Orgasmfritt

Det jag har skrivit handlar om hur människor beskriver samtalen med sin partner här på FL, och några irl. Jag har jag aldrig läst om att någon beskrivit att de frågat om  partnerns känslor. Hur partnern känner inför sex och sexlivet och visat intresse att förstå. 

Det är säkert ofta så att de personer som initierar terapi, som du säger, VILL veta hur den andre känner, men det är verkligen inte alla.

Jag diskuterade med en man här på FL berättade att han hade tagit initiativ till terapi för att han ville visa för omgivningen, släkt och barn, att han hade försökt allt. Egentligen var han otrogen, och hade varit så länge. 

Jag har haft kontakt med ganska många män här på FL tidigare där de öppnat sig för mig. De har berättat att de inte tänder på sina fruar. De har berättat om flera olika otrohetsaffärer och velat sexchatta med mig mm. Utåt (i trådar) skriver de att de vill "satsa på relationen" och skriver att de föreslår terapi. Vissa ser förslag om terapi  som ett sätt att "rentvå" sig och skölja över problemen mot kvinnan utan lust. Andra föreslår terapi med syftet att terapeuten ska kunna "tala kvinnan till rätta" så hon ändrar inställning till sex. Vissa män föreslår terapi i samband med att de klagat på fruns lust. Nästan som ett hot. Så nej alla som föreslår terapi gör det inte för att förstå partnerns känslor.

Jag känner även en kvinna, i min närhet, som ville gå i terapi för att hon störde sig på sin mans beteende. När terapeuten började prata om hennes sätt att vara, och ställde frågor om henne, avslutade de terapin. Hon var så säker på att det var mannen som var problemet i relationen. Jag pratade även med mannen, som hade köpt kvinnans uppfattning . Han hade också uppfattningen att han behövde ändra sig, men allt eftersom tiden gick, insåg han att han inte kände sig älskad, och att det nog var där problemet egentligen låg. Inget blev bättre av att han ändrade sig på alla punkter hon störde sig på. Även i detta fall hade kvinnan föreslagit terapi för att teraputen mer eller mindre få manen att ändra sig.(inte för att förstå) När frågorna började rikta sig mot henne var hon inte intresserad av terapi längre. (De avbröt efter en gång) 

Både den med sexlust och den utan kan vilja stanna i en relation pga tex barnen. 
Den med mest sexlust behöver inte vara "den bra personen" och den utan sexlust "den dåliga personen" 
Jag känner en kvinna där jag upplever mannen som väldigt otrevlig. Jag vet att han ofta klagar på henne för allt möjligt och har  ett nedlåtande sätt. Jag tycker inte han visar kärlek alls. Ändå har hon antytt att han klagat på för lite sex. Jag undrar hur han skulle framställt relationen. Kanske är han tom en av dem som skriver någonstans här på FL och får stöd av sådana som dig. Min uppfattning är att han är ett riktigt svin. (Men mer sexlust har han uppenbarligen) 

Mitt ex ville att vi skulle leva ihop för barnens skull, även utan sexliv, men det ville inte jag. Är han en dålig person som promt ville stanna? Jag tycker inte det. Jag förstod honom, jag förstod att det var för barnens bästa, men jag klarade inte leva så. Inte ens om jag fick ha sex med andra. då jag ville leva i en kärleksfull relation där jag var lycklig (och hade sex.)

Vissa personer kan vilja ha sex trots att relationen är kärlekslös. Är det per automatik alltid den som inte klarar av att upprätthålla sexlusten när relationen dör som ska skuldbeläggas? Det kanske inte alltid handlar om att man inte bryr sig. Ibland går det bara inte att få sexlust om kärleken och attraktionen dött. Man behöver inte skuldbelägga dessa personer. Man behöver många gånger inte skuldbelägga någon överhuvudtaget. Ofta är båda ansvarig för hur relationer utvecklas, men ibland kan man inte säga varför kärleken dött.

