Ifrågasätta beslut, barn

Har du ett annat ord för varierad kombination av genom så varsågod och berätta om det ordet :D 
Försök att ha två tankar i huvudet samtidigt :)
Jag ifrågasätter inte barnet. Jag ifrågasätter min sambos val att ge barnet en urusel far. Inget jag tänkte på speciellt mycket i starten men när man ser hur ledsen barnet blir när kompisar berättar om sina pappor, ja då blir det mer och mer tydligt att det mer va ett egoistiskt val av barnets mor.

Alla gör misstag, jag dömer inte henne som person för det, men jag kan inte tycka att det va ett bra val av henne. Helt enkelt för att ett barn förtjänar en bra, trygg familj.

Om han hade skärpt till sig så hade det varit ren tur och tyvärr högst osannolikt. Människor förändrar sig inte.
Ekonomi och utbildningsnivå säger för övrigt inget om hur bra förälder en person blir. Hur man är som person, speciellt när man är ~30 år, ger dock en bra uppfattning om hur man även blir som förälder. Man är vuxen och borde ha landat någorlunda i livet.
Hade han varit en normalfungerande och omtänksam person som behandlade henne bra under tiden de va tillsammans så hade jag inte haft något att tycka om det. För då hade barnet haft alla förutsättningar att få en bra familj.
Nu fanns inte de förutsättningarna och det va inget som indikerade att barnets far skulle bli en bra far.

Vet din sambo om vad du tycker kring det här?

Har du sagt till din sambo att hennes barn är "en utvecklingsstörd unge"? annars gör det eller varför inte visa henne vad du har skrivit här så kanske hon förhoppningsvis slänger ut dig ur sitt och sitt barns liv. Hon har varit sitt barns trygga familj, likaså min dotter har varit sin sons trygga familj utan en närvarande pappa. 

Hon har, trots förutsättningar, gjort det väldigt bra.
Gnäller inte på henne, heller inte på hennes barn.
Rättfärdigar mitt val med att hon är en stark & omtänksam person. Att hon tagit något/några dåliga beslut är inget jag dömer henne för som person.
Vi har det bra, haft det bra tillsammans i flera år.
Om jag/vi väljer att försöka få barn så vet jag att hon är en bra person och kommer bli en bra mor för mina barn.
Där är skillnaden. Jag vet att jag skulle ge mina barn en bra andra förälder.
Inte en pank, kriminell fängelsekund med narkotikamissbruk.

Självklart förtjänar alla barn två vettiga föräldrar men ibland kastar livet en kurvboll och vips har man helt andra förutsättningar än man tänkt sig. Läst typ igår om en tjej som skulle byta preventivmedel och fick veta att hon var i v30. Knappa 20 år gammal, hade gjort slut med pojkvännen i samma veva som hon uppenbarligen blev gravid. Hade p-stav och ville byta till p-spruta (eller om det var tvärtom, skitsamma, det var inte vanliga p-piller). Nu har hon turen att ha ett ex som verkar vettigt och som är villig att ta sitt ansvar för det kommande barnet.

I din sambos fall så vet jag inte hur gammal hon var men var hon runt 20 så har man (tyvärr) ofta som tjej en bild av att kunna "rädda" den där missanpassade pojken. Sen blir det väldigt sällan så lyckat som man tänkt sig (typ aldrig utan det blir ren katastrof). För de flesta tjejerna blir det ingen graviditet utan "bara" hjärtesorg och sen växer de upp och inser "vad bra att det inte blev något barn". 

Och du skulle inte önska att din dotter haft lite bättre omdöme när hon valde far till sitt barn?

Så det är din sambos resonemang som ledde till att hon behöll barnet som är ditt bekymmer. Inte den faktiska situationen som blev sen.

Och hur är du själv som person då, som kallar hennes barn för utvecklingsstörd unge. Har hon lika dåligt omdöme igen i valet av män alltså? 

Nu verkar det som att du är man och kan därför omöjligt veta hur det känns att vara gravid. På dig låter det som att abort är en självklarhet, något man gör på ett knapptryck och lättvindigt. Som att hon var dum som inte gjorde den där lätta saken som abort är...

Det är, för vissa kvinnor, ett riktigt tufft beslut. Jag själv har alltid trott att jag skulle kunna göra abort om det skulle behövas, tills då jag fick ett litet uppvaknande: Jag trodde helt enkelt att jag hade råkat bli gravid, en liten hoppsan, när min yngsta var 10 månader och min äldsta 2,5 år. Jag skulle alltså få en till innan mitt äldsta ens var 3,5 år gammal.

Jag fick panik. För även fast det sågs som något självklart och skulle varit det bästa för mig så stod jag där och hade en känsla av att jag verkligen inte kunde genomföra en abort. Att jag verkligen aldrig skulle kunna avsluta ett potentiellt liv, en till att älska så otroligt mycket som jag älskar mina nuvarande barn.

Nu var jag inte gravid, tack och lov. Men helt plötsligt förstod jag att de som skriver att folk bara kan göra abort hit och dit inte är så förstående i vad det betyder att göra abort för vissa. Skriver detta för att du kanske ska förstå att även fast det är ett val så är det inte något som ska ses som en självklarhet. 

Ligger säkert ganska mycket i det du skriver.
Hon va ca 20 ja. Hon gillade inte ens den hon va tillsammans med, har sagt hon såg honom som ett "misslyckat projekt" och fördriv.
Ännu en röd flagg att låta honom bli far.
I det fallet så upptäcktes även graviditeten tidigt, vecka 5-6, så alla möjligheter att avbryta fanns.