• Anonym (Ledsen)

    Vill inte kyssas längre

    Hejsan, 

    Jag är just nu gravid i vecka 24 och har sedan 3 veckor tillbaka varit sängliggande på grund av förkortad cervix. Jag får gå på toa, duscha och ta mig något att äta, sedan ska jag ta det lugnt och inte vara upprätt för länge. Detta har lett till att min man får göra ett väldigt tungt jobb här hemma. 
    Jag har verkligen försökt visa min uppskattning av allt han gör och påpekat hur mycket jag önskar att jag kan hjälpa till. Han har då sagt att han förstår hur jag känner och att han vet att om jag hade kunnat så hade jag gjort det. 

    Det fysiska började avta redan innan på grund av att vi inte visste hur det skulle bli, om jag skulle bli beordrad sängläge eller inte. Jag kände av det men försökte liksom ändå hålla god tid. Den veckan vi fick reda på att jag skulle behöva ligga ner större delen av toden fick vi också reza på att jag verklogen skulle försöka att inte bli förkyld, för nysningar och host osv var kunde vara påfrestande för cervix. Min man var då snabb med att säga att vi skulle hålla oss fråm att pussas för han kände sig lite risig i halsbe. Jag godtog detta. Dock blev jag sjuk i alla fall så jag sa lite skömtsamt att nu kan vi ju mysa lite ändå varpå han svarade att vi kanske inte hade samma sjukdom. Han vill heller inte kramas lika myckey som förut och jag känner mig liksom "rädd" för att en försöka då jag hellre är utan än att få en halvdan kram liksom. Nu är vi båda skapligt friska men han vill äbdp inte. Har försökt att pussas men får en liten puss vid mungipan. 

    Jag fattar att det är jobbigt att behöva ta allt men jag har ju inte valt detta själv och varför betyder det att man inte kan visa kärlek till sin partner? 
    Vet inte varför jag skrev detta men behövde bara skriva av mig, känner mig så otroligt världelös, lat och ledsen just nu. 

  • Svar på tråden Vill inte kyssas längre
  • Anonym (Pim)
    Anonym (Ledsen) skrev 2025-09-24 19:35:14 följande:
    Då är det tyvärr inget som jag kan göra åt saken. Denna bebis var väldigt planerad av oss båda och kan säga att det var han som började snacket om ytterligare en liten. Så om han inte ville framgick intr det särskilt tydligt. 
    Antagligen är det jobb och hemarbete ihop som han inte pallar. Eller också är ert förhållande just nu i svajning. Jättejobbigt för dig i den situation som du är i just nu!

    Men ta ett steg tillbaka från relationen och gör det du kan göra, i liggande ställning. Ta den hjälp utifrån som går och fortsätt på samma vis som du gör nu med barnen. 

    Oavsett vad som händer så har du snart 3 små guldklimpar i ditt liv!
  • Anonym (Pim)

    Han har ju i alla fall fritid efter kl. 19.30!

  • Anonym (Jo)
    Anonym (Pim) skrev 2025-09-24 20:14:58 följande:

    Han har ju i alla fall fritid efter kl. 19.30!


    Absolut.
  • Anonym (En annan pappa)
    Anonym (Ledsen) skrev 2025-09-24 19:32:59 följande:
    Det där är ju en ganska spännande reflektion från din sida. 
    Jag kan ju inte skriva utifrån vad han tycker och jag kan heller inte skriva om vad han tycler att vk har för problem. Jag måste ju skriva hur jag känner och vad jag då känner är väldigt jobbigt. 

    Jag har otroligt dålogt samvete för att det blivit som det har blivit även att det inte är något som är självvalt. Att läkarna sagt åt oss att så måste bli fallet, alternatovet är att jag hamnar resten av graviditeten på sjukhuset eller i allra värsta fall att vår gemensamt planerade bebis kommer för tidigt och kanske inte klarar sig. Men detta är liksom inget som jag tar lätt på, det är ingen semester, det tär på psyket att se vad jag skulle kunnat gjort här hemma för att underlätta för kroppsligt och prlesmässigt är jag ju inte sjuk. 