Jag har aldrig påstått att alla som tar initiativ till parterapi vill veta hur partnern känner. Visst finns det såna som resonerar som du skriver, men generellt tror jag att initiativ till parterapi är ett seriöst försök att ta itu med problemen. Jag tycker att det är beklämmande att du tenderar att skuldbelägga dem som faktiskt gör en massa ansträngningar för att lösa problemet med olika sexlust, om det så är med parterapi, försök att på ett vänligt sätt fråga partnern vad som felar eller att skapa förutsättningar för bättre sexliv genom att underlätta vardagen och fokusera på partnerns njutning. Samtidigt anser du att det är fel att skuldbelägga den som inte vill prata om eller göra något åt sin bristande sexlust eller som spelar teater och låtsas att det inte finns något problem, samtidigt som de absolut inte vill lämna relationen utan vill äta kakan och ha den kvar. 

Precis som du har erfarenhet av män som vill ha sex med sin fru men egentligen inte är attraherade av henne eller älskar henne har jag läst många inlägg av kvinnor som helst vill slippa sex med sin man eftersom de inte tänder på honom eller älskar honom, men de är dock inte ärliga om att de vill slippa sex med honom eftersom de är kvar i förhållandet för pengarna och av praktiska skäl. De har inte alls skuldkänslor för detta och är dessutom ofta otrogna. Men du tycker alltså inte att man ska skuldbelägga personer som beter sig så falskt?

Jag tycker att du generaliserar för mycket om män som saknar sex med sin fru. Jag förnekar inte att det finns män som beter sig elakt mot sin fru men ändå vill ha sex, men många som tar upp problem med sexbrist på FL beskriver väldigt tydligt en uppriktig sorg över att partnern inte besvarar deras intresse och hur de varit måna om att ta upp sin saknad efter sex på rätt sätt utan att pressa eller tjata och verkligen bryr sig om partnerns njutning. Jag tror inte att de allra flesta av dessa personer egentligen är elaka människor som skiter i partnerns välmående. Observera att jag skriver de allra flesta, det finns naturligtvis undantag.

Jag har aldrig skrivit att den som inte klarar av att upprätthålla sexlusten när relationen dör alltid bör skuldbeläggas. Däremot bör man om partnern uttryckt att han eller hon saknar sex vara ärlig om det finns något man inte är nöjd med i relationen. Inte bara förneka problemen eller ljuga om att man är nöjd och säga att man vill ha sex när det inte är sant. Ditt ex var i alla fall ärlig om att han bara ville leva ihop för barnens skull. Det är skillnaden mellan honom och dem som egentligen vet att relationen är slut men låtsas som om det regnar inför partnern. Om man inte är uppriktig om sin avsikter med relationer slösar man också med den andres tid, vilket jag anser är respektlöst.

Ja om jag fick läsa om en person visar att han, eller hon, ville veta hur den andre känner tycker jag det är bra. Det är dock  väldigt ovanligt att människor berättrar att de ställt dessa frågor 

Det jag sagt är att man inte behöver skuldbelägga människor för att de tappat sexlusten. Att inte vilja kommunicera hur man ska gå vidare stödjer jag däremot iINTE. Har inte heller stött petsoner som spelar teater. Det har du hittat på. Du försöker hitta på massa saker. Man kan vilja stanna som vänner, för barnens skull. Jag har stor respekt för det. 

Den som lever med någon som inte vill ha sex, och som inte vill göra något åt det, och inte vill gå i terapi i måste förhålla sig till den verkligheten och berätta att det inte funkar att leva kvar i relationen för dem, om inget ändras. . 

Det jag försöker säga är att relationer är komplexa och olika. Man kan inte säga att alla som frågar efter terapi vill veta hur partnern känner. Varje relation har sin historia. 

Det finns givetvis personer som beter sig illa på olika sätt. Att inte vilja kommunicera, att vara otrogen, elak osv
Det kan dock ske både med eller utan sexlust.

Grejen är att jag talat med flera petsoner "bakom" nicken, i flera av dessa trådar och det har gett mig en helt annan bild av både personen som startat tråden och hela situationen. 

När jag skrivet att man ibland inte måste skuldbelägga betyder, det inte att jag förbömmer vissa beteende som tex otrohet. Det sker ju både från personer som vill ha sex med sin partner och de som inte vill. 
Sluta upp med att hitta på massa saker. 

