FuckGoggleAskMe skrev 2025-10-28 01:07:07 följande:
Fel.
Jewish ownership: Jewish land ownership in the Mandate territory was approximately 6.6% by the end of 1947, acquired through purchases by Zionist organizations and individuals.
Palestinian Arab ownership: Estimates vary, but private Arab ownership is cited as being significantly higher than Jewish ownership, with figures ranging from 22% to over 40% in some sources. Some sources, however, question the extent of private ownership due to complex land registration under the Ottoman and British systems.
State-owned land: A substantial portion of the land, often cited as over 70%, was state-owned, with ownership and usage rights held by the British Mandate administration.
Unassigned land: Some land was classified as "unassigned" or "public land," the ownership and usage of which were not clearly defined.
Historiskt sett var området Palestina, före bildandet av staten Israel 1948, huvudsakligen bebott av arabiska (palestinska) bönder och samhällen som levt där i generationer. Dessa bönder och byar ägde och brukade stora delar av marken, ofta i form av småskaligt jordbruk och byägande mark snarare än formell privat äganderätt enligt moderna europeiska normer. Sedan är ditt exempel matematiskt fel. 7% judisk + 40% palestinsk...hur får man till att resten är 70% statligt?
Efter Osmanska rikets fall under första världskriget fick Storbritannien mandatet över Palestina av Nationernas Förbund 1922. Mandatet innebar att britterna skulle administrera området till dess att dess invånare kunde upprätta självstyre, samtidigt som man skulle respektera de civila och religiösa rättigheterna för de befintliga samhällena där.
Mandatet gav dock inte Storbritannien äganderätt över Palestina. De var endast förvaltare, inte ägare. Därför hade de inte juridisk rätt att överlåta territoriet till en annan grupp. Att "ge" landet till judarna skulle ha förutsatt att britterna kunde disponera territoriet som sin egendom, vilket de inte kunde enligt internationell rätt.
Därtill bodde där redan ett folk, den arabiska ursprungsbefolkningen, som hade historisk och demografisk majoritet. Att avhända dem landets framtid utan deras samtycke stred både mot mandatets anda (självbestämmande) och mot dåtidens folkrättsprinciper.
Politiskt var situationen dessutom ohållbar. Storbritannien stod inför uppror från arabiska invånare som upplevde att kolonialmakten gynnade sionismen på deras bekostnad. Samtidigt utsattes britterna för press från den judiska rörelsen, som ville införa en judisk nationalstat. Detta placerade britterna mellan två oförenliga krav.
När konflikterna eskalerade på 1930-talet förlorade London kontrollen över situationen. Den brittiska regeringen insåg till slut att de varken kunde tillfredsställa den arabiska majoriteten eller den sionistiska rörelsen utan att bryta mot sina moraliska och juridiska skyldigheter mot den ena parten.
Sammanfattningsvis kunde britterna inte ge bort Palestina eftersom:
De inte ägde territoriet, utan endast hade ett internationellt mandat.
Majoriteten av befolkningen inte accepterade en sådan överlåtelse.
En överlåtelse hade stridit mot dåtidens folkrättsliga principer om självbestämmande.
Politiska och militära realiteter gjorde det praktiskt ogenomförbart.