Kan man vägra socialtjänsten att göra hembesök?

Är det något man lärt sig med tiden är det väl ändå att locket på är en extremt dålig metod att hantera svåra upplevelser? Att det aldrig kom fram spelar ingen roll. Frågan är vad det gjorde med din sons bild av hur man som vuxen ska agera om man har problem. Han har lärt sig att det är locket på och inte besvära andra som gäller. Sorgligt. 

På vilket sätt då?

Du har ett barn med oproblem i skolan och med problematiskt beteende. Du vet inte hur du ska hjälpa hen med något av det. Då behövs hjälp av ett eller annat slag.

Hmmm, du kan alltså inte respektera att andra inte tänker som du.
Kanske inte så underligt att ni blev anmälda trots allt. 

Socialtjänsten botar botar inga handikapp. Precis lika lite som skolan eller jag själv. 

Vem talar om fysiska metoder? Stryk är förbjudet i Sverige och rent allmänt ett uselt sätt att fostra barn. Aga glöms inte utan kan skapa livslångt trauma. Du tror alltså att det är fysisk bestraffning som är enda sättet att bestämma? Som vuxen bestämmer man och det visar man, endast fantasin sätter gränser. Barn kan inte göra som de vill utan ska vägledas av vuxna. Uppfostran kallas det.

Vad föreslår du för metod då? Till en person som struntar i allt det du säger eller gör. Lycka till. 

Jag undrar en sak: Du är högutbildad, du kan och vet mycket, har tillgång till jurister etc. Varför ställer du en sådan fråga på familjeliv - där vem som helst anonymt kan svara?

Väntade du dig hjälp härifrån? Sedan tycker iallafall jag att svaret på frågan är ganska självklar. 

Hur vet du att socialtjänsten vill träffa dig? Har du pratat med dem i telefon (i så fall borde ni väl ha pratat om var träffen skulle äga rum), fått brev eller?

Vad och hur du ska lösa situationen med skolan har förstås vi ingen aning om eftersom vi inte vet vad det gäller eller omständigheter kring det.

Det finns ju många som skriver här, men precis som du säger är kunskapsnivån och kvaliteten på svaren högst varierande. Jag tar det för vad det är. Förstår att det väcker viss frustration hos somliga när de gradvis kommer underfund med att frågeställaren har mer bakom pannbenet än de själva. Deras patetiska försök att försöka misskreditera mig lyckas helt enkelt inte. 

Ok, men jag förstår ändå inte. Det låter nästan som du är ute efter att tävla om vem som har mest innanför pannbenet än att få svar på sakfrågan.

Jag undrar fortfarande hur socialtjänsten kontaktat dig? Mitt barn blev nämligen orosanmäld en gång. Då ringde en därifrån till mig, vi pratade i telefon, han konstaterande att vi föräldrar gör tillräckligt och han bara la ner utredningen efter det.

Däremot har jag hört föräldrar till barn med NPF, att just socialtjänsten hjälpte dem (efter utredning av barnets situation) att ligga på skolan att göra vad som behövs. Alltså att de konstaterat att det inte finns brister i hemmet men i skolan.

Nu vet jag inte vilket funktionshinder ditt barn har, och har givetvis inte heller med att göra.

Varför vill du inte svara på i vilken ålder barnet är?

I det här fallet är det just skolan som anmält och jag tror kanske inte att de vill att socialtjänsten ska tala om för dem hur de ska arbeta. 

Därför att jag inte tycker att det tillför sakfrågan någonting.

Vare sig om socialtjänsten har rätt att kräva hembesök (vilket jag nu vet att de inte kan), eller vad för slags stöd de kan erbjuda mitt barn.

Varför är det viktigt för dig att känna till barnets ålder?

Hur gjorde våra föräldrar? Där förekom ingen aga och heller inga höjda röster. Med stor auktoritet förklarade våra föräldrar med lugn röst vad som kunde bli följden om vi trilskades. De tog alltid dessa samtal tillsammans, de hade samma uppfattning. Dessutom, och det är förstås inte aktuellt i dag, var farmor och farfar med under dessa samtal. Vi bodde på landet i så kallat generationsboende.                                                                                                                                                            Tro nu för all del inte att jag var lydig och ordentlig i gymnasiet under 70-talet, tvärtom, smygrökte och skolkade. Då kom de, hela truppen, och berättade hur det skulle gå för mig om jag inte började läsa läxor och sköta mig. Det bevakades att jag gick till skolan, farmor följde mig, hon var fortfarande rask. Så gick det till förr I tiden. Det blev ordning på oss, vi fick sedan bra och välbetalda arbeten.                                                                                       

Det var skolan som anmält i de fallen jag känner till också. Det gjordes utredningar kring barnet (om socialtjänsten kom hem till familjerna eller ej vet jag inte).

