Skolan bryr sig inte

Han har lite svårt för skolan men han ligger inte efter. Kräver lite mer tid med läxor osv

Ja, det kan ju finnas extrem när det gäller ex. Men det kanske vore smart då att gå med på en utredning. Är det inte något så får ju hon också inse det. Det behöver inte alls vara kränkande eller någon belastning för barnet, allt hänger ju på vad ni ger pojken för förklaring. Säg nånting i stil med att det är till för att lärarna i skolan ska veta ännu bättre hur han bäst lär sig saker, t.ex.

Fördelen för er och för pojken är ju: Har man en utredning så vet man inte bara om han har eller inte har ADHD, utan då har man hela begåvningsprofilen t.ex. Då vet ni om han har svårt för matte, hur språkbegåvad han är, osv. Det kan vara bra att veta. Eller om han har svårt med arbetsminnet, eller att förstå sammanhang. Jättebra att veta sånt och det kan ni sedan - om ni känner att det kan gynna honom - tala om för enskilda lärare, om han skulle ha lite svårt i något ämne. Det är inte dumt att ha koll på såna delar. Jag skulle alltid tacka ja till sånt, bara jag får ha resultaten sedan, men det får ni när det gäller såna utredningar. Och det är också bra om man vill ha mer hjälp av skolan - då kan man säga att det har testats och att han har svårt med si eller så.

Då skulle jag definitivt utreda. Då får ni ju reda på vad han har svårt med. Om det nu inte är något tillfälligt, men jag tror inte det.

På vilket sätt kräver han mer tid med läxorna? Svårt att komma igång, att bibehålla koncentrationen, svårt med motivation, långsam, eller svårt att förstå? Eller annat?

Det enda man kan göra i såna fall är ju att bry sig så lite som möjligt. Försök uppmuntra barnen att inte bry sig om sånt skitsnack.

Jag förstår inte varför ni motsätter er en utredning. Genom att göra det kan alla andra parter skylla på er "pappan påstår att det inte är några problem hemma hos dem och vägrar gå med på en utredning". 

Om han inte har ADHD så kommer ju det komma fram i utredningen och då kan ni lättare peka på att det verkligen är mamman och skolan som behöver få en bättre ordning. 

Eller så kan det ju vara så att han visst har det. Jag har inte så bra koll själv, men det är väl så att barn med ADHD mår bra av rutiner vilket ni verkar ha? Eller så kan det vara så att han är en person som mår bra av rutiner utan att ha någon form av bokstavskombination. 

Se en utredning som er och pojkens chans att visa övriga att ni har rätt istället som en kränkning som är ute efter att sätta dit honom. 

Jag håller inte med. Självklart borde skolan individanpassa sin undervisning för alla barns behov, oavsett om de har diagnos eller ej (men eftersom många lärare och skolor inte gör det, blir det problematiskt).

Om ett barn har diagnos eller ej, har ingen betydelse för de insatser som en enskild lärare borde göra för en elev, som jag ser det.

Fördelar med diagnos kan vara att man kan vifta med den till vissa tröga lärare och skolor som inte klarar av att anpassa sin undervisning till varje elevs behov. Därtill är det i praktiken en signal till skolan att eleven behöver specialanpassning. Tyvärr får man ofta inget gehör för individanpassad undervisning i skolorna utan diagnos. Sedan öppnar det upp för medicinering som i vissa fall kan vara gynnsam för barnets inlärning. 

Så man kan säga att anledningen till att en förälder ska godkänna en undersökning om en diagnos, är inte av pedagogiska skäl, utan för att skolan inte klarar sin uppgift att individanpassa för alla elever i skolan. All den anpassning skolan kan erbjuda ett barn med diagnos borde de även erbjuda ett barn utan diagnos (med behoven), men så är inte verkligheten. Det är inte behoven som styr pedagogiken, utan pengarna.

Nackdelarna med en diagnos är också många. En diagnos kan ofta vara både onödig och/eller felaktig. Den kan göra att lärare slutar sätta tydliga krav på eleven, eller ger upp mer eller mindre. En diagnos kan bli en stämpel av lärare och elever som inte har kunskap om diagnosen. En diagnos kan omöjliggöra en elevs möjligheter att söka en viss utbildning eller att ta körkort, etc. Om diagnosen då har stressats fram av lärare och psykologer - och kanske är onödig eller felaktig, förstör man vissa framtidsutsikter för eleven.

