Varför bara ett barn?

Jag har också alltid velat ha flera barn. Såg framför mig ett stort hus och fyra-fem ungar som sprang in och skoj och stimmigt runt matbordet och syskon som leker glatt med varandra.
Nu efter första graviditeten känner jag bestämt att det inte blir fler barn.

Graviditeten var hemsk, flera månader av självmordstankar och ångest. Sen en rädsla för både förlossning och kejsarsnitt samt depression under dom första månaderna som mamma.

Jag har fullt upp med att ta hand om ett barn, är ofta så slut att jag bara gråter på kvällarna av all press och jag och min sambo tjafsar mer än någonsin och vi har inte lika mycket fina stunder med varandra eftersom all energi jämnt går åt till lillen.

Huset ser ut som kaos, vi hinner aldrig ikapp och egentid och intressen måste planeras och där får ingen av oss så mycket som vi skulle vilja. Sömnbrist, irritation, förstörd kropp, psykiskt dåligt mående, att aldrig känna sig tillräcklig och däremellan en jävla massa tvätt... 
Vissa säger att det är så himla värt allt jobbigt men så känner faktiskt inte jag, jag skulle inte vilja vara utan mitt barn men det var inte värt allt jobbigt jag har gått igenom.

I efterhand är jag glad att jag inte hade en aning om hur tufft allt var för då skulle jag vara helt utan barn.

 

Vi har valt att ha ett barn och vi trivs med det.

Jag har en tjej på 6 månader och kände redan innan hon kom att jag är en enbarnsförälder. Kanske kommer det ändras men jag känner mig så komplett nu när vi har henne. Min man känner likadant, hon var det som saknades innan och nu är vi en hel familj. Med hus, hund, jobb och barn känns det som att med ett barn kan vi ge henne allt utan att kompromissa. Vi kommer kunna resa, gå ner i arbetstid, bo fint och ha hund samt tid och ork för varandra.

Kommer själv från en stor familj med fem syskon. Älskar alla men det var ett evigt kampande om uppmärksamhet från föräldrarna och det är inte så jag vill ha det. Många uttrycker att det är elakt mot barnet att inte få syskon. Men vore det inte värre att skaffa fler barn än man har tid och ork för?

Tuggben - åh vad jag känner igen mig! Allt utom självmordstankar/depression under graviditeten (däremot lindrig förlossningsdepression) samt att jag aldrig sett framför mig att jag skulle få flera barn -snarare tvärtom (ville inte ha barn alls).

Men det här med hur jobbig vardagen blivit, livet vänts upp o ner, stök, tjafs i förhållandet, lite ork o tid över till annat osv osv. Nä, usch, räcker att uppleva detta EN gång! Inget mer, tack.
Jag gillar inte och har aldrig gillat bebisar. Eller småbarn ö h t. Så finns ingen längtan efter fler på något sätt o vis! Bara motbjudan, tyvärr.
Tyvärr för vår dotters skull så VILL vi inte ha fler barn. Hon skulle gärna vilja ha syskon så det är inte så att jag ändå övervägt och försökt tänka om... men det går bara inte. Särskilt när VARKEN jag eller sambon tycker att det är kul med barn.

Ja varför och varför ? Varför skall folk ställa denna fråga och varför frågar inte folk, de som har fler barn, varför har ni tre barn ? Vi har en underbar dotter och vi kommer att förbli tre stycken i familjen och vi är lycklig för det. Jag älskar vår dotter och det finns en bakgrund till varför vi är tre och inte har valt syskon, men det behåller vi för oss själva. Vi är en harmonisk familj och alla runt oss har slutat fråga mer kring fler barn och det är skönt. Vi i Sverige skall alltid vara som alla andra och så fort nån avviker och är annorlunda eller väljer att leva annorlunda och gå sin egen väg skall det alltid i frågasättas

Jag är gravid nu och planerar inte att ha fler barn efter. Ett barn är nog, har ingen lust att bidra till överbefolkningen ännu mer bara för att jag tycker om barn.

Vi har familj och stark anknytning till två olika länder som ligger långt ifrån varandra (det ena Sverige). Detta för med sig att vi måste resa ofta för att kunna träffa alla nära och kära. Fler barn skulle göra det mycket dyrare och svårare att åka fram och tillbaka så ofta som vi vill.

Vi har ett barn och det är mycket möjligt att han blir vårt enda barn. Vi fick honom genom IVF, och håller just nu på och försöker bli gravida med de embryon vi har kvar nedfrysta. Om det inte blir något av dem har vi bestämt oss för att inte fortsätta försöka. Efter att vår son föddes känns vår familj hel och vi saknar inget. Pga att vi redan hade embryon i frysen och för att vi kan se vissa fördelar med syskon och känner att det skulle vara kul med ett barn till så kommer vi försöka använda de embryon vi har. Men vi kan även se många fördelar med ett barn och känner att vi kommer vara lika lyckliga med ett barn som med fler. Det som gör att jag inte vill fortsätta med fler IVF- behandlingar är mycket rädslan för att jag då ska fokusera så mycket på att få ett till barn och skapa ett behov jag inte har idag. Om vi då skulle misslyckas och inte får något mer barn så kanske vi istället för att känna att vi har en "hel" familj idag börjar känna att något saknas. Jag vill varken utsätta mig själv, min man eller vår son för det. Så då väljer vi istället att fortsätta vara lyckliga enbarnsföräldrar.:)

Vi var 33 och 39 när vår son föddes.

mina föräldrar har bara mig för dom var ganska gamla när dom fick mig