    Dessutom har jag tagit upp ämnet med honom och sagt hur jag känner men inte fått något gensvar ocv jag har således inte frågat något mer eftersom jag inte vill verka tjatig  eller jobbig, vilket jag också skrivit i tidigare inlägg. Är även fullt medveten om den börda som han nu får bära och jag försöker se honom för allt han gör. 
    Har sagt till honom att allt inte behöver göras varje dag atr han ska ta det lugnt osv men då säger han bara att det är likabra att få det gjort.

    Och faktiskt så skulle min man hålla med om att ci har klarar småbarnsåren med bravur. Att vi ändå hade sex och visade varandra uppskattning. 

    Har du ens försökt göra ditt bästa för att se saken ur hans perspektiv, försökt sätta dig in i hur och vad han tycker och känner?

    Vilka konkreta saker har du gjort, vad kan du göra bättre, för att på något sätt som passar allra bäst för honom, försöka ta reda på och utröna vad han känner och tycker?

    Jag tycker att du fortsätter ge samma intryck av att du inte ens har funnit anledning försöka fundera och reflektera över situationen utifrån hans perspektiv.
    Du verkar inte se era utmaningar som ömsesidiga, du ser inte att dessa utmaningar är er gemensamma sak, utan du strävar efter att förklara din situation, att det inte är ditt fel, det är hans sak och inte er gemensamma. 

    Du verkar bara ännu mer ha fokuserat på att finna förklaringar? Förklaringar som enbart utgår från ditt eget perspektiv, inte ert gemensamma, inte hans perspektiv, utan bara utifrån vad du själv känner och tycker. Alltså dina bortförklaringar.

    Vad tänker du om:
    Du (kanske kvinnor generellt?) verkar inte vilja förstå, och/eller vill inte ens försöka sätta dig in i hans situation, vill inte tänka på den nuvarande och framförallt inte den kommande situationen, sett ur hans perspektiv?


    Du ger intryck av att väldigt tydligt ha utrett dina egna behov, önskemål och krav, och du ger intryck av att fokusera extremt starkt på allt det som du själv saknar och att fokuserar enbart på dina egna känslor.

    Jag börjar bli övertygad, skulle våga slå vad om, att din beskrivning inte stämmer med hur din man skulle beskriva motsvarande, om han också skulle få chansen att fritt och med sina egna ord beskriva det, ur hans eget perspektiv.
    Du säger att du inte vet något om detta, vad han känner och tycker. Varför vet du inte det?
    Vad har du gjort rent konkret för att ta reda på det?
    Om det inte räcker att fråga på ditt vanliga sätt, på vilket annat sätt, anpassat till honom och hans person, har du då valt att gå vidare för att bättre lyckas ta reda på dessa viktiga saker?

    Håller du ens med om att detta är ömsesidigt och viktigt för er båda i er gemensamma relation?

    Jag misstänker att också detta inlägg återigen triggar dig att fortsätta finna förklaringar och bortförklaringar.
    I stället för att du ser det som ömsesidigt och gemensamt, i stället för att börjar intressera dig för att försöka se saker också ur hans perspektiv, att få reda på vad han egentligen känner och tycker.

    Du verkar vilja prioritera finna ändlösa bortförklaringar,
    du verkar prioritera att förklara att du inte har gjort något fel, om något är fel så beror det på honom,
    hellre än att du konkret och konstruktivt försöker se det ömsesidigt och göra ditt allra bästa för att förbättra er gemensamma situation.

  • Finländsk
    Anonym (En annan pappa) skrev 2025-09-25 09:05:23 följande:

    Har du ens försökt göra ditt bästa för att se saken ur hans perspektiv, försökt sätta dig in i hur och vad han tycker och känner?

    Vilka konkreta saker har du gjort, vad kan du göra bättre, för att på något sätt som passar allra bäst för honom, försöka ta reda på och utröna vad han känner och tycker?

    Jag tycker att du fortsätter ge samma intryck av att du inte ens har funnit anledning försöka fundera och reflektera över situationen utifrån hans perspektiv.
    Du verkar inte se era utmaningar som ömsesidiga, du ser inte att dessa utmaningar är er gemensamma sak, utan du strävar efter att förklara din situation, att det inte är ditt fel, det är hans sak och inte er gemensamma. 