Med den inflation på diagnoser, och även den godtycklighet med vilken diagnoser sätts, bör man som förälder vara lite försiktig innan man godkänner en sådan undersökning, anser jag. Det är i mina ögon självklart att man ska vara restriktiv i de fall där man själv som förälder är tveksam och förklaringen till problemen mycket väl kan finnas på annat håll.

Att barnet under en så lång tid som en vecka, kan "hålla ihop sig och fungera adekvat", minskar sannolikheten att barnet har en diagnos. Mycket mer sannolikt är att barnets oro kommer från den här konflikten mellan föräldrarna som tydligt framträder i tråden.

Det blir absurt att försöka fånga problemet med barnets utagerande utan att ta hänsyn till den kontext som barnet lever i.

Jag ser flera problem:
1. Barnets mamma tycks inte vara tillräckligt stabil/mogen för att sätta barnens bästa i centrum. 
2. Pappan och ts tycks ta ganska lätt på det faktum att barnet faktiskt "utagerar" på skolan, och man kan ana en tendens att skylla barnets beteende på skolan/kamrater. De skulle nog vinna på att gå in med en mer objektiv syn och lyssna mer på konkreta beskrivningar av problemen från skolan. Kanske ett byte av skola skulle kunna hjälpa om nu skolan och kamraterna är det stora problemet.
3. Kommunikationen mellan föräldrarna. 

Jag tänker att det är en knepig situation att hitta lösningar på för TS och pappan. De har ju försökt få med mamman på tåget, men kanske de kan ha ett krismöte med mamman och försöka hitta en bättre kommunikationsväg.

Annars så kanske de skulle kunna vända sig till BUP, jag tänker att de behöver få hjälp utifrån för att kunna vända den här negativa utvecklingen. Jag ser det som ett kritiskt skede, de behöver verkligen anstränga sig för att hjälpa barnet, annars kan det gå väldigt illa.

De kan ju fortsätta att erbjuda en trygg fin hamn för pojken, och uppmuntra och ge väldigt mycket kärlek i denna kris. De kan också vara oerhört försiktiga och väga alla ord de säger till den instabila mamman för att försöka främja relationen till henne, så att barnen inte ska behöva drabbas av deras konflikter mer än nödvändigt.

Ojojoj..... du ligger lite fel här:

Självklart ska skolan anpassa så bra som möjligt. Men hur ska man VETA vad exakt som är problemet? Det händer att lärare testa både det ena och det andra och först efter något år eller två kommer på var elevens problem ligger. Det är därför man utreder - då ser man exakt var problemen ligger och man slipper prova sig fram. Jag tror att det kan vara en anledning varför en del elever med speciella svårigheter blir så trötta på skolan - för att det tar så lång tid tills lärarna kommer på vad som funkar. Och nej, det är inte så enkelt för en lärare att se. Inte alltid.

Nej, det ska inte spela roll om barnet har diagnos. Från en sån utredning intresserar mig som lärare inte så mycket diagnosen utan snarare "profilen" - starka och svaga sidor, speciella problem.

Tröga lärare? Ingen som är trög klarar att jobba som lärare nuförtiden. Även utan specialanpassningar. Och det finns också gränser till vad en lärare kan göra samtidigt - 25 till 30 ungar samtidigt OCH en massa specialanpassningar. Hur avancerat simultanförmåga förväntar man sig egentligen av lärarna? På något sätt gör man det ändå. Och blir utbränt senast efter 20 år. Prata inte om trög, du!

Jo, anledningen SKA just vara pedagogiska skäl, så att lärarna kan ge en elev lämpliga uppgifter och instruktioner. Sedan finns det andra skäl också, t.ex. så att föräldrarna  kan ställa lagom med krav på sitt barn, och skolan också förstås.

Nackdelarna som du nämner är ju antigen såna som inte ska förekomma, så som felaktiga diagnoser. Dock brukar man inte diagnosticera något som inte finns, snarare tvärtom att man missar problemen. Och man har knappt valet att välja bort att diagnosticera om barnet har svåra problem. Och ja, det är absolut en förutsättning ifall man vill medicinera.  Och man får i regel ta körkort och att man ska uteslutas av någon utbildning - det måste snart ändras, det är otillåten diskriminering.

