Värt att leva helt ensam?

Ja jag hade kompisar i skolan. Inte många men ja jag umgicks med andra i och utanför skolan. Föräldrarna är väl lite sisådär. Dom är speciella.Jag vet helt ärligt inte om jag orkar jag blir tårögd bara av att läsa vad jag själv skrivit.

Då får du försöka. Det finns inget att förlora på det. Jag tror du behöver bryta gamla negativa mönster du tagit i socialt arv från föräldrarna. Det är hårt arbete om en vill lyckas. Det kan du mycket väl klara av, om du ställer dej på din sida nu och ger järnet 

Bra för dem......

Vad borde du dra för slutsats av det?

Jag förstår verkligen dina känslor, men antingen tala med en psykolog eller återta kontrollen över ditt liv. Jag ville också hitta en livskamrat, men jag insåg också att drömmen om något som verkade vara en utopi inte fick ta kontrollen över mitt liv. Inte för att dramatisera det, men utan den insikten vet jag inte var jag hade varit idag. Livet och ditt värde som människor hänger inte på om du har någon att krama och älska även om jag naturligtvis också delar din längtan.

Papperspåse över huvudet? Jag har inga social fobier, jag kan prata med folk och jag har aldrig varit påflugen mot tjejerna. Jag har ingen tvättbräda, men jag är heller inget överviktigt monster. 1.87 och väger 76 kg. 

Jag tänker att det finns ungefär lika många män som kvinnor, ev ett litet överskott på män i Sverige sett till invandring i åldrar 20-30, men för +40 så borde det vara jämt fördelat. 

Så borde ju finnas lika många kvinnor i samma behov? 
Det gäller ju att hitta, att inte ge upp. 

Sedan finns det ju så klart en ytligheter, som man behöver komma igenom. Men gissar att absoluta majoriteten av alla relationer släpper ytligheter och utvecklar något annat över tid. 

Så klart är självförtroende en stor sak, så psykolog, KBT, etc behöver inte vara fel. Att hitta en glöd i livet. Det kan vara vad som helst. Kan även slå vad om att om du dedikerat dig till träning i 2-3 år så kommer du kunna förändra din fysik och kanske kan de skapa nya förutsättningar. 

Eller något helt annat. 

Så klart kan man inte vara en slusk, men lite hyfs kan alla träna fram som vill. (nu vet jag ju inte om det är ditt problem, du verkar ju vara uppskattat och fungera på jobbet). Så ka ske öppna dig för någon som hjälper dig på traven.

Lycka till, ge inte upp. 

Jag har gått hos psykolog, förstod inte riktigt hur dåligt jag mådde, tog många år att bli helt återställd, men en spännande resa. Man lär sig mycket om sig själv. 

Kanske måste inte fokus vara kvinnan, utan att stärka självförtroendet, sedan fortsätter man bara av farten.

Har du enonomin, gå provat, testa dig fram tills du hittar någon du känner fungerar. Hur värdesätter du ett nytt liv, ka ske inte sker, men att inte försöka kommer skapa bitterhet och mer ångest i slutändan. 

Finns någon som väntar där ute på dig! 

Är det så alla dessa fula män har träffat kvinnor?
Vad gäller dig så (och varför får du även den här tråden att handla om dig?) så verkar du ligga högt på narcissistist skalan. De flesta killar brukar inte uttrycka sig så föraktfullt om tjejer som du gör. När jag visualiserar dig så är det enda jag ser en röd flagga. Försök sätta papperspåse på den.