    Du verkar bara ännu mer ha fokuserat på att finna förklaringar? Förklaringar som enbart utgår från ditt eget perspektiv, inte ert gemensamma, inte hans perspektiv, utan bara utifrån vad du själv känner och tycker. Alltså dina bortförklaringar.

    Vad tänker du om:
    Du (kanske kvinnor generellt?) verkar inte vilja förstå, och/eller vill inte ens försöka sätta dig in i hans situation, vill inte tänka på den nuvarande och framförallt inte den kommande situationen, sett ur hans perspektiv?


    Du ger intryck av att väldigt tydligt ha utrett dina egna behov, önskemål och krav, och du ger intryck av att fokusera extremt starkt på allt det som du själv saknar och att fokuserar enbart på dina egna känslor.

    Jag börjar bli övertygad, skulle våga slå vad om, att din beskrivning inte stämmer med hur din man skulle beskriva motsvarande, om han också skulle få chansen att fritt och med sina egna ord beskriva det, ur hans eget perspektiv.
    Du säger att du inte vet något om detta, vad han känner och tycker. Varför vet du inte det?
    Vad har du gjort rent konkret för att ta reda på det?
    Om det inte räcker att fråga på ditt vanliga sätt, på vilket annat sätt, anpassat till honom och hans person, har du då valt att gå vidare för att bättre lyckas ta reda på dessa viktiga saker?

    Håller du ens med om att detta är ömsesidigt och viktigt för er båda i er gemensamma relation?

    Jag misstänker att också detta inlägg återigen triggar dig att fortsätta finna förklaringar och bortförklaringar.
    I stället för att du ser det som ömsesidigt och gemensamt, i stället för att börjar intressera dig för att försöka se saker också ur hans perspektiv, att få reda på vad han egentligen känner och tycker.

    Du verkar vilja prioritera finna ändlösa bortförklaringar,
    du verkar prioritera att förklara att du inte har gjort något fel, om något är fel så beror det på honom,
    hellre än att du konkret och konstruktivt försöker se det ömsesidigt och göra ditt allra bästa för att förbättra er gemensamma situation.


    Sluta sparka på en som ligger! Det är tydligt att det är TS man som inte försöker se saken ur sin frus perspektiv. Det är också tydligt att TS gör allt för att närma sig en gemensam lösning medan mannen helt verkar försöka ignorera och fly från situationen. TS kan inte göra mer än hon gör, det är mannen som nu har alla korten och han väljer att inte spela dem.
  • Anonym (En annan pappa)
    Finländsk skrev 2025-09-25 09:24:35 följande:
    Sluta sparka på en som ligger! Det är tydligt att det är TS man som inte försöker se saken ur sin frus perspektiv. Det är också tydligt att TS gör allt för att närma sig en gemensam lösning medan mannen helt verkar försöka ignorera och fly från situationen. TS kan inte göra mer än hon gör, det är mannen som nu har alla korten och han väljer att inte spela dem.
    Ok, så för dig gäller den gamla sanningen, det är alltid mannens fel.
    Om det finns utmaningar i en ömsesidig och gemensam relation så är dessa utmaningar mannens ansvar.

    Jag sparkar verkligen inte på TS.
    Jag är faktiskt en av få i tråden som försöker komma med konstruktiva och konkreta förslag till TS för att underlätta att åtminstone försöka lösa eller förbättra deras gemensamma och ömsesidiga utmaningar. 

    Vilken grund har du för ditt påstående att det skulle vara tydligt att han inte försöker se saken ur hennes perspektiv?
    Vad vet du, vilken grund har du, för dina övriga påståenden?

    Så vitt jag kan bedöma har du ingen annan grund än att du också försöker finna bortförklaringar och du tillgriper den allra vanligaste och enklaste bortförklaringen att "allt är alltid mannens fel".
    Du verkar veta att i en ömsesidig och gemensam relation är det alltid omöjligt för kvinnan att, omöjligt att ens försöka, göra något åt saken, eftersom allt är alltid mannens fel.

  • Anonym (Ledsen)
    Anonym (En annan pappa) skrev 2025-09-25 09:05:23 följande:

    Har du ens försökt göra ditt bästa för att se saken ur hans perspektiv, försökt sätta dig in i hur och vad han tycker och känner?