Jag generaliserar inte. Jag har gett  flera exempel, eftersom du utryckt dig tvärsäker på att terapi frågar man bara om när man vill veta hur den andre känner. Du ställer dig snabbt bakom den klagar på för lite sex  Därför valde jag lite andra exempel. För det är inte svårt och vitt. 
Jag väljer inte sida lika ofta, utan ser problemen som finns. 

Jag tror att majoriteten av män som saknar sex är bra män, där kärleken på något sätt tagit slut. Ibland bara från kvinnan, men ibland faktiskt från båda och till och med främst från mamman som vill ha sex.. Det finns ofta en stor sorg när detta händer. Inte sällan önskar kvinnan att hon ska få mer lust, och många gånger hade hon velat att hon att hon kände annorlunda.
Alltså... Hon skulle vilja att hon ville, men vill egentligen inte. Det blir ibland ett problem i samtal.

Jag vet vid ett tillfälle att jag tänkte att jag och mitt ex skulle hitta tillbaka. Jag tänkte att vi kanske kunde börja röra varandra, men så låg vi där och då var det så uppenbart att det liksom inte gick.  Det gick bara inte. Kroppen stängde sig. Jag trodde, på riktigt, att jag ville försöka, men när det var dax gick det bara inte. Detta var iofs något jag tänkt på själv, men det skulle lika gärna kunnat varit något jag sagt till mitt ex. (Att vi skulle ta på varandra) Du skulle dömt ut mig som att jag spelade teater och ljög, men det är svåra saker och ofta både sorgliga och omskakande när det sker. 
Trist att du, och alla som skriver tror att det är så enkelt. 

Det är återigen du som hittar på. Jag har aldrig haft några invändningar mot att man inte ska skuldbelägga människor som tappat sexlusten, däremot tycker jag att man ska skuldbelägga dem om de hanterar problemet dåligt, t.ex. genom att strunta i att det är ett problem för partnern och ljuga om att de vill få tillbaka sexlusten när det inte är sant. Du tycker dock att man inte ska skuldbelägga dem som beter sig så men hävdar samtidigt att du inte försvarar beteendet. Om man inte vill skuldbelägga ett beteende innebär det rent logiskt att man försvarar det. Allt annat är självmotsägelse.

Jag har aldrig heller förnekat att de som saknar sex också kan vara otrogna. Min poäng var att det kan vara så att partnern till personen som saknar sex kan bete sig riktigt illa mot den som tappat lusten, precis som du påpekar att det är möjligt att de som saknar sex gör mot dem som inte vill ha sex. Jag tycker därför att det är märkligt att skriva att man inte får skuldbelägga dem som tappat sexlusten med sin partner men inte vill göra något åt det. Du vill dock alltid misstänkliggöra dem som beskriver sin saknad efter sex med partner oavsett vad de skriver eftersom de kanske är oärliga i sin beskrivning. Om man inte ska utgå från det någon faktiskt skriver och hela tiden tänka att personen kanske hittar på så blir diskussioner på forum som detta tämligen ofruktbara.

Fast det kanske inte är en lögn. De kanske önskar (vill) få tillbaka sexlusten, men det "går inte", tex för att känslorna är slut. När det gått en viss tid märker man ju ändå att det inte funkar. Man kan liksom inte "ljuga" speciellt länge. För oviljan visar ju sig ändå.  Många av dessa personer tycker ju att det är jättejobbigt att ha sex. Du förutsätter att de "struntar i" problemet. Jag tror de flesta helt enkelt inte "kan", och inte så sällan vet de inte varför. Jag är inte ute efter att försvara, utan jag är förstående för att det kan bli så här. Jag förstår att detta kan vara både smärtsamt och svårt, och jag tror att de är just förståelse för varandra som krävs OM det går att lösa. Jag tror även den med mer sexlust behöver bli förstådd och dit kommer man lättas om om man berättar hur man känner inuti. Att öppna upp för att försöka förstå den andra ökar också möjligheten att bli förstådd själv. Människor är olika. En person som sänker huvudet, mår dåligt och säger "jag vet inte" på frågor om sex, är något helt annat än de som kallar sin partner för sexgalning och slänger igen dörren. Jag tar inga generella ställningstaganden. Det beror på omständigheterna. Jag har sett för mycket skillnader bakom personer som inte vill ha sex, och av personer som klagar på för lite sex. 

