Anonym (Lägg av bara)

Wed 15 Nov 2023 17:59

210 svar

Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

Jag har läst en hel del trådar/artiklar/anonyma insändare och så vidare skrivna av kvinnor och män som känner sig ensamma. Inte ensam som i att man nödvändigtvis behöver en partner, utan att man överlag saknar umgänge.

Jag har lagt märke till att dessa personer ofta tycker synd om sig själv (inte alla men många). De tycker så synd om sig själva. Istället för att ta tag i problemet skriver de trådar på internet, för att folk ska berätta hur synd det är om dem.

Man kommer inte få fler kompisar eller hitta annat umgänge om man låser in sig i sin bostad och är rädd för mänsklig kontakt. Det funkar inte så. Om man nu så gärna vill träffa människor så får man faktiskt lyfta på arslet och se till att det händer något. Man tar egna initiativ. Man börjar höra av sig till folk, man söker helt nya kontakter om de gamla kontakterna inte längre är intresserade. Man kastar sig ut i världen och släpper rädslan, man provar och ger sig in i alla möjliga situationer. Annars händer ingenting.

Istället för att vänta på att andra ska komma fram och börja prata och ta kontakt så kan man ju prova att själv göra det. Vet man inte vad man ska säga så finns det bra tips om man bara googlar.

Om man nu har gjort allt i världen och ändå inte lyckas knyta nya kontakter, om man fortfarande är helt ensam, då kanske man måste inse att problemet ligger hos en själv - man är sannolikt inte en så fantastisk människa som man tror om nu alla människor tar avstånd från en..

Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

Anonym (Gryning)

Fri 17 Nov 2023 13:59

#131

Anonym (Caspians secret) skrev 2023-11-17 13:37:05 följande:

Det finns många faktorer i ensamhet. Om man vill hjälpa en person vidare, vilket man kanske inte vill (att säga att någon är aggressiv och saknar självinsikt brukar generellt leda till förhöjd konflikt nivå, särskilt i text) så kan man ofta göra något litet. Men det handlar om att man genuint vill hjälpa personen och får kontakt.

Nu sitter jag bredvid en kvinna som har varit på möte i en arbetsgrupp där "alla är introverta och har en och annan diagnos". Jag får för mig att hon inte kommer att komma framåt som chef...

Jag hjälper gärna människor som vill ha hjälp. Inte folk som saknar självinsikt över deras egna aggressioner. Läser ibland inlägg som är utformade som en fråga, men visar sig vara sarkasm i syftet att sprida ett passivt aggressivt budskap. Det finns absolut ingenting någon kan göra för att hjälpa en uppenbart aggressiv människa utan självinsikt. Förutom att berätta för andra vad det handlar om. Och då är målgruppen de som läser det. Handlar om att ingen ska acceptera aggressioner i det öppna rummet.

Att visa sympatier för ett aggressivt beteende är som att säga till åhörarna att du måste acceptera att bli trampad på. (Och då lägger man felet på åhörarna också)

Anonym (Gryning)

Fri 17 Nov 2023 13:59

#132

Anonym (Caspians secret) skrev 2023-11-17 13:51:30 följande:

Är det ensamhet man vill råda bot på så ska man välja andra aktiviteter än internetforum. Men det kan vara ganska lärorikt att höra snacket efteråt som man får till sig här.

Jag förstår mer och mer om hur verklighetens folk resonerar.

Kvinnan, som fortfarande sitter intill mig, nu tyst, djupt försjunken i sin dator, blont lockat hår, beige kavaj, hon ser alldeles vanlig ut. Men hon är som sagt chef för "en grupp introverta människor med en och annan diagnos".

Nog passar hennes mentala tillstånd på FL. Men hon har en "älskling" så hon är nog inte här och sörjer sin avsaknad av tvåsamhet, och inte lär hon ha ett barn med diagnos heller.

Borde du inte jobba i stället?

Anonym (inflation)

Fri 17 Nov 2023 14:00

#133

Anonym (Gryning) skrev 2023-11-17 13:24:19 följande:

Du är ganska aggressiv. Jag finner det troligt att diagnoser ibland kan ställa till det för sociala. Det betyder inte att det finns andra faktorer. Läser ibland om folk som vill ha en flickvän för att lösa känslan av ensamhet. Visar sig att de också saknar vänner. Är arga över kvinnor p g a avsaknad av flickvän.

Ekvationen blir omöjlig för att individen saknar självinsikt.

Håller med, har sett det på nära håll.

Två ensamstående kvinnor med barn med diagnoser och båda två gav upp att försöka ge barnen en uppfostran och gick över till att bara låta dem få som de vill, göra som de vill och skylla det på diagnoserna. Resultatet blev tonåringar som fortfarande behandlas som och beter sig som om de vore 5 med NOLL hyfs och sociala färdigheter.