    Vilka konkreta saker har du gjort, vad kan du göra bättre, för att på något sätt som passar allra bäst för honom, försöka ta reda på och utröna vad han känner och tycker?

    Jag tycker att du fortsätter ge samma intryck av att du inte ens har funnit anledning försöka fundera och reflektera över situationen utifrån hans perspektiv.
    Du verkar inte se era utmaningar som ömsesidiga, du ser inte att dessa utmaningar är er gemensamma sak, utan du strävar efter att förklara din situation, att det inte är ditt fel, det är hans sak och inte er gemensamma. 

    Du verkar bara ännu mer ha fokuserat på att finna förklaringar? Förklaringar som enbart utgår från ditt eget perspektiv, inte ert gemensamma, inte hans perspektiv, utan bara utifrån vad du själv känner och tycker. Alltså dina bortförklaringar.

    Vad tänker du om:
    Du (kanske kvinnor generellt?) verkar inte vilja förstå, och/eller vill inte ens försöka sätta dig in i hans situation, vill inte tänka på den nuvarande och framförallt inte den kommande situationen, sett ur hans perspektiv?


    Du ger intryck av att väldigt tydligt ha utrett dina egna behov, önskemål och krav, och du ger intryck av att fokusera extremt starkt på allt det som du själv saknar och att fokuserar enbart på dina egna känslor.

    Jag börjar bli övertygad, skulle våga slå vad om, att din beskrivning inte stämmer med hur din man skulle beskriva motsvarande, om han också skulle få chansen att fritt och med sina egna ord beskriva det, ur hans eget perspektiv.
    Du säger att du inte vet något om detta, vad han känner och tycker. Varför vet du inte det?
    Vad har du gjort rent konkret för att ta reda på det?
    Om det inte räcker att fråga på ditt vanliga sätt, på vilket annat sätt, anpassat till honom och hans person, har du då valt att gå vidare för att bättre lyckas ta reda på dessa viktiga saker?

    Håller du ens med om att detta är ömsesidigt och viktigt för er båda i er gemensamma relation?

    Jag misstänker att också detta inlägg återigen triggar dig att fortsätta finna förklaringar och bortförklaringar.
    I stället för att du ser det som ömsesidigt och gemensamt, i stället för att börjar intressera dig för att försöka se saker också ur hans perspektiv, att få reda på vad han egentligen känner och tycker.

    Du verkar vilja prioritera finna ändlösa bortförklaringar,
    du verkar prioritera att förklara att du inte har gjort något fel, om något är fel så beror det på honom,
    hellre än att du konkret och konstruktivt försöker se det ömsesidigt och göra ditt allra bästa för att förbättra er gemensamma situation.


    Jag förstår inte riktigt vart du vill komma. Du menar att jag själviskt ligger i sängen och låter honom göra allt utan att ens försöka förstå hur han tänker och känner? Nej du, nu får du faktiskt öppna ditt sinne lite mer än att fokusera på hur självisk du verkar tycka att jag är. 

    Vad tror du på riktigt att jag gör de timmar jag ligger hemma själv och faktiskt inte FÅR göra någonting? Att jag tycker att det är skönt att bara slappa? 

    Jag är fullt medveten om hans situation och jag vill inget hellre än att saker och ting ska bli som förut, att vi delar på saker och ting. Att han ska slippa göra allt hushållsarbete osv. Vad tycler du att jag ska kunna göra för att underlätta för honom mer än vad jag redan gör. Han ville att jag skulle planera middagar, handlingslistor etc vilket jag har gjort. Han kommer med tvätten till sängen och jag kan således vika kläder där. Jag förbereder barnens kläder för veckan så det bara är för dem att ta fram kläder och ta på sig. Barnen går själva till och från skolan. Och eftersom jag får kliva upp och tillreda något att äta så äter jag frukost tillsammans med barnen.
    Dem har även egna scheman som dem går efter. Och när dem kommer hem så hjälper jag dem med deras läxor osv. Det han får göra är att han jobbar, han får handla, tvätta och laga mat. Saker som vi brukade dela på, så jag fattar och förstår att det är fruktansvärt jobbigt för honom att ta allt helt plötsligt. Men vad tycker du att jag ska göra mer för att underlätta för honom i detta läget?
    Vi har släktingar som kan hjälpa till men dem jobbar också och dem hjälper när dem kan. 