Tyvärr tror jag din attityd är vanlig. Skuldbeläggande och oförståelse löser inga problem.

Allt jag skriver är för att lyfta förståelse. Jag blir ledsen att det är så provocerande. Eftersom du har förståelse för de som vill ha sex har jag inte argumenterat för det, men i andra trådar, där tex en kvinna bara tycker att mannen är jobbig med sina sexinviter har jag försök få henne att förstå att han kanske inte kan rå för att han tex får erektion så fort de har lite mer närhet, och att sex antagligen är en del av att han älskar henne. I dessa fall brukar jag fråga om kvinnan inte kan tillfredsställa mannen då och då. Dels för att det inte blir så laddat att han är kåt om hon inte är det, men också för att det faktiskt kan öppna upp för att han sedan kan smeka henne utan att hon känner att hon måste bli kåt.

Om du på allvar vill skapa förståelse kanske du bör sluta med att medvetet misstolka vad andra skriver, som du t.ex. gjorde ovan när du påstod att jag skrivit att de som tar initiativ alltid vill veta vad den andre känner, fast jag upprepade gånger skrivit att de ofta eller generellt vill det. Det gör att du inte direkt framstår som trovärdig och du bidrar snarast till motsatsen till det du påstår att du vill uppnå.

Problemet är, som jag skrivit ovan, de som inte vill ha sex men inte vill anstränga sig för att ta reda på roten till problemet och kommunicera med sin partner eller söka professionell hjälp. Även om de som saknar sex verkligen kämpar för att vara förstående och kommunicera på ett bra sätt får de inte alltid samma ansträngning tillbaka. Jag tycker att det är dålig stil att inte våga närma sig det som kan vara smärtsamt i ett förhållande eftersom jag anser att det är något som man bör klara av när man är i ett förhållande som vuxen. Att ha inte vilja skuldbelägga någon för respektlöst beteende mot dem som står en närmast anser jag är att frånta människor det egna ansvaret. 

Jag undrar var du tycker att gränsen går för när man förväntas ha förståelse för någon som inte beter bra mot sin partner. Om t.ex. en kvinna startar en tråd om att hennes man dricker för mycket alkohol men att han avfärdar henne när hon tar upp problemet och vägrar söka hjälp, skulle du tycka att hon inte ska skuldbelägga honom utan måste ha förståelse och oändligt med tålamod, fast han förnekar problemet och helst inte vill prata om det?

Nej, det är klart att ordet "alltid" är väldigt specifikt. Det kan man ju egentligen sällan använda. Jag har inte menat "alltid" i den exakta betydelsen, för så strikt är ju saker och ting sällan. Det är ju omöjligt att veta hur många av dem som föreslår terapi som verkligen vill veta hur den andre känner. Jag har trots allt mött på fler exempel där det INTE är så.
Det jag argumenterar med dig om är ju motsatsen till det du så tydligt proklamerar, även om jag borde undvikit ordet alltid. I inlägg 128 skriver du :

*min poäng är att de som tar initiativ till parterapi för att lösa problemet med partnerns avsaknad av sexlust visar att de är beredda att verkligen anstränga sig för att ta itu med problemet och ta reda på hur partnern känner. *

Du använder inte ordet alltid, men innebörden blir densamma. Även om du menar oftast. 

När det gäller förståelse så pratar jag ju om par. Hade du och jag varit ett par hade jag lämnat dig omedelbart, för kärleken hade definition varit stendöd från båda . Detta är ett öppet forum och det är därför jag skriver. Visst vore det kul om du förstod, men om inte du gör det kanske någon annan läser och kan ta till sig något, eller förstå. Jag tänker att du och jag har olika uppfattningar, och så kan det vara. Det måste bli så ibland. 

