Hej!
Finns det fler härinne som precis plussat och har bf i september 2026?
Jag plussade den 26/12 och är således gravid med mitt femte barn. Ska bli så spännande om allt går vägen! Mina andra barn är födda 2014, 2016, 2021 och 2024.
Bf nu är lite oklart då jag har haft rätt oregelbunden mens efter sista barnet, vi slutade amma för någon månad sedan bara. Jag tippar på 8/12 iallafall. Kul om vi blir fler härinne!
Hur går det för alla? Hur mår ni? 💕
Själv har illamåendet avtagit något men tröttheten brutit in med full kraft den senaste veckan. Känner även en slags nedstämdhet eller olust att göra saker. Har inte gråtit eller så som jag brukar kunna göra vid PMS. Nu är det mer någon slags jämn dimma av trötthet och likgiltighet. Någon annan som känner lika? (idag v 8+4)
Heej!
Blev så glad när jag hittade denna tråden så jag blev direkt medlem för att själv kunna skriva ett inlägg. Jag är gravid i vecka 9+4 med beräknat BF 3 september. Jag känner mig så ensam för jag har inte berättat för någon, förutom min partner och mamma. Man jag har så mycket oro och tankar och saker som händer under denna graviditet, att jag måste bara få ventilera mig lite. Så ursäkta för ett långt inlägg.
I augusti 2025 gick jag igenom ett MA i vecka 11 vilket krossade mig totalt. Jag hade under sommaren hunnit berätta för i princip alla, vilket på ett sätt var skönt, för jag fick mycket stöd, men också jobbigt när andra tycker synd om en. Detta är också en anledning att jag inte berättat för någon denna gång, men också för att jag fått för mig att jag kommer "jinxa" det.
Efter mitt MA i augusti var det också extra jobbigt med några efterföljande negativa graviditetstester där det kändes som jag fick återuppleva mitt missfall varje gång. Jag längtar så mycket efter att bli mamma.
Speciellt jobbigt var det också att jag satt fast på ett jobb som jag avskyr, vilket gjorde stressen över att bli gravid ännu större. En graviditet skulle inte bara ge mig ett barn att älska, det skulle också hjälpa mig från en destruktiv arbetsmiljö. Så efter tre negativa test bestämde jag mig för att jag måste börja leva mitt liv så att jag mår bra, utan att sätta sån press på min kropp att bli gravid. Så jag accepterade en ny jobbmöjlighet och i samband med detta bestämde vi oss att pausa graviditetsplanerna lite. Detta för att jag skulle få möjlighet att börja och komma in i det nya jobbet innan jag blev gravid.
MEN som ni kanske förstår, så blev pausen icke existerande. Istället, mot alla odds, tog graviditeten någon dag efter att jag signat, och nu sitter jag här och är gravid. Jag är jätteglad över graviditeten, och barnet är så himla efterlängtat. Jag är också orolig för missfall, och kan inte riktigt köpa att jag är gravid på riktigt. Men jag gjorde ett tidigt UL för 2 veckor sen och då slog hjärtat och allt såg så bra ut. Då kom tårarna. Det har känts lite verkligare sen dess, men jag vågar inte hoppas helt och hållet, eller tro på att jag verkligen ska bli mamma i september. Men jag håller tummarna, och ser fram emot KUB den 25e februari.
Ett annat dilemma är ju såklart det nya jobbet. Jag börjar på det nya jobbet i slutet av mars, och kommer då vara i vecka 17... Detta känns som en relativt dålig nyhet att kläcka för den nya arbetsgivaren. Jag är också orolig att det kommer synas redan då, kanske måste jag ringa dem tidigare och berätta. Jag har också provanställning som löper ut efter BF, så rent teoretiskt kan de ju säga upp mig utan orsak om de inte gillar att jag drar på föräldraledighet så tidigt i min anställning. Jag är dock 32 år, så de borde inte vara en allt för stor chock att jag vill skaffa barn.
Ni som har barn sen tidigare, är det någon som har erfarenhet av att vara ny på jobbet OCH gravid? Och hur tidigt tidigt syntes det på er? Kan man gömma en graviditet till ungefär vecka 20?
Heej!
Blev så glad när jag hittade denna tråden så jag blev direkt medlem för att själv kunna skriva ett inlägg. Jag är gravid i vecka 9+4 med beräknat BF 3 september. Jag känner mig så ensam för jag har inte berättat för någon, förutom min partner och mamma. Man jag har så mycket oro och tankar och saker som händer under denna graviditet, att jag måste bara få ventilera mig lite. Så ursäkta för ett långt inlägg.
I augusti 2025 gick jag igenom ett MA i vecka 11 vilket krossade mig totalt. Jag hade under sommaren hunnit berätta för i princip alla, vilket på ett sätt var skönt, för jag fick mycket stöd, men också jobbigt när andra tycker synd om en. Detta är också en anledning att jag inte berättat för någon denna gång, men också för att jag fått för mig att jag kommer "jinxa" det.
Efter mitt MA i augusti var det också extra jobbigt med några efterföljande negativa graviditetstester där det kändes som jag fick återuppleva mitt missfall varje gång. Jag längtar så mycket efter att bli mamma.