    Jag har heller inte bara hoppat på honom och deklarerat hur jag känner och hur jag vill att det ska vara. Jag har sagt till honom hur glad jag är att ha just honom i mitt liv som ställer upp på det viset han gör, frågat hur han mår och om han känner att det är npgot som han önskar att jag gjorde mer. Men han säger att jag ska ta det lugnt att han fixar. Jag har frågat hur det är på jobbet och det är extra mycket men det verkar vara som vanligt. Har försökt prata med en man som jag levt ihop med i 10 år men han vill just nu inte prata och då är det också svårt att tvinga det ur någon. Det går inte ens lirka fram någonting utan att det blir tjatigt.

    Så jag kan absolut säga att jag har försökt att avlasta, hjälpa och ta till mig hans sitation. Och jag fattar att han är orolig för vad som ska hända, för han är helt maktlös i det hela och han kan inte känna hur det känns i livmodern om och när det kickar igång uran han fpr förlita sig på att doktorn gör rätt ocv att jag känner och säger till i tid om jag känner atr något är fel. Och det ör också mentalt påfrestande. Det är oerhört läskigt även för mig. Det är fruktansvärt läskigt att inte veta från dag till dag om något kommer hända eller inte och det pratar vi om tämligen ofta. 

    Vi har alla under våra år tillsammans pratat om allt och vi båda har ansett att fysisk kontakt på ett eller annat sätt är viktigt så när det som på en handvändning ändras så KÄNNER JAG att det inte känns rätt och att jag är en börda för honom just nu. Och att det för att jag mår dåligt och önskar att vi kunde gå tillbaka till det som var innan. Är det så väldigt konstigt? 
    Och när du säger att du inte tror att min man har samma syn på vår relation och situation så får det stå för dig. Jag kan ju inte mer äk att gå på det jag och min man känt/ pratat om tidigare i livet och hur vi båda inte kan förstå hur andra inte velat ha fysisk kontakt med sin partner under r småbarnsåren, eller att man inte ens försöker ta sig tid för varandra osv. Jag talar inte för honom utan återberättar vad han själv har sagt. Jag kan ju då inte gå runt ocv förutsätta att han ljuger mig och folk rakt upp i ansiktet varenda gång han öppnar käften. 

    Och nej dina inlägg triggar inte mig på det sättet du vill att det ska trigga mig. Men oavsett vad jag skriver så kommer du att ta det som bortförklaringar eller att jag inte ser det från min mans perspektiv. 
  • Anonym (Ledsen)
    Finländsk skrev 2025-09-25 09:24:35 följande:
    Sluta sparka på en som ligger! Det är tydligt att det är TS man som inte försöker se saken ur sin frus perspektiv. Det är också tydligt att TS gör allt för att närma sig en gemensam lösning medan mannen helt verkar försöka ignorera och fly från situationen. TS kan inte göra mer än hon gör, det är mannen som nu har alla korten och han väljer att inte spela dem.
    Måste bara skratta lite åt din pun "sparka på en som redan ligger" 😂

    Men tack för din input , känner att "en annan pappa"bara vill vara elak och inte läser vad jag skrivit i tidigare inlägg för dp passar set inte hans agenda. 
  • Anonym (En annan pappa.)
    Anonym (Ledsen) skrev 2025-09-25 09:52:54 följande:
    Jag förstår inte riktigt vart du vill komma. Du menar att jag själviskt ligger i sängen och låter honom göra allt utan att ens försöka förstå hur han tänker och känner? Nej du, nu får du faktiskt öppna ditt sinne lite mer än att fokusera på hur självisk du verkar tycka att jag är. 

    Vad tror du på riktigt att jag gör de timmar jag ligger hemma själv och faktiskt inte FÅR göra någonting? Att jag tycker att det är skönt att bara slappa? 