Jag förstår att man kan vilja stanna i en
relation, om man trivs som vänner och har en bra familjesituation, trots att man inte vill ha sex. Jag tycker inte att man "måste" något. Om personen säger att den inte vill ha sex och inte vill jobba på det, inte vill gå i terapi, anser jag att den inte behöver göra mer. Om man inte vill finns det ju ingen anledning att gå i terapi. Viljan måste ju finnas. 
Mitt ex var tydlig med att han tyckte vi kunde bo ihop som vänner. Det tyckte du var bra. Hade han föreslagit terapi för att "man som vuxen måste närma mig smärtsamma saker" hade jag sagt nej. Jag hade i flera år stannat i relationen mest pga barnen, så jag förstår att det kan bli så ibland. Ska jag skuldbeläggas? Vårat sexliv var på slutet mer som någon typ av toalettbesök. Borde jag, eller mitt ex , skuldbeläggas för att vi inte jobbade på sexliv och närhet. Vi pratade inte ens om det heller. Vi sökt inte "roten". 
Nu kanske du skriver. "ja, men ni var i en annan situation". Alla par är i olika situationer, och de som vill ha sex, de som inte vill, kan ändå ha samma känslor som oss. Dvs att det inte går att jobba med sexlivet. Att man inte vill, fastän man kanske önskade att man kände annorlunda. Jag vet inte "roten" till att det blev så och kände ingen anledning att försöka hitta den.
Nu kanske du stör dig på att jag jämför med mig själv, men det är ju det jag verkligen kan beskriva bäst. Jag har gett andra exempel också. 
Om man, som ditt ex, hela tiden "lovar" att ha mer sex men inget händer är ju det egentligen ett svar nog. Visst kan man ge personen en till chans genom att påtala detta, (... "du säger att du vill ha mer sex, men inget händer... hur ska vi gå vidare? Jag vill inte leva i vår relation om det är så här"... ) men annars är det ju upp till den som inte trivs att lämna. 

Du har missuppfattat mig. Det jag skriver är att:
OM det går att rädda relationen, 
OM man KAN få igång sexlivet tror jag att viljan att förstå  varandra är den absolut viktigaste grunden. 

Däremot tror jag många sexlösa relationer inte går att rädda, och många gånger går det inte att få igång sexliv och lust. Ofta pga att känslor saknas, men det kan även vara andra komplicerade situationer. 

Jag tycker det finns massor av olika saker man inte behöver känna förståelse för, (det går inte ens att räkna upp, för det är allt mellan himmel och jord, och det är ju helt individuellt) och det finns massor av saker som gör att man vill skiljas. 

Om du läst alla mina inlägg ser du att jag tydligt skriver att min uppfattning inte gäller alla som tar initiativ till parterapi. I inlägg 104, 113 och 131 använder jag t.ex. uttrycken "i allmänhet", "generellt" och "oftast". I inlägg 132 skriver jag även för att förtydliga "observera att jag skriver de allra flesta, det finns naturligtvis undantag" angående att jag tror att de allra flesta män som beskriver hur de verkligen ansträngt sig för att ta upp bristen på sex på rätt sätt inte är elaka mot sin kvinna.
Kan du nu äntligen erkänna att du har haft fel och tillskrivit mig en åsikt som jag tydligt talat om att jag inte har? Jag fattar inte hur du kan säga dig värna om förståelse och samtidigt envisas med att ljuga om vad andra har sagt i en debatt. Jag har funderat på om det skulle hjälpa om jag efter alla mina uppfattningar skrev OBS! följt av ett extra förtydligande med stora bokstäver, men jag tror tyvärr ändå att du skulle hitta ett sätt att missförstå.

Återigen vill jag påpeka att det jag har problem med är bristen på ärlighet och vilja att kommunicera sina känslor om sexlivet när partnern har sagt att avsaknaden av sex är ett problem som det är viktigt för honom eller henne att lösa. Om man då säger klart och tydligt att man inte vill ha sex mer eller att man tycker att partnen bör ändra på vissa saker för att lusten ska komma tillbaka, t.ex. genom att ta mer ansvar i hemmet eller sköta sin kropp och hygien bättre, då har den andre något att förhålla sig till och kan agera utifrån det. Det är när man viftar bort problemet eller drar till med lögner om att man vill ha sex fast man vet med sig att det inte stämmer som man beter sig respektlöst.

Jag håller med om att det är viktigt att försöka förstå varandra om man vill hitta tillbaka, men då måste båda hjälpa till att nå den förståelsen. Och ibland måste man naturligtvis separera, men då blir den som inte står ut med ett sexlöst förhållande i alla fall på FL ofta betraktad som en ytlig och sexfixerad egoist.