Nej, det finns ingen inflation i diagnosticeringen och inte heller godtyckliga diagnoser. Det är myter.

Nej, att barnet kan "hålla ihop" i en vecka behöver inte tala mot diagnos. Dessutom kan det ju ha många andra orsaker. Kanske har mamma och pappa bara olika uppfattningar om vad som är problematisk beteende? Eller så finns det inga barn som provocerar honom hos pappa?

Snälla du, man tar ALLTID hänsyn till kontexten, till miljön, till hur föräldrarna fungerar. Man ser alltid till att utesluta såna faktorer innan man skulle ställa en diagnos. Det står i diagnoskriterierna, alla läkare måste hålla sig till det. Och det är precis så det går till om man vänder sig till BUP. De kommer att undersöka hur det fungerar med föräldrarna och sedan kommer de också att skicka vidare till utredning. Samma sak som nu! Bara att man då krånglar i 2 eller 3 år till. Och det mår barnet då inte bra av heller.

Jag tycker jag ligger alldeles rätt. Du däremot verkar vara en person som ropar efter diagnosutredning så fort någon lyfter på hatten.

Som lärare är det inte svårt att identifiera elever som har svårigheter med inlärning (Jag vet detta eftersom jag själv är lärare). Är det t.ex. koncentrationsstörningar som ligger i botten får man testa sig fram till olika lösningar (skärma av, pauser, mindre grupp, extraundervisning, tydligare genomgångar, etc.) oavsett om eleven har diagnos eller inte. Diagnosen är inte central eftersom det ändå handlar om att testa sig fram vilka anpassningar som fungerar och lösa problemen. 

En diagnos säger något om ungefär vilka problemområden som eleven har, men det säger väldigt lite om vilka anpassningar som fungerar just för den individen. Dagens lärare/skola behöver fungera mer lösningsorienterat än vad som idag är fallet anser jag.

Vad som "ska" spela roll har ju ingen betydelse, när vi pratar om vad som spelar roll i verkligheten. Jag känner till psykologer som sitter och utdelar diagnoser på löpande band, de tjänar stora pengar på det, och ju mindre tid de lägger ner desto mer pengar tjänar de. Där har vi ett systemfel. Psykologer driver kraftigt utvecklingen framåt, så de kan sitta och göra sina tester till dyra pengar, och visst finns det behov hos vissa att få diagnos, men ibland tror jag att det är väldigt onödigt. Trenden att diagnosticera allt som rör sig, kommer snart att ge med sig för en mer nyanserad syn.

Diagnoser följer onekligen trender. Ett tag var det populärt med diagnosen utmattningssyndrom, men nu är det inga som får det som diagnos längre. Om inte skolsystemet krävde diagnos för att sätta in resurser (som de i praktiken gör) skulle antalet diagnoser sjunka. Jag har hört om många psykologer och psykiatriker som sätter diagnoser utifrån patientens behov och önskemål från föräldrar, snarare än av medicinska faktorer.

Det är ju en absurd tanke att säga att det inte sätts godtyckliga diagnoser. Givetvis ges många diagnoser som är felaktiga, och på fel grund, det är givet - det som man kan diskutera om är hur många som är direkt felaktiga och hur många som är onödiga (utifrån att personen kanske är ett gränsfall och har resurser att klara sina problem med relativt små adekvata anpassningar).

Att bara ha ADHD på jämna veckor, låter ju lite udda minst sagt. För vilken klarsynt person som helst så råder det inga tvivel om att orsaken mest sannolikt går att hitta i närmiljön. Om ett barn mår dåligt hos en av föräldrarna och bättre hos den andra är det rimligt att det visar sig i ett sådant mönster.

Det är du som inte ser till kontexten som ropar på utredning, när det finns tydliga tecken på att lösningen inte finns i att i första hand utreda för diagnos, utan i så fall utreda hemförhållanden förbehållslöst.

BUP kan inte heller utreda för diagnos om inte föräldrarna ger sitt godkännande. Det finns inget som helst behov att skynda fram till en diagnos, utan familjen behöver få snabb hjälp att lösa den konfliktfyllda situationen i hemmet - och det blir förstås fel om man fokuserar på att barnet ska utredas när det är familjen som behöver stöd i första hand!