    Jag är fullt medveten om hans situation och jag vill inget hellre än att saker och ting ska bli som förut, att vi delar på saker och ting. Att han ska slippa göra allt hushållsarbete osv. Vad tycler du att jag ska kunna göra för att underlätta för honom mer än vad jag redan gör. Han ville att jag skulle planera middagar, handlingslistor etc vilket jag har gjort. Han kommer med tvätten till sängen och jag kan således vika kläder där. Jag förbereder barnens kläder för veckan så det bara är för dem att ta fram kläder och ta på sig. Barnen går själva till och från skolan. Och eftersom jag får kliva upp och tillreda något att äta så äter jag frukost tillsammans med barnen.
    Dem har även egna scheman som dem går efter. Och när dem kommer hem så hjälper jag dem med deras läxor osv. Det han får göra är att han jobbar, han får handla, tvätta och laga mat. Saker som vi brukade dela på, så jag fattar och förstår att det är fruktansvärt jobbigt för honom att ta allt helt plötsligt. Men vad tycker du att jag ska göra mer för att underlätta för honom i detta läget?
    Vi har släktingar som kan hjälpa till men dem jobbar också och dem hjälper när dem kan. 

    Jag har heller inte bara hoppat på honom och deklarerat hur jag känner och hur jag vill att det ska vara. Jag har sagt till honom hur glad jag är att ha just honom i mitt liv som ställer upp på det viset han gör, frågat hur han mår och om han känner att det är npgot som han önskar att jag gjorde mer. Men han säger att jag ska ta det lugnt att han fixar. Jag har frågat hur det är på jobbet och det är extra mycket men det verkar vara som vanligt. Har försökt prata med en man som jag levt ihop med i 10 år men han vill just nu inte prata och då är det också svårt att tvinga det ur någon. Det går inte ens lirka fram någonting utan att det blir tjatigt.

    Så jag kan absolut säga att jag har försökt att avlasta, hjälpa och ta till mig hans sitation. Och jag fattar att han är orolig för vad som ska hända, för han är helt maktlös i det hela och han kan inte känna hur det känns i livmodern om och när det kickar igång uran han fpr förlita sig på att doktorn gör rätt ocv att jag känner och säger till i tid om jag känner atr något är fel. Och det ör också mentalt påfrestande. Det är oerhört läskigt även för mig. Det är fruktansvärt läskigt att inte veta från dag till dag om något kommer hända eller inte och det pratar vi om tämligen ofta. 

    Vi har alla under våra år tillsammans pratat om allt och vi båda har ansett att fysisk kontakt på ett eller annat sätt är viktigt så när det som på en handvändning ändras så KÄNNER JAG att det inte känns rätt och att jag är en börda för honom just nu. Och att det för att jag mår dåligt och önskar att vi kunde gå tillbaka till det som var innan. Är det så väldigt konstigt? 
    Och när du säger att du inte tror att min man har samma syn på vår relation och situation så får det stå för dig. Jag kan ju inte mer äk att gå på det jag och min man känt/ pratat om tidigare i livet och hur vi båda inte kan förstå hur andra inte velat ha fysisk kontakt med sin partner under r småbarnsåren, eller att man inte ens försöker ta sig tid för varandra osv. Jag talar inte för honom utan återberättar vad han själv har sagt. Jag kan ju då inte gå runt ocv förutsätta att han ljuger mig och folk rakt upp i ansiktet varenda gång han öppnar käften. 

    Och nej dina inlägg triggar inte mig på det sättet du vill att det ska trigga mig. Men oavsett vad jag skriver så kommer du att ta det som bortförklaringar eller att jag inte ser det från min mans perspektiv. 

    Om du läser tillbaka och räknar antalet förklaringar så tror jag att du själv kan konstatera att detta var ett nytt rekord gällande antal förklaringar.
    Jag ser och förstår dina förklaringar.
    Jag har inte sagt att någon av dina förklaringar är direkt fel.
    Men jag betraktar det allra mesta som bortförklaringar.

    Dina förklaringar hjälper dig att fastställa att du inte har gjort något fel, men att han har gjort fel. 
    På vilket sätt tycker du helt ärligt att detta hjälper dig och er att lösa eller åtminstone förbättra era gemensamma utmaningar i er ömsesidiga relation?


    Om du inte klarar förstå vart jag vill komma så tror jag att det beror på att du inte vill förstå.
    Du vill finna förklaringar som visar att du inte har gjort något fel, i stället för att du konstruktivt och på konkret sätt försöker finna vägar för att lösa eller förbättra era ömsesidiga utmaningar.