Men de utredningarna kom alltså fram till att barnen/ungdomarna hade tillräcklig stöttning från föräldrarna men inte i skolan. Detta gällde barn med NPF. Då gjorde skolan anpassningar till det bättre.

Jag förutsätter ju att skolan är mer professionell än att de inte "vill att någon annan säger hur de ska jobba". De borde vilja hjälpa barnen. Det är också min erfarenhet från mina barns skola.

Sedan kan det vara väldigt svårt när det ex gäller NPF att få allt att bli helt perfekt.

Jag har ju ingen aning om vad det gäller i ditt fall. Om det är sånt som att ungdomen vägrar ta av sig mössan inne skulle ju t ex problemet vara lättläst. Han/hon kan behöva mössan på för att känna sig trygg.

Är det så att ungdomen blir stressad och "bråkig" pga för mycket intryck/rörig skolmiljö kan ungdomen kanske få sitta enskilt i ett lugnt rum och arbeta/arbeta hemifrån med vissa uppgifter.

Det här var två exempel på lättlästa problem. Jag förstår och vet att det inte är så lätt alla gånger.

Jag vet inte hur vanligt det är att socialtjänsten gör hembesök, men isåfall borde det finnas skäl till att de vill träffas hemma istället för på deras kontor (som väl låter mer rimligt i normalfallet) - eller bara ta ett telefonsamtal.

Ja, du har rätt, jag hade tur och kunde vända skutan, mycket tack vare min familj och mina släktingar. Detta var flummeriets högborg, 70- och början av 80- talen. Det gick inte bra för alla i min årskull, tinnersniffningen blev gräs och någon tonårsgraviditet upptäcktes för sent för abort av den ständigt dimmiga mamman trots att abort hade blivit tillåten.                                                                                                                                               Några kamrater har jag följt och det blev inga roliga liv. Mycket av den problematik som upplevs i skolorna i dag, skolk och läxvägran, blev vårt arv till nästa generation. Det som räddade många av oss var tågluffningen, att resa ensam, planera och ta ansvar för resan. Dessutom fick vi kontakt med andra ungdomar, ovärderlig språkträning. Vi kom tillbaka till terminerna och höjde våra betyg i både franska, tyska och framför allt engelska. 
                                                                                                     Hur är det, inte bara hot i ert fall utan löften om resor och förmåner? Att "fjäska" kan fungera, pröva det!                                         

Jag tycker jag har hög integritet jämfört med andra. T ex att jag aldrig skulle lägga ut bilder på mig, mina barn eller någon annan på nätet.

Däremot - OM socialtjänsten behövde göra en utredning på mitt barn med funktionshinder och träffade henne - skulle jag föredra att de kom hem till mig av den enkla anledningen att det skulle vara omöjligt att gå med henne till något sånt ställe som deras kontor 😄

Mitt barn fick som sagt en orosanmälan, INTE vårt föräldraskap ifrågasattes av skolan som gjort anmälan, utan just oro för barnet.

Den oron har givetvis även jag och barnets pappa.

En socionom(?) ringde mig och frågade om omständigheterna. Han frågade också om vi ville ha något stöd från dem. Mitt barn med sitt funktionshinder behöver all hjälp hon kan få tycker jag, men vi kom gemensamt fram till att just räcker det som vi nu gör: Anpassningar i skolan, utredning hos BUP för diagnosen (som nu är klar), kontakt med habilitering och ev LSS.

Jag har bara upplevt att både skola och andra instanser har försökt hjälpa vårt barn. Det kan vara väldigt svårt i skolan för barn med funktionshinder.

Jag har aldrig känt mig misstänkliggjord eller ifrågasatt i mitt föräldraskap. Men förstår att det inte är roligt om det känns så.

Kan inte tänka mig att OM någon tjänsteman kom hit skulle ha några åsikter om möblering eller annat 😄. Det skulle väl isåfall vara att minimera intryck i mitt barns rum för att hon blir lugnare i ett mer avskalat rum. Men det har vi själva gjort för längesen.

För att det är stor skillnad på hur man bör bemöta ett lågstadiebarn och en tonåring. 

Min erfarenhet gäller en tonåring, handlar det om yngre små barn är problemet av en mycket enklare kaliber. 

Röka gräs eller dricka vin, samma sak. Du provade säkert vin någon gång innan universitetet och det gick bra ändå. Precis som för 99% av alla som provar gräs.

Om en unge skolkar så tänker du att det hjälper att hela släkten kommer tågande mot skolan i bästa zigenarstyle och tar skolkaren i örat? 😅😂