Visst kan man gå vidare och fundera på att utreda för diagnos om det framkommer mer information som tyder på att det skulle kunna vara en stor bov i dramat, men utifrån det som sägs i tråden ser jag inget skäl till detta.

Bup skulle pojken fått träffa i våras, i samförstånd mellan skola, pappa och mamma. Man kom överens om att mamman skulle ringa och boka tid. Det slutade med att bup gjorde en orosanmälan då mamman suttit både i telefon och sen på möte med dom (utan barn) och storgråtit och berättat enbart lögner om min man, grova lögner eftersom det ledde till anmälan. Så bup själva la ner det, de skickade ett brev där de avslutade saken utan att ens träffat pojken.

Det kanske beror lite på ens egna erfarenheter också? Jag har sett många barn fara illa pga av att de inte har fått hjälp i tid, inklusive mina egna. Du säger att man märker som lärare om barnet har svårigheter? Min dotters lärare (flera stycken) som har haft henne hela högstadiet hävdade att de inte har sett några såna. Hon utreddes då när hon var 16 och gick på gymnasiet. Hennes pappa har inte heller sett några problem (han är också lärare dessutom). Men hon fick diagnos då - det var hennes andra utredning, första var i 8-års-åldern - eftersom hon själv kunde förklara vilka svårigheter hon har  och hur hon DOLDE dem för lärarna. Hade hon fått diagnos tidigare, så hade hon kanske sluppit få depression och ätstörningar. Det säger i alla fall psykiatern som behandlade hennes ätstörning, hon skrev i utlåtandet att orsaken till ätstörningen var obehandlat ADHD.

Nu ska jag inte dra sonens historia också, men även han fick inte hjälp före han mådde mycket dåligt. Plus många elever som jag träffat. Jag har aldrig träffat någon som har mått dålig av en utredning (förutom när det gäller utredning när det gäller svag begåvning), men jag har träffat många som har mått dåligt av att inte ha fått hjälp (i tid). Och hur barn/ungdomar mår - det är DET som är det enda viktiga. Alla andra argument får komma i andra hand, tycker jag. 

Visst, en lärare kan alltid testa sig fram till vad som funkar för eleven. Det är inte främst för läraren man gör en utredning. Men vet du hur eleven mår när du till att börja med, missförstår hur hen fungerar och gör "fel" kanske tre, fyra gånger. Det finns barn, framför allt inom autismspektrum, som låser sig ganska snabbt. Och visst, det förekommer ändå att det man läser i en utredning inte låter sig omsättas så enkelt.

Vad du kallar för trender är ganska naturligt för alla medicinska diagnoser, inte bara psykiatriska, men kanske dem i högre grad. Det är en bedömningsfråga. Och jag tycker inte att det är bra om psykologer eller psykiatrer ställer en diagnos som de annars kanske inte skulle ställa av taktiska skäl. Dvs. så att ett barn får hjälp i skolan. Jag har ju sett det t.ex. när min dotter just inte fick diagnos vid första utredningen. Då sa läkaren: "Vi anser att hon inte skulle vara betjänt av en diagnos nu." Men de sa att vi kunde komma tillbaka om det skulle bli mer problem framöver. Och det blev det ju. Och teamet fanns inte kvar, så vi kunde inte heller komma tillbaka dit. Om det är krav för en diagnos att personen har problem i vardagen (och det är det!!!), så hänger det ju på om utredningsteamet anser att det är så.

Det är möjligt att antalet diagnoser då skulle sjunka. Men det betyder ju inte att en person som då inte utreds, inte har några svårigheter. Bara att de inte har några anledningar att skaffa en diagnos.

Jag har inte sagt att inte hemförhållanden skulle behöva utredas, men vilka möjligheter har TS att göra det? Hon frågar hur hon och hennes man ska förhålla sig och det var det jag svarade på. Dessutom som sagt, man brukar inte ställa diagnos om problemen kan förklaras av annat, t.ex. hemförhållanden. Och det skulle komma fram då. Och när det gäller hemförhällanden, tänkte jag faktiskt att det inte är helt omöjligt att mamman också har ADHD och att det är därför det är så ostrukturerat. Obs. de flesta föräldrar med egen ADHD klarar att vara bra föräldrar, men det finns svåra fall. Den här mamman låter som en ADHD-are med personlighetsstörning.

