Vi som lever med en partner som aldrig tar initiativ till sex - Här stöttar och peppar vi varandra!

Har hon haft samma "problem" tidigare när hon fick barn i tidigare relation?

Jag var i din situation och vi lyckades aldrig ta det förbi gräl.
Min (ex)fru kände sig anklagad och för henne var hennes lust helt normal.
I efterhand kan jag bara konstatera att någonstans på vägen med karriärer och barn så upphörde vi att vara ett par och istället blev vi det "perfekta" paret på ytan.
Jag tror att det var hennes syn på hur en familj skulle se ut och jag hängde på.
Jag är definitivt inte utan skuld, då jag bara lät det ske.

Gå inte på skiten om att diska mer så skall du se att lusten dyker upp...
Mitt råd är att ta det snarast till familjeterapeut, det är inte alls bra även om det är naturligt nu när hon förmodligen är familjens projektledare.

Hallå!

Lever sedan 6 år tillbaka med en man som aldrig tar initiativ till sex, aldrig visar att han vill "ha mig", aldrig vill ligga nära och gosa. Min kropp skriker efter kärlek, ömhet och bekräftelse. Jag är en väl objektivt sätt en söt tjej men känner just nu bara avsmak inför mig själv och min kropp, känner mig äcklig och ful. Självförtroendet är nere på noll. Vilket också gör att jag själv sällan tar initiativet, trots att jag måste göra det för att det ska bli något av alls.
Vi har sex  några gånger per år!

Är det fler är ute som har det som jag? Dela med er! Känner mig så ensam i det här. Känns som alla andra har det så mysigt och passionerat. 

Vi har tre barn ihop, så det är alltså inte bara att gå. Annars hade jag förmodligen slängt in handduken för länge sedan. 

Fler? Hur överlever man saknaden efter riktig närhet, och känslan av att vara åtrådd. Hur?

Fenomenet kallas på Engelska för deadbedroom och är ganska vanligt och har inget med kön att göra, finns en subreddit med många diskussioner om detta där både tjejer och killar med hög eller låg sexlust lyfter sin situation.

Det handlar om att man inte har matchande sexlust eller att den ena parten inte har någon sexlust alls, sexlusten är såklart väldigt individuell och för vissa är sex inte alls något viktigt för andra är den livsviktig för att känna närhet, kärlek, knyta band osv det beror helt på vad man är för typ av person.

Ibland kan såklart finnas underliggande faktorer som stress, depression, mediciner osv som minskar lusten men det är ju något temporärt och tycker man genuint om sex och tycker det är viktigt så försöker man ju såklart lösa det tillsammans.

Det bästa är väl alltid att försöka prata om det på ett moget sätt och se om det är något som går att lösa men det är ju viktigt att man kan kommunicera med ärlighet och öppenhet utan att det blir infekterat. Parterapi kan vara ett alternativ förutsatt att bägge ser det som ett problem som man vill lösa. Det sämsta är väl om det blir blame-game eller om man hamnar i en situation där ena partnern kräver jättestora förändringar av den andre i hopp om att det ska bli bättre (det blir det oftast inte).

Sen är det upp till dig att bestämma om du vill leva på det sättet beroende på hur viktigt det är för dig, om det är viktigt så kan inte andra saker väga upp för det och att gå och hoppas på förändring resten av livet mår man inte bra av.

Jag har själv lämnat en längre relation där min partner hade obefintlig sexlust och där sex inte var så viktigt medan det för mig är helt nödvändigt för att jag ska må bra i en relation. Det var inget lätt beslut och tog lång tid att komma fram till men jag vet att jag inte hade mått bra av att stanna kvar i relationen.

Här är en till. Min sambo är fantastiskt kärleksfull och ger massa bekräftelse, pussar och kramar. Men sexlusten är låg och självkänslan är dålig så initiativen från hans sida lyser med sin frånvaro. Det är själsdödande dessvärre och jag märker hur jag allt oftare inte vågar/orkar ta initiativ och nu senaste året har vi kanske haft sex fem gånger. Jag hinner dessutom ofta få känslan av att det inte kommer bli av alls och hinner stänga ner innan han kommer igång, vilket gör att jag får ganska lång startsträcka igen (kåt-hopplöshet-ledsen-överraskad-svårt att komma-ibland smärta=ond cirkel där han blir ännu mer avig för att han inte vill göra mig illa). Hur vi ska lösa det vete fan :(

Jag är en sån tjej som aldrig tar initiativ. Men jag önskar att jag kunde, eller vågade. Men jag är så osäker på mig själv och hur jag framstår om jag "bara hoppar på honom". Känner mig ful och påflugen även om jag vet innerst inne att det inte är så...

Hur bryter man den onda cirkeln? Hur vågar jag ta mer initiativ? Vad har ni för tips att ge, ni som är på "andra sidan" av problemet...?

Jaa, det är verkligen en pina det här att ha en partner som aldrig vill.
Har precis kommit hem från en vecka på Kreta. Hade mina förhoppningar att ett miljöombyte skulle få min fru på lite mer suget humör. Men icke. Så jobbigt..
Kände mig som en brunstig tjur efter henne, att hon legat i en minimal bikini hela dagarna blir jag än mer påmind om vilken vacker och inbjudande kropp hon faktiskt har. Kändes som många män tittade avundsjukt på mig och tänkte - Lyckost dej som får gå till hotellrummet sen och smaka på henne.
Tyvärr blev det ju aldrig så den här veckan heller och det är oerhört frustrerand.