Äntligen tillbaka framför datorn igen!
Har varit borta hela dagen och nu ikväll så ville min man sitta lite här och jobba, men nu är platsen min. Kände att jag ville prata lite med dig idag också Tille, det är okej va!?
Tilleman, du vet om att du är "förstasidesstoff" på Aftonbladet va!?
Inte många som hamnar där just innan de ska iväg till änglavärlden, men så var du ju ingen vanlig liten "jordekille" heller!!
Ikväll är det molningt där jag bor, här i Örebro, men mitt på himlen finns en tydlig ljusprick, det kan inte vara något annat än din stjärna Tille. Det känns så stort att den lyser just här, utanför mitt fönster. Det blir till att sova utan fördragna gardiner inatt igen!
Therese, har precis läst dina dagboksanteckningar från nu ikväll, och jag är så grymt imponerad av dig och Nicklas!! Ditt resonemang låter så sunt, precis så jag själv skulle vilja tänka och agera i en liknande situation. Men som du skriver, ni har ju varit i det så pass länge att ni på något konstigt sätt har vant er, eller hur man ska uttrycka det...
Så skönt att även Liam verkar ha tagit det relativt bra. Förutom den här hemska trasiga genen, så verkar ni har en genuppsättning så fylld av mod, medkänsla, hopp och insikt, som är något utöver det vanliga. Helt fantastiskt!
En saknad tror jag alltid att ni kommer att känna, men den blir säkert inte lika smärtsam och sorgsen med tiden. Måste säga att även om jag gråter när jag läser dina och andras inlägg så finns ett leende under tårarna. Ett leende för att Tille äntligen får må bra och vara den där lilla spralliga, glada och sociala killen han egenligen är och skulle ha varit på jorden!
Känns det okej att vi fortfarande skriver till Tille här i tråden?
Om inte så hoppas jag att du säger ifrån...
Internet känns väl som det bästa sättet att ha kontakt med honom, det har ju inga gränser = ) För min telepatiska förmåga måste jag nog utveckla lite mer om den ska funka = )
När är minnesstunde för Tillekillen?
Skulle vilja veta så att jag kan ha en tyst minut för honom och tänka extra mycket på er alla, är det ok?
Alla dessa dagar av skrivande, gråt och väntan, har gjort att det nästan känns som om vi verkligen känner varandra, ja på riktigt alltså. Tor aldrig att jag har kommit så nära någon familj någon gång tidigare...
Tack för att ni delade med er och för att ni fortsätter att göra det. Att skriva och berätta om att ens älskade son har slutit ögonen för alltid kräver inte lite av en mamma och pappa, men ni har vekligen gjort det, och på ett så enkelt och okomplicerat sätt.
Tack för att jag fick ge mitt hjärta till lillprinsen Tille, det betyder mest!
Hoppas ni får en lugn natt med rofylld sömn!
Kramar i massor!
/Helena med familj