Självklart måste föräldrar vara med på en utredning, även via BUP. Men BUP vore förstås bra, då de säkert skulle neka en utredning om det verkar vara annat bakom. Men mamman verkar ju redan ha sabbat det.

Bor pojken varannan vecka eller hur ser umgänget ut?

Hur många barn bor hos mamman? 

Vilka tider har barnet på fritids hos mamman? Hos er verkar det ju vara väldigt korta dagar, vilket kanske gör att pojken inte blir lika trött.

Vilka konflikter är det mamman får ta, som ni slipper? Kan det bero på att ni är 2 vuxna och därmed orkar mer?

Sedan verkar ju mamman stå för alla problem medan barnet är välfungerande och mer verkar leka med yngre och har lite svårare för läxorna om jag förstått sammanhanget rätt.

Finns problemen i skolan bara på rasterna vid lek som inte är styrd? Hur fungerar idrotten?

Sedan kan det ju bli mer problem om barnen har lång restid till och från skolan och inga kamrater på orten, utan bara systern att träta med.

Lite synd att ni inte vill hjälpa pojken. Kanske hade bup kunnat hjälpa mamman och skolan med strukturen.

Bor varannan vecka.

Hos mamman är det bara pojken och hans syster.

Det är inte så långa dagar på fritids men det är fritids varje dag iallafall (hår inte koll på just den biten).

Jag vet inte exakt konflikter men barnen bråkar mer hos mamman, sen retas pojken med systern i bilen tex både med ord och typ petar på henne och liknande. Mer än så har vi inte fått veta. De är 2 vuxna hos mamman också.

Det kan vara på lektioner också, tex när han går förbi någon så sticker han fram handen och kanske nyper till någon, myror i brallan, han tar andras saker ibland. Jag har inte hört att det skulle vara problem på idrotten specifikt. Bup skulle kontaktas i våras vilket mamman gjorde, men då drog hon alla lögner igen om pappan så bup "la ner fallet" och gjorde en soc-anmälan. Pojken fick inte ens komma dit. Idag har dock pappan ringt ett par samtal men kommer inte berätta det för mamman förrän dom han ska prata med ringt imorgon. Pga rädsla för att mamman ska göra samma sak igen.

Hej TS,

Jag och min fru har 3 barn. Mitt bio barn är ca 8 och min bonus barn lika gammal plus att vi har gemensamt litet barn.

För det första är det ju bara att beklaga att barnets mamma inte verkar vara så stabil. Men det finns det ju tyvärr inte mycket ni kan göra åt det.

MEN, att pappan är så trångsynt att han till och med vägrar en utredning tycker jag låter ovanligt egoistiskt. Föresten vem kom på att sätta "idiot" och ADHD i samma mening? Din man kanske TS?? Rätta mig gärna om jag har fel...

Min bonus dotter har fått diagnosen ADHD och tar nu medicin för det. Det har hjälp henne otroligt mycket, särskilt i skolan.

Jag träffade fin fru och hennes barn när barnet var väldigt ungt. Jag kunde tidigt se att barnet hade problem med att koncentrera sig och sitta still. Mamman (min fru) och barnets pappa tyckte absolut att allt var helt "normalt". Mitt bonus barn brukade också leka med en kamrat vars pappa var läkare, men stor vana av ADHD, och han sa att barnet var så lungt och fint och satt stilla vid matbordet. Men andra ord, inga symptom på ADHD.

Spola fram klockan några år till bonus barnet var 6 år och lärarna kontaktade min fru och sa att dom misstänkte ADHD. En stor utredning tillsattes och jag, min fru, barnets pappa och hans nya fru plus läraren fick fylla i ett långt formulär som beskrev barnet och hur barnet reagerade.

Av oss 5 vuxna som känner barnet bäst fyllde 4 av oss i nästan exakt samma sak och enligt våra svar så skulle barnet ha moderat till extrem ADHD. Pappas test visade absolut inga fel! Allt var helt perfekt. ALLT!  Så hans resultat ströks från listan eftersom det var uppenbart att pappan blundade för vad barnet gick igenom.

