att det är en jävla massa jobb och strul med ungen och börjar få kalla fötter.

Därav ifrågasättandet av morsans historiska val. Kan hålla med om att morsan gjorde väldigt korkade beslut. MEN... Det går ju inte att ändra på den saken nu. Meningslöst att bråka om.

Brukar annars vara en flickvänsgrej att bråka om historiska händelser som inte går att ändra på. Vem man låg med förra veckan osv.

Du har självklart rätt i sak, men betänk också att hon var tonåring när hon fattade beslutet, dvs inte alls på samma mognadsnivå som idag.

Vad vill du diskutera? Barnet finns redan så om du vill leva med henne så får du acceptera det och kanske vara den fadersfigur som barnet saknar. 

Jag anser att det görs alldeles för många aborter i Sverige, för långt upp i veckorna och av för triviala anledningar. Men just det där låter som ett fall, där en abort kunde ha varit ursäktad, och kanske rentav det bästa. 

Dock - mamman har alltså tagit sig ifrån den dålige mannen nu, och är tillsammans med dig. Som du själv i alla fall menar är en bättre person. Så då har hon gjort rätt såtillvida, och du och hon borde kunna ge det här barnet ett bra liv trots den dåliga pappan.

Jag tänker att abort alltid ska vara den SISTA lösningen - går det att ordna på något annat sätt och ge barnet en chans, så är det bättre.

Angående den dåliga pappan, så har vi ett stort problem här i Sverige med att papporna får umgängesrätt nästan oavsett hur dåliga de än är. Även i sådana skräckfall som Tintin-fallet i Luleå (var det väl?).

Jag vet kvinnor som skulle ha kunnat bli jättebra ensamma mammor, och som egentligen ville behålla, men som inte vågade annat än göra abort när de upptäckt att barnafadern var våldsam eller hade ett intresse för barnporr, medan de ännu befann sig inom abortgränsen. De kunde inte ta risken att behöva lämna ut barnet ensamt till fadern, som kanske skulle tortera ihjäl det och utsätta det för sjuka sexuella saker, utan då var det bättre att det fick dö i moderlivet. Men det är HEMSKT att det ska vara så, och det är feministernas fel som har drivit frågan om delat föräldraskap in absurdum.