Bra straff på barn?

Om man blir instängd ensam mot sin vilja när man är arg och/eller ledsen och vill komma ut så skulle jag tro att risken är ganska stor att man får någon form av psykiska problem av det. Jag kan också föreslå för min son att lugna ner sig på sitt rum, stänger ALDRIG dörren det får han göra själv om han vill det. Men han var stor, minst 5 år innan jag föreslog det första gången. När han var mindre tyckte jag det var bättre han var med mig när han var arg/ledsen så jag kunde trösta och hjälpa honom sätta ord på sina känslor istället för att bara svälja ner dem och lugna sig innan han hunnit förstå själv vad han känner och varför. 

Alltså barn är väldigt starka, de har förmågan att repa sig från det mesta - faktiskt. Det enda som behövs är någon som ser, som finns där och står fast i stormen och bekräftar och lugnar.

Det finns en sak som man aldrig ska göra och det är att överge ett barn, att vända ryggen till när det har det svårt med sig själv, att låta barnet ensamt möta sina känslor.

Om det fanns en handbok i hur man skapar psykisk ohälsa hos barn och ungdomar så skulle det vara punkt ett!

kallar inte det att överge sitt barn av att låta dem vara på rummet en stund!

Du får det att låta såå mycket värre än vad det är!! 

Min son stod och skrek som en galning för en stund sen till exempel, helt utan anledning, bara för att provocera och busa såklart!  Sånt klarar jag inte av att lyssna på! All heder till er som jobbar på dagis!!!
Jag sa åt honom på ett vänligt sätt att ska du skrika så får du göra det på ditt rum! Då gick han in på sitt rum, stängde dörren och alla blev nöjda!

Så jag kan inte påstå att han blivit skadad av att få gå in på sitt rum ibland när han vara olydig! han går ju i stort sett in själv!

Vi har helt enkelt olika årsikter, det har alla och det är helt OK! !Jag tror det är VÄLDIGT många som kör med "gå in på ditt rum tills du blir snäll" Det kan du säga vad du vill om, men så ÄR det!! Och dem är lika bra föräldrar som dem som inte gör så!

Alla har olika metoder som funkar för just dem! En del kanske har barn som lyssnar på ett NEJ! Andra inte! då får man ta till med något som funkar! Alla barn är olika och ska uppfostras därefter!!!

Men du stänger ju inte in honom om han självmant stänger sin egen dörr och är nöjd med att vara där inne. Jag tror inte heller du skadar ditt barn, men det blir så himla dumt när man med massa utropstecken försvarar barnmisshandel när det inte ens är något man står för. Det är en jäkla stor skillnad på att säga till barnet att det får gå till sitt rum och lugna ner sig och det själv stänger dörren (och vet att det kan öppna den om det skulle behövas) jämfört att ta ett litet litet barn som en tvååring är och stänga in och hålla det gråtandes instängt i flera minuter! 

Jag tycker det är en enorm skillnad på att säga till sitt barn: "om du ska skrika får du göra det på ditt rum, för här får vi ont i öronen" och så kan barnet gå dit och skrika färdigt och komma ut igen, och att säga "gå in på ditt rum och kom ut när du är snäll!". Då säger man ju till barnet att man inte får vara arg, ledsen, osv - och dessutom lägger man på ett litet barn att själv avgöra när det är "snällt". Dumt.

Och att stänga in sitt barn - alltså att leda in barnet på rummet och stänga dörren om det - tycker jag är direkt förkastligt! Vad lär sig ett litet barn på det? Jo, för det första att mamma eller pappa inte tycker om det, inte vill vara med det, och om man blir arg eller ledsen får man antingen bita ihop eller klara sig själv. Det barnet får ju ingen hjälp att hantera sin allomfattande ilska eller ledsenhet. De flesta små barn har heller ingen möjlighet att komma ihåg vad konflikten handlade om när den väl är igång, då blir ilskan det primära. Om man sätter sig ner med dem efteråt och säger "Vad var det som hände? Varför bråkade vi?" så minnsde inte. Och hur ska de då lära sig av "gå in på ditt rum och kom ut när du är snäll?".

Vi blir arga här hemma - det är verkligen inte något "såså, lilla hjärtat, så gör man inte" och så är allt bra. Och min son AVSKYR när jag blir arg och skriker och det säger han också! Men vi är arga samtidigt, och om någon måste gå undan och lugna sig så väljer man det själv - men efteråt pratar vi om varför jag blev arg och ibland om hur vi skulle kunnat göra. Och ja, sonen avskyr de diskussionerna. Oftast landar de ju i att han inser att han gjorde fel, att han faktiskt inte får kasta saker eller slåss, och att han skulle bli jättearg om någon gjorde så på honom. Så det är synnerligen effektivt som avskräckande straff - men ffa är det bra för att jag tror att han lär sig något av att reflektera över sitt beteende tillsammans med någon av oss. Man måste lära sig något bra av konflikter, annars är ju alltihop bara meningslöst skrikande.

orkar inte diskutera mer med er!  Ni verkar ju veta ALLT!!! bryr mig inte om vad ni tycker om jag ska vara ärlig!