Jag menar visst, de har sina diagnoser som förmodligen kommer påverkar hur de beter sig och man kan inte förvänta sig ett normalt beteende från dem, men det är ju bara halva sanningen, uppfostran spelar ju oxå sin roll och två barn med samma diagnos där den ene fått en uppfostran och den andra inte kommer förmodligen bete sig väldigt olika.

Anonym (Gryning)

Fri 17 Nov 2023 14:03

#134

Anonym (inflation) skrev 2023-11-17 14:00:18 följande:

Håller med, har sett det på nära håll.

Två ensamstående kvinnor med barn med diagnoser och båda två gav upp att försöka ge barnen en uppfostran och gick över till att bara låta dem få som de vill, göra som de vill och skylla det på diagnoserna. Resultatet blev tonåringar som fortfarande behandlas som och beter sig som om de vore 5 med NOLL hyfs och sociala färdigheter.

Jag menar visst, de har sina diagnoser som förmodligen kommer påverkar hur de beter sig och man kan inte förvänta sig ett normalt beteende från dem, men det är ju bara halva sanningen, uppfostran spelar ju oxå sin roll och två barn med samma diagnos där den ene fått en uppfostran och den andra inte kommer förmodligen bete sig väldigt olika.

Ja, jag har också sett det på nära håll.

Anonym (Gryning)

Fri 17 Nov 2023 14:13

#135

Anonym (inflation) skrev 2023-11-17 14:00:18 följande:

Håller med, har sett det på nära håll.

Två ensamstående kvinnor med barn med diagnoser och båda två gav upp att försöka ge barnen en uppfostran och gick över till att bara låta dem få som de vill, göra som de vill och skylla det på diagnoserna. Resultatet blev tonåringar som fortfarande behandlas som och beter sig som om de vore 5 med NOLL hyfs och sociala färdigheter.

Jag menar visst, de har sina diagnoser som förmodligen kommer påverkar hur de beter sig och man kan inte förvänta sig ett normalt beteende från dem, men det är ju bara halva sanningen, uppfostran spelar ju oxå sin roll och två barn med samma diagnos där den ene fått en uppfostran och den andra inte kommer förmodligen bete sig väldigt olika.

Det är sorgligt. Ibland så verkar uppfostran också kompenseras med ytliga saker. T ex om kompisen Pelle fick ett nytt Xbox som födelsedagspresent så ska min Nisse ha det också för att han grinar, trots att det inte är hans födelsedag eller att pengar finns.

Vilket också leder till att Nisse ser saker som en form av kärlek, kärlek är saker, eller objekt. respekterar inte andras saker då det bara är att köpa en ny, förstärker känslan av ilska och frustration när denne inte får allt den pekar på. Blir ett offer i olika sammanhang gör att det brukar ju fungera att skrika och gråta för att få det man vill ha.

För att det är för jobbigt att säga nej till sitt barn.

Anonym (inflation)

Fri 17 Nov 2023 14:38

#136

Anonym (Gryning) skrev 2023-11-17 14:13:46 följande:

Det är sorgligt. Ibland så verkar uppfostran också kompenseras med ytliga saker. T ex om kompisen Pelle fick ett nytt Xbox som födelsedagspresent så ska min Nisse ha det också för att han grinar, trots att det inte är hans födelsedag eller att pengar finns.

Vilket också leder till att Nisse ser saker som en form av kärlek, kärlek är saker, eller objekt. respekterar inte andras saker då det bara är att köpa en ny, förstärker känslan av ilska och frustration när denne inte får allt den pekar på. Blir ett offer i olika sammanhang gör att det brukar ju fungera att skrika och gråta för att få det man vill ha.

För att det är för jobbigt att säga nej till sitt barn.

Japp och att Nisse växer upp i tron att man bara kan få saker utan motprestation.
Och att Nisse lär sig att om man grinar och gnäller så får man som man vill.
Och att Nisses inte lär sig värdet av saker, etc, etc.

Allt sånt kommer Nisses ha med sig in i sina egna relationer som vuxen och det är klart att det kommer bli svårt. Andra kommer inte alltid dalta lika mycket med honom eller acceptera lika mycket med honom som mamma eller pappa gjort och det kommer garantera leda till friktion med sin omgivning. Hur ska en sån kille klara av ett jobb tex? En flickvän?

Så visst är det tragiskt, man gör dem inte en tjänst direkt genom att uppfostra dem så. Och när man ser sånt på nära håll så börjar man undra hur många andra ungar som växer upp så, och man börjar fatta varför vissa vuxna människor beter sig som de gör.

