Ni som har ett barn!
Varför? Kan eller vill ni inte få fler?
Om ni inte VILL -varför? Vad är fördelarna med endast ett barn? Vad är NACKDELARNA?
Slutligen: Hur gamla var ni när ni skaffade ert barn? Min fördom säger att enbarnsföräldrar(utan planer på fler) är lite äldre än genomsnittet.
har inga barn än men börjar mer och mer luta åt att bara vilja ha ett. jag utbildar mig nu till ett väldigt fysiskt jobb och graviditet och förlossning kommer göra att jag blir borta från jobbet länge. kommer dessutom vara över trettio när det blir praktiskt genomförbart att skaffa barn. ser det annars som ett alternativ att ha två med många år emellan... känns skönt att det är många som tycker att fördelarna överväger! jag har nog också varit lite fast i tänket att man "bör" ha flera och det har varit lite stressande. har själv många syskon och är jätteglad över det, så det känns dubbelt. men sett från den ljusa sidan så får ju barnet antagligen en stor drös kusiner! kan funka det med. och har man vänner med barn i liknande ålder borde kan det nog också vara ett syskonsubstitut.
Har bara ett barn, en son på 3år o fick honom sent i livet genom provrörsbefruktning. Min högsta önskan är 2 barn, så ett barn är inte självvalt för mig. Dock är chanserna att vi lyckas få ett syskon ganska små då jag är 41 år fyllda. Men blir det bara ett barn så blir det ju så o det finns ju fördelar med ett barn också.
Jag har inte valt att ha ett barn. Min man har valt det!! =( Vi drömde om många barn, sen nu har han ändrat sig. Han hinner inte med annat säger han. Han känner att han inte kommer ha energi att lägga på fler barn, för att han tycker att första har varit enormt krävande. Jag kanske inte behöver skriva att jag mår sjukt dåligt....
Jag känner mig helt klar och färdig med barnskaffandet och bara njuter av min son, det räcker liksom för mig.
jag har bara ett barn ,är 26. Fick en sjukdom som heter PAH i samband med graviditeten och nu kan jag inte få fler till min stora sorg.
Nu är vi bara 21 år och sonen bara några månader så det kan väl hända att vi ändrar oss någon gång i framtiden men i så fall dröjer det nog många år tills dess. . Det finns många anledningar till att vi inte vill ha fler barn än sonen. Vi vill skämma bort honom med min tid och uppmärksamhet och verkligen känna mitt barn, något jag upplever att många med flera barn inte verkar göra på samma sätt eller ens verkar intresserade av eller så har dom kanske inte tid. En annan anledning är ekonomin, Jag vill kunna plugga och ändå har råd att uppleva saker med min lilla familj. Att vara två vuxna och ett barn gör att vi har rätt lätt att ge varandra egentid, jag kan smita iväg och träna ett par timmar på kvällen eller sambon kan åka iväg och träffa kompisar spontant vilket antagligen blir svårare med fler barn.
Vi kanske ändrar oss någon gång som sagt, men så länge jag inte känner att jag kan vara den mamma jag vill till flera barn kommer jag inte skaffa fler.
Hakar på den här tråden och väcker liv i den eftersom det här är ett intressant ämne :)
Igår satt jag på BVC och läste nya numret av Vi Föräldrar där de intervjuade tre familjer som valt att endast ha ett barn. Vad jag märker är att många får utstå fördomar.
Att skaffa barn ska väl vara ett enskilt val mellan de som lever ihop och som vill/inte vill ha barn?
Jag och min man är lite oense om att skaffa fler barn. Vi har en flicka på 1 år och jag vill verkligen inte ha fler barn. Innan jag och min man gifte oss sade jag att jag vill ha måååånga barn, nu efter att vi har vår dotter har jag sagt att jag egentligen inte alls vill ha fler.
Han tar det egentligen med ro. Han har sagt att han kan vänta och se om jag vill om några år kanske. Låter helt okej för mig, bara han inte om några år blir besviken om jag fortfarande inte vill ha fler barn vilket jag inte tror att jag vill.
Jag älskar det barn vi har, hon är det finaste jag varit med om. Och i teorin vore det roligt att ha ett till barn, i mitt huvud leker vår dotter med en lillasyster precis som jag och min syster var goda vänner när vi var små. Men i praktiken vet jag att jag skulle bli tokig av ett till barn. Jag har inte annat än längtat ur föräldraledigheten och jag vantrivs med bebistiden. Vaknätter, matning, blöjor, ansvar, noll egentid, allt på barnets villkor... Det är inte min grej. Och det upptäckte jag först när jag fått barn. Jag är glad över att jag har den dotter vi har, men jag är också glad över att bebistiden nästan är över :)
Och jag finner i nuläget inga som helst skäl att gå igenom allt det där igen bara för att fixa ett syskon. Ensambarn betyder inget dåligt, får hon våra gener blir hon social och glad ändå eftersom hon ska gå på dagis snart och sedan förskoleklass innan grundskolan är det tänkt :)
