Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

Nära vänner är väldigt överskattat imo. Rent allmänt skulle jag säga att det är fel att tro att lycka ska komma från andra. Det ska komma inifrån en själv.

Jag har själv några nära vänner som jag haft i flera decennier. Jag skulle kunna bli av med alla dessa utan att det hade besvärat mig nämnvärt. Mina vänner är bättre än mig på att hålla kontakten men jag tycker ändå att det är bra att vi gör det då man är starkare tillsammans.

Det där jagandet efter vänner, som att vänner i sig skulle vara ett självändamål tycker jag är helt fel. Det man ska göra är att finna lycka i sig själv när man är själv. När man väl funnit det blir man även mycket mer attraktiv att umgås med eftersom man blir en bättre person.

Lätt för mig kan någon tycka. Men jag vidhåller att de där enstaka dagarna varje år när jag går vara helt ensam är de allra lyckligaste. Även om jag har människor omkring mig som jag älskar och som älskar mig (framförallt min familj). Man får en sådan sinnesfrid av att bara dagdrömma i ensamhet.

Ett visst mått av självömkan tycker jag kan vara en bra sak idag. Vi som människor har blivit (min åsikt) väldigt självupptagna och jag tycker inte vi ser (eller åtminstone inte JAG ser) när någon mår dåligt längre. Jag vet mer än en person som jag trott mig känna väl och trott att den personen vart lycklig, levt ett bra liv osv. och när det sedan visat sig inte vara så alls har jag blivit helt paff. 

Är som att vi (eller åtminstone jag) tappat förmågan att kunna läsa av andra människor. När då någon självömkar och gnäller så vet jag åtminstone att personen mår dåligt och det ger mig åtminstone en chans att hjälpa. Istället för självmord från ingenstans. Som säkert inte var från ingenstans, utan det fanns en drös tecken som jag borde sett, men jag med flera runt den personen missade det totalt. 

Visst måste man få uttrycka att man är ledsen över något, och FL kan på så sätt vara bra för att skriva av sig, oavsett om det handlar om att man känner sig ensam, att ens fru eller man varit otrogen eller något annat. Man bör dock se till att inte fastna för mycket i klagandet så att det tar över hela ens tänkande och interagerande med andra människor.

Det blir ju också en rätt konstig logik om man betraktar den som startar en tråd om sina problem, här inne. Och att den etiketteras med en rad problem, tillstånd och diagnoser.
Samtidigt som de  svarande i tråden på något sätt skulle vara det "normala" som ska ge råd.
De problem någon drar fram här på Familjeliv är oftast bara en västanfläkt av de problem många uppvisar då de svarar på den.
Liksom med hela den här tråden. Grunden är att någon stör stör sig på de som är ensamma och ledsna. Och att det är de som är problemet. Men problemet i sig kan lika gärna vara att man stör sig så pass att man skriver en sådan här tråd.
Och i tredje hand dåatt andra reagerar starkt på den.

För FL som kollektiv är problemet det motsatta. När någon delar ett problem är alltför många snabba fram med offerkoftan till den klagande.

Psykologer och terapeuter blir patienttrötta, och människor som kommit hit dagligen i femton år blir problemtrötta. 

Det är min tolkning av vad som skett det här sorgliga forumet. 

Har man det svårt bör man absolut inte skriva om det på internet. Glädjande nog läste jag nyligen på Flashback att det funnits en användare där som faktiskt fått sina inlägg borttagna, trots att forumets policy är att det inte går. 

Den som uttryckte saknad efter att ha fått titta in i någons ofiltrerat svåra liv gav ett ansikte åt den socialpornografiska sidan av människans natur.

Nu väntar jag på att de som skriver om andras problem i lätt modifierad skrud träder fram och böjer sitt huvud i skam. 

Ynkligt och fegt är det vad som sker här. 

Jag förstår inte hur du orkar vara här, men du har väl dina skäl. 

Jag har sagt det tidigare men du förtjänar att höra att du framstår som en bra person.

Det blir ju också en rätt konstig logik om man betraktar den som startar en tråd om sina problem, här inne. Och att den etiketteras med en rad problem, tillstånd och diagnoser.
Samtidigt som de  svarande i tråden på något sätt skulle vara det "normala" som ska ge råd.
De problem någon drar fram här på Familjeliv är oftast bara en västanfläkt av de problem många uppvisar då de svarar på den.
Liksom med hela den här tråden. Grunden är att någon stör stör sig på de som är ensamma och ledsna. Och att det är de som är problemet. Men problemet i sig kan lika gärna vara att man stör sig så pass att man skriver en sådan här tråd.
Och i tredje hand dåatt andra reagerar starkt på den.

Som jag skrev beror svaren helt på vad man har för ingång.

En person som klagar över sin situation och skyller på andra kommer att bli attackerad och ska bli attackerad. Det är helt enkelt inte ok att bete sig på det viset.

En person som istället förklarar sin svåra situation och ber om råd för hur den ska göra för att lösa situationen kommer att få både medlidande och bra råd 

Jag har väl i någon mån svarat på utgångsfrågan om att "tycka synd om". Att attackera någon är oftast andra saker.
Inte alltid, för även personer i extremt underläge kan attackera också. Vilket man bör ha med i åtanke om man ska döma dessa. Hela faktorn med makt, i ett bredare perspektiv saknas ofta i den här och liknande diskussioner. Kanske för att folk ofta har svårt med maktkritik