Ena av dessa mammor känner jag sen många år och vi har en ganska förtrolig relation, jag försökte lyfta frågan en gång och frågade hur hon tänkt sig att hennes son ska kunna klara sig själv när hon inte längre fanns där för honom, hur ska han klara ett jobb? hur ska han klara en relation?

Taggarna åkte ut och offerkoftan på med en gång hon blev enormt sur och förklarade för mig att jag minsann inte har en aning hur svårt det är att med barn med diagnoser för mina ungar har inte det... jag hade velat försöka förklara för henne att det är säkert sant att det är svårt och jag kan inte veta hur svårt det är, men oavsett hur svårt det är så behöver hennes son fortfarande lära sig klara sig själv för hon kommer inte alltid kunna finnas där för honom men jag insåg att det hade varit meningslöst att fortsätta samtalet för inget hade nog gått in.

Anonym (Gryning)

Fri 17 Nov 2023 14:55

#137

Anonym (inflation) skrev 2023-11-17 14:38:02 följande:

Japp och att Nisse växer upp i tron att man bara kan få saker utan motprestation.
Och att Nisse lär sig att om man grinar och gnäller så får man som man vill.
Och att Nisses inte lär sig värdet av saker, etc, etc.

Allt sånt kommer Nisses ha med sig in i sina egna relationer som vuxen och det är klart att det kommer bli svårt. Andra kommer inte alltid dalta lika mycket med honom eller acceptera lika mycket med honom som mamma eller pappa gjort och det kommer garantera leda till friktion med sin omgivning. Hur ska en sån kille klara av ett jobb tex? En flickvän?

Så visst är det tragiskt, man gör dem inte en tjänst direkt genom att uppfostra dem så. Och när man ser sånt på nära håll så börjar man undra hur många andra ungar som växer upp så, och man börjar fatta varför vissa vuxna människor beter sig som de gör.

Ena av dessa mammor känner jag sen många år och vi har en ganska förtrolig relation, jag försökte lyfta frågan en gång och frågade hur hon tänkt sig att hennes son ska kunna klara sig själv när hon inte längre fanns där för honom, hur ska han klara ett jobb? hur ska han klara en relation?

Taggarna åkte ut och offerkoftan på med en gång hon blev enormt sur och förklarade för mig att jag minsann inte har en aning hur svårt det är att med barn med diagnoser för mina ungar har inte det... jag hade velat försöka förklara för henne att det är säkert sant att det är svårt och jag kan inte veta hur svårt det är, men oavsett hur svårt det är så behöver hennes son fortfarande lära sig klara sig själv för hon kommer inte alltid kunna finnas där för honom men jag insåg att det hade varit meningslöst att fortsätta samtalet för inget hade nog gått in.

Ja, och jag förstår att det säkert inte är så lätt att hantera barn med diagnoser. Jag kan tänka mig att folk med egna diagnoser och svårigheter själva har svårt att säga nej på ett sakligt sätt. Om Nisse skriker och smäller näven i väggen för att han inte får ett Xbox då krävs en viss styrka att kunna hantera det. Men samtidigt så har ett undflyende föräldraskap också bidragit till situationen.

Ge inte ett skrikande barn det den vill ha, då tränar föräldern upp det dåliga beteendet också.

Kommer ihåg en förälder som hade det beteendet mot sitt barn. Hon berättade att hon hade gett honom något för att han skrikit och då hade han sagt "jag älskar dig mamma" och då berättade hon att hon visste att hon var på rätt spår gällande barnuppfostran. Sorgligt.

Anonym (inflation)

Fri 17 Nov 2023 15:29

#138

Anonym (Gryning) skrev 2023-11-17 14:55:12 följande:

Ja, och jag förstår att det säkert inte är så lätt att hantera barn med diagnoser. Jag kan tänka mig att folk med egna diagnoser och svårigheter själva har svårt att säga nej på ett sakligt sätt. Om Nisse skriker och smäller näven i väggen för att han inte får ett Xbox då krävs en viss styrka att kunna hantera det. Men samtidigt så har ett undflyende föräldraskap också bidragit till situationen.

Ge inte ett skrikande barn det den vill ha, då tränar föräldern upp det dåliga beteendet också.

Kommer ihåg en förälder som hade det beteendet mot sitt barn. Hon berättade att hon hade gett honom något för att han skrikit och då hade han sagt "jag älskar dig mamma" och då berättade hon att hon visste att hon var på rätt spår gällande barnuppfostran. Sorgligt.

Ja visst är det sorgligt speciellt om man slår ut det i stor skala, dessa barn kommer ju växa upp till små egoister/narcissister, och om majoriteten av barnen blir uppfostrade så, vilket samhälle kommer de skapa?