Speciellt jobbigt var det också att jag satt fast på ett jobb som jag avskyr, vilket gjorde stressen över att bli gravid ännu större. En graviditet skulle inte bara ge mig ett barn att älska, det skulle också hjälpa mig från en destruktiv arbetsmiljö. Så efter tre negativa test bestämde jag mig för att jag måste börja leva mitt liv så att jag mår bra, utan att sätta sån press på min kropp att bli gravid. Så jag accepterade en ny jobbmöjlighet och i samband med detta bestämde vi oss att pausa graviditetsplanerna lite. Detta för att jag skulle få möjlighet att börja och komma in i det nya jobbet innan jag blev gravid.
MEN som ni kanske förstår, så blev pausen icke existerande. Istället, mot alla odds, tog graviditeten någon dag efter att jag signat, och nu sitter jag här och är gravid. Jag är jätteglad över graviditeten, och barnet är så himla efterlängtat. Jag är också orolig för missfall, och kan inte riktigt köpa att jag är gravid på riktigt. Men jag gjorde ett tidigt UL för 2 veckor sen och då slog hjärtat och allt såg så bra ut. Då kom tårarna. Det har känts lite verkligare sen dess, men jag vågar inte hoppas helt och hållet, eller tro på att jag verkligen ska bli mamma i september. Men jag håller tummarna, och ser fram emot KUB den 25e februari.
Ett annat dilemma är ju såklart det nya jobbet. Jag börjar på det nya jobbet i slutet av mars, och kommer då vara i vecka 17... Detta känns som en relativt dålig nyhet att kläcka för den nya arbetsgivaren. Jag är också orolig att det kommer synas redan då, kanske måste jag ringa dem tidigare och berätta. Jag har också provanställning som löper ut efter BF, så rent teoretiskt kan de ju säga upp mig utan orsak om de inte gillar att jag drar på föräldraledighet så tidigt i min anställning. Jag är dock 32 år, så de borde inte vara en allt för stor chock att jag vill skaffa barn.
Ni som har barn sen tidigare, är det någon som har erfarenhet av att vara ny på jobbet OCH gravid? Och hur tidigt tidigt syntes det på er? Kan man gömma en graviditet till ungefär vecka 20?
Heej!
Blev så glad när jag hittade denna tråden så jag blev direkt medlem för att själv kunna skriva ett inlägg. Jag är gravid i vecka 9+4 med beräknat BF 3 september. Jag känner mig så ensam för jag har inte berättat för någon, förutom min partner och mamma. Man jag har så mycket oro och tankar och saker som händer under denna graviditet, att jag måste bara få ventilera mig lite. Så ursäkta för ett långt inlägg.
I augusti 2025 gick jag igenom ett MA i vecka 11 vilket krossade mig totalt. Jag hade under sommaren hunnit berätta för i princip alla, vilket på ett sätt var skönt, för jag fick mycket stöd, men också jobbigt när andra tycker synd om en. Detta är också en anledning att jag inte berättat för någon denna gång, men också för att jag fått för mig att jag kommer "jinxa" det.
Efter mitt MA i augusti var det också extra jobbigt med några efterföljande negativa graviditetstester där det kändes som jag fick återuppleva mitt missfall varje gång. Jag längtar så mycket efter att bli mamma.
Speciellt jobbigt var det också att jag satt fast på ett jobb som jag avskyr, vilket gjorde stressen över att bli gravid ännu större. En graviditet skulle inte bara ge mig ett barn att älska, det skulle också hjälpa mig från en destruktiv arbetsmiljö. Så efter tre negativa test bestämde jag mig för att jag måste börja leva mitt liv så att jag mår bra, utan att sätta sån press på min kropp att bli gravid. Så jag accepterade en ny jobbmöjlighet och i samband med detta bestämde vi oss att pausa graviditetsplanerna lite. Detta för att jag skulle få möjlighet att börja och komma in i det nya jobbet innan jag blev gravid.
MEN som ni kanske förstår, så blev pausen icke existerande. Istället, mot alla odds, tog graviditeten någon dag efter att jag signat, och nu sitter jag här och är gravid. Jag är jätteglad över graviditeten, och barnet är så himla efterlängtat. Jag är också orolig för missfall, och kan inte riktigt köpa att jag är gravid på riktigt. Men jag gjorde ett tidigt UL för 2 veckor sen och då slog hjärtat och allt såg så bra ut. Då kom tårarna. Det har känts lite verkligare sen dess, men jag vågar inte hoppas helt och hållet, eller tro på att jag verkligen ska bli mamma i september. Men jag håller tummarna, och ser fram emot KUB den 25e februari.
Ett annat dilemma är ju såklart det nya jobbet. Jag börjar på det nya jobbet i slutet av mars, och kommer då vara i vecka 17... Detta känns som en relativt dålig nyhet att kläcka för den nya arbetsgivaren. Jag är också orolig att det kommer synas redan då, kanske måste jag ringa dem tidigare och berätta. Jag har också provanställning som löper ut efter BF, så rent teoretiskt kan de ju säga upp mig utan orsak om de inte gillar att jag drar på föräldraledighet så tidigt i min anställning. Jag är dock 32 år, så de borde inte vara en allt för stor chock att jag vill skaffa barn.
Ni som har barn sen tidigare, är det någon som har erfarenhet av att vara ny på jobbet OCH gravid? Och hur tidigt tidigt syntes det på er? Kan man gömma en graviditet till ungefär vecka 20?