Det gjordes också intelligents tester på barnet och det visade att barnet var otroligt intelligent, men på grund av att barnet inte kunde koncentrera sig så kunde barnet heller inte lära sig utan halkade efter.

Våld från barnets sida i skolan var också normalt. Skulle nog vilja säga att det du skriver om ditt bonus barn låter extremt likt det vi gick igenom. Inte bara ditt bonus barn utan också en tjurskallig pappa som absolut INTE ville ha en utredning. 

Att barnet visar ett 'normal' beteende hemma hos er skulle jag tro på att ni har fasta rutiner, vilket är A och O för ett barn med just ADHD. 

Men visst, det är ju mer behagligt att skylla allt på mamman och skolan. Och i och med att ni jämför ADHD med en idiot så tycker jag verkligen synd om barnet. 

Föresten ett barn med ADHD har mer ofta än inte, en eller båda föräldrar med ADHD.

Tack för ordet!

Min man vill veta exakt vad skolan har gjort men han får inga konkreta svar. Han vill veta vad de gjort och vad de inte gjort. Pojken skulle få en kontakt på bup i våras men de "avslutade fallet" efter mammans lögner om min man utan att ens träffat pojken och gjorde en anmälan till soc. Pappan vill inte att en utredning ska vara första man ska göra utan att prova annat först. Och säger skolan att de gjort allt måste de kunna precisera vad det är de gjort, det är de pappan vill uppnå innan man gör en utredning.

Jag jämför inte ADHD med en idiot. Däremot letar skolan fel på precis allt gällande sonen (idag klagade de på att han har problem med att skriva, hans problem är att början på meningen är större än vad slutet är tex). Skolan är dessutom känd för att ha problem med mobbning och dylikt utan att göra något åt problemet, och har så varit i över 30 år...

Jag är lärare själv och en utredning gör ju att man bland annat får mer resurser om det skulle visa sig att barnet är i behov av en sådan, och av det du berättat så verkar han ju ha lite svårt för sig inlärningsmässigt. Förstår inte att ni är så emot det, är det för att ni ska tycka tvärtemot mamman av ren principsak? Och skulle det visa sig att han inte har någon diagnos, så fine, då har ni det svart på vitt.

Ni har inte tänkt tanken att han agerar ut hos mamman och i skolan på grund av att ditt och pappans förhållande gått i en rasande fart?

Nej jag kan lova att det inte är så. Pappan är emot utredning så skolan inte själva kan beskriva vad "allt" är.för något. De säger att de inte kan göra mer men de kan inte säga vad de gjort. Han vill veta vilka åtgärder skolan gjort, han har bett skolan att höra av sig så fort det är något men de gör de inte utan hör av sig 3-4 veckor efter att en stor sak har hänt. De säger att de har ju pratat med mamman och förutsätter att han vet om det då fast han påtalat hur l0nga gånger som helst att han inte får veta något av henne. Han har lämnat alla möjliga kontaktvägar men de hör inte av sig. Pojken mår bra när han är hos oss, ni skulle se honom! Han är som vilken go och glad kille som helst. Men när må lämnar honom på skolan så ser man hur liten han blir, han ser nästan rädd ut. Det är hemskt att se!

Pappan har börjat dra i lite trådar idag och det blir fortsatta samtal imorgon, han gör det på rätt sätt utan att ta till lögner, han vill sonens bästa men när skolan inte kontaktar honom i samma utsträckning som mamman så är det också svårt. Får msn reda på en händelse flera veckor efter det inträffat är det svårt att liksom prata om det ordentligt med pojken också. Om man kan ringa mamman så bör de ringa pappan, speciellt när han verkligen bett om det!

Tyvärr så händer ju sånt. Min ex-man trodde först inte att sonen har ADHD (han har mycket svår ADHD) och sedan trodde han inte att dottern har det. Han säger det fortfarande, trots att dottern själv säger att hon vet vilka problem hon har, hon var ju 16 vid utredningen. Och hon säger också att pappa bara blundar för allt. Men lärarna märkte inte heller. Inte så ovanligt när det gäller flickor, de kan ofta anpassa sig bra.

Jag sa också att just mammans beteende få mig att tendera mot att det kan finnas ADHD i familjen. Även om hennes beteende inte bara är ADHD.

.taggar