Jag tycker hela samhället har gått åt ett känslobaserat istället för ett pragmatiskt faktabaserat resonemang i det mesta. Många verkar tro att det går att bullshitta sig fram genom livet genom dåliga ursäkter och rationalisering och göra det så enkelt för sig själva som möjligt Ingen ska behöva ta ansvar för nånting, inte ens sina egna barns uppfostran, det räcker med att luta sig tillbaka och hitta på nån fin förklaring och allt kommer bara lösa sig självt....vilket givetvis förstärks av att andra klappar en på ryggen och håller med för alla vet ju att inte kam man väl säga obehagliga sanningar för folk, det är ju ren kränkning

Och när det skiter sig så hittar man bara på en ny fin ursäkt för det och deklarerar att man minsann bara är mänsklig och gjort sitt "bästa" för det och så är allt bra igen.

Anonym (Gryning)

Fri 17 Nov 2023 15:43

#139

Anonym (inflation) skrev 2023-11-17 15:29:00 följande:

Ja visst är det sorgligt speciellt om man slår ut det i stor skala, dessa barn kommer ju växa upp till små egoister/narcissister, och om majoriteten av barnen blir uppfostrade så, vilket samhälle kommer de skapa?

Jag tycker hela samhället har gått åt ett känslobaserat istället för ett pragmatiskt faktabaserat resonemang i det mesta. Många verkar tro att det går att bullshitta sig fram genom livet genom dåliga ursäkter och rationalisering och göra det så enkelt för sig själva som möjligt Ingen ska behöva ta ansvar för nånting, inte ens sina egna barns uppfostran, det räcker med att luta sig tillbaka och hitta på nån fin förklaring och allt kommer bara lösa sig självt....vilket givetvis förstärks av att andra klappar en på ryggen och håller med för alla vet ju att inte kam man väl säga obehagliga sanningar för folk, det är ju ren kränkning

Och när det skiter sig så hittar man bara på en ny fin ursäkt för det och deklarerar att man minsann bara är mänsklig och gjort sitt "bästa" för det och så är allt bra igen.

Jag förstår att det är skrämmande att ge sig ut i verkligheten och finna att andra inte accepterar det dåliga beteendet som denne är van vid att hantera situationer med förut.

Känner sig någon ensam så är det upp till andra att lösa problemet med dennes ensamhet på grund av den inlärda offermentaliteten. När folk inte tar hand om dennes problem så skapas en ilska (eftersom denne har lärt sig att det fungerar för att få det den vill) Personen fortsätter med aggressionerna oförmögen att se att det är denne som behöver göra förändringen. En negativ spiral formas.

Beroende på offermentalitet och narcissistisk personlighet. Krävs en hel del inre reflektion innan en sån individ kan börja må bra. Även om denne haft en mindre bra uppfostran så behöver individen inse att det enbart är dennes ansvar hur den beter sig.

Anonym (100)

Fri 17 Nov 2023 17:13

#140

Anonym (Caspians secret) skrev 2023-11-17 12:56:35 följande:

Jag vill ha sagt att alla inte har samma berättelse. Att det finns offer. Att alla offer inte har offermentalitet utan fortsätter att kämpa. Som du en gång gjorde.

Det finns också människor som inte förmår sig att ta en kamp för att få det bättre. Det kan ha legitima skäl och mindre legitima skäl.

Vi människor kan underlätta för varandra genom att uppmuntra, eller försvåra för varandra genom att sänka.

Vi kan manipulera och vi kan bli manipulerade. Vi kan kliva över lik eller göra det vi tror är det rätta. Beroende på vad vi varit utsatta för tidigare har vi olika möjligheter.

Det är sådant det inte såg ut som du såg inifrån din egen berättelse, och jag är ingen perfekt människa och ängel, jag blir irriterad när jag ser sånt.

Nu vet jag inte exakt hur skitjobbig du var som artonåring och varför du hade behov av att ta avstånd från dig själv och den du en gång var.

Alla kan göra en förändring. Men man måste tro på det och att vara beredd att kämpa. Utan kamp, ingen större utveckling.

För utveckling är vad det är. Du pratar om att ta avstånd från sig själv. En mycket märklig benämning. Ska man komma framåt behöver man se vad man gör bra men även vad man gör dåligt.

Den kanske största svårigheten för människor är att faktiskt se vad de gjort dåligt, vad de gjort fel och att det är det som är orsaken till varför de är där de är. Vågar man se sina brister har man oerhört mycket vunnet. För då ser man också vilket arbete man behöver göra och att man har en utvecklingspotential.

När man sedan börjar kämpa inser man att utvecklingspotentialen är enorm.

Jag håller med dig om att man ska peppa varandra men man ska inte heller låta folk komma undan med offermentalitet.

Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

INNEHÅLL