Varför bara ett barn?

Jag vill gärna ha ett barn till men vi kan inte längre bli gravida på naturligt sätt, så då får det bli provrörsbefruktning och det kommer att bli minst 6 år emellan barnen, men ålder spelar inte nån roll. Men min kropp har varit med om två missfall och tagit bort två cystor och orkar den med provrörsbefruktning, tvillingar kan jag glömma, då läkaren bedömer det som för riskfyllt för min enormt späda kropp, bör gå upp en 6, 7 kilo och tappade två liter blod vid förlossningen så den var inte nån höjdare. Ja vi har en dotter som kom till med hormonbehandling, hon är idag fyra år.

Vi skall göra provrörsbefruktning i vår, men min kropp är skör och när vi gjorde hormonbeh med vår dotter så var det nära överstímulering och nu avbryter det direkt vid överstimulering och jag har endometrios också, och har sån värk ibland även fast jag äter p piller.

Ja så om provrörsbefruktningen lyckas blir det ett syskon annars går det inte, min man skall opereras nästa vecka och måste ta bort sin prostata och det innebär att man inte kan skaffa barn på naturlig väg. Han måste göra denna operation. Så vi har inte valt det, och jag hoppas att vår dotter klarar sig bra i livet om hon blir ett ensamt barn, jag har varit det men alltid saknat ett syskon,så jag skulle vilja ge henne ett syskon. Men om det inte går, så får hon klara sig ändå.

Hej ville bara tillägga enligt mig att man inte ska "skaffa barn" finns de som inte kan få barn är bättre tycker jag att säga att man kan få barn. En mamma som har fått barn efter många försök

Kanske finns de dom som inte kan få flera barn. Jag vet inte om vi kan få fler. Är så tacksam för det barn som vi har fått.

Jag skulle gärna vilja ha fler, men se ovan insändare av mig, att vi måste göra provrörsbefruktning för att kunna få barn och det skall vi göra, men om det inte lyckas, så har vi ialla fall vår underbara dotter. Men vi kan inte bli gravida normalt längre och får betala hela provrörsbefruktningen själva. Så för att det kostar en del så kan vi inte göra det hur många ggr som helst.

Hittade tråden lite sent och har läst allas inlägg, himla intressant att läsa då jag själv tvekar att skaffa ett till, intressant att höra andras olika tankar..

Börjar helt klart se varför alla barn utan syskon är då himla bortskämda o självupptagna.... Det kommer ju helt löser från föräldrarna! Säkert på både gott o ont enligt föräldrarna, jag kan dock bara se det på ont. Joo jag är negativ men jag förstår inre hur man kan göra så mot sitt barn faktiskt.

Det finns även dom som har syskon men gärna sluppit dom. Jag har en syster som har avvikelser man inte kan sätta fingret på. Hon är normal utåt, förutom vissa talsvårigheter (kan slänga om orden i en mening). Men hemma var hon katastrofal, slog sönder saker dagligen, förolämpa alla och hade varken empati eller medkännsla. Det var bråk dagligen under hela tonåren. Hon ringde polisen nästan varje helg, för att hon inte fick åka på fest 10mil bort när hon var 14 år etc. Ja helt kaoitiskt och föräldrarna bråka pga henne. Och så fanns ju jag då, som inte existerade pga syrrans alla problem.
Efter den uppväxten känner jag inte alls att man måste ha flera barn, jag avundades min kompis som var ensamt barn som fick sina föräldrars fulla uppmärksamhet och närvaro, hela familjen var så harmonisk och lugn. Även om hon inte hade syskon så hade hon ju kompisar hemma, och vänner som sovöver under helgerna etc, Och hon har aldrig saknat syskon, hon hade exp. kusiner och bästisar som stog henne väldigt nära.

Jag har en son på 20 månader och ibland kommer bebislängtan över mig. Min son är väldigt aktiv, krävande och överallt. Antingen så är det en fas eller så är han sån helt enkelt. Hur mycket jag än vill ha ett barn till av olika anledningar så blir jag helt utmattad av min son. Så mer och mer kommer känslan i mig att hur skulle jag orka ett barn till - en bebis osv medan sonen klättrar överallt, får vredesutbrott och kräver mycket överhuvudtaget.

Självklart har jag mer och mer fått frågor som när kommer nästa barn osv. Vi prövade nu i höstas för att skaffa ett barn till men när det inte tog sig på fem månader så kände jag bara. Nej, det är nog inte dags för oss nu, vi är inte redo och innerst inne tyckte jag att det var skönt att det inte hade blivit något även fast vi försökte aktivt.

Som det känns nu är det inte aktuellt med flera barn förrän sonen är minst 3-4 år gammal. När jag säger det till folk i min omgivning får jag kommentarer som att: inte för länge mellan barnen för då har dem ingen glädje av varann osv. Men man kan väl inte bara skaffa barn för att det ska passa in. Man ska väl orka också? Vill, kan och orkar man skaffa flera barn jättetätt, då får man väl göra det. Men varför ska vi som kanske vill ta det lugnt, känna efter eller kanske är nöjda med ett barn behöva utstå en massa kommentarer och alltid måste förklara och försvara?

Nej, just nu anser jag mig själv som enbarnsförälder och jag har inga planer på att skaffa flera barn ännu. När sonen är äldre så får vi se. Det räcker som det är. Jag behöver inte mera "arbete". 

Jag och min sambo är 25 år snart, vi var 23 år när sonen kom. 

Vi har ett barn och kan inte få fler.

Jag VILL bara ha ett barn.

Finns ingen anledning till just varför, jag bara känenr att det räcker med ett, precis som dom som vill ha två skaffar två, tre skaffar tre osv.