    Min åsikt är att ägna sig åt att reda ut och förklara vem som har rätt och vem som har fel, förklara vem har gjort mest rätt respektive gjort mest fel, är direkt kontraproduktivt.
    Det hjälper på inget sätt er att gemensamt lösa era utmaningar, utan tvärtom gör det värre. Värre för dig, värre för din man, och framförallt mycket värre för er gemensamma och ömsesidiga relation.

    Det är givetvis bekvämt för dig att tro att du har gjort allt och tro att du vet vad han innerst inne tycker och känner.
    Kanske för att du inte på djupet vill veta?
    Vi vet alla, du vet, att man mycket sällan får reda på hela sanningen, vad som på djupet är sant, bara genom att ställa frågan. Oftast, kanske alltid, krävs det mycket mer än att ställa frågan och det krävs mer än att välja den enkla vägen att tro på det första svaret man får.

    Rent generellt, och säkerligen i ditt fall, är det bättre att i stället för att söka och ägna sig åt bortförklaringar är det mycket bättre att välja att ägna sig åt det första och det mest grundläggande, att åtminstone alltid ställa följdfrågan, att på djupet ta reda på: "-Varför då?"
    Åtminstone om man har ett ärligt intresse att få reda på svaren. 
    Att ta reda på "varför då" ger massor, och i ditt fall t ex fördjupad ömsesidig förståelse och det avslöjar dolda behov, alltså ger dig kunskap om vilka behov han har som är okända för dig.

    ..............................
    (På förekommen anledning, till alla som bara klarar fokusera på rätt eller fel... Självfallet bör han bemöta dig på samma sätt. Men det är ju en helt annan sak. Han har inte startat denna tråden och det är omöjligt för mig att kommunicera detta till honom.)

  • Finländsk
    Anonym (Ledsen) skrev 2025-09-25 09:57:22 följande:
    Måste bara skratta lite åt din pun "sparka på en som redan ligger" 😂

    Men tack för din input , känner att "en annan pappa"bara vill vara elak och inte läser vad jag skrivit i tidigare inlägg för dp passar set inte hans agenda. 
    Haha, jo det blev ju en ganska passande beskrivning av hans beteende.

    Det kliar verkligen i fingrarna att svara honom igen, men det är ju antagligen lönlöst. Jag tror ändå inte han bara vill vara elak, tycker det känns som att han faktiskt tror på vad han skriver. Men bra att du inte tar åt dig.

    Jag tycker inte du ska släppa det här med din mans avståndstagande från närhet. Det verkar ju inte vara bara fysisk närhet som saknas? Har inga goda råd, men jag hoppas det löser sig. Prata absolut om det här med någon inom vården.
  • Anonym (Ledsen)
    Anonym (En annan pappa.) skrev 2025-09-25 10:34:41 följande:

    Om du läser tillbaka och räknar antalet förklaringar så tror jag att du själv kan konstatera att detta var ett nytt rekord gällande antal förklaringar.
    Jag ser och förstår dina förklaringar.
    Jag har inte sagt att någon av dina förklaringar är direkt fel.
    Men jag betraktar det allra mesta som bortförklaringar.

    Dina förklaringar hjälper dig att fastställa att du inte har gjort något fel, men att han har gjort fel. 
    På vilket sätt tycker du helt ärligt att detta hjälper dig och er att lösa eller åtminstone förbättra era gemensamma utmaningar i er ömsesidiga relation?


    Om du inte klarar förstå vart jag vill komma så tror jag att det beror på att du inte vill förstå.
    Du vill finna förklaringar som visar att du inte har gjort något fel, i stället för att du konstruktivt och på konkret sätt försöker finna vägar för att lösa eller förbättra era ömsesidiga utmaningar.

    Min åsikt är att ägna sig åt att reda ut och förklara vem som har rätt och vem som har fel, förklara vem har gjort mest rätt respektive gjort mest fel, är direkt kontraproduktivt.
    Det hjälper på inget sätt er att gemensamt lösa era utmaningar, utan tvärtom gör det värre. Värre för dig, värre för din man, och framförallt mycket värre för er gemensamma och ömsesidiga relation.

    Det är givetvis bekvämt för dig att tro att du har gjort allt och tro att du vet vad han innerst inne tycker och känner.
    Kanske för att du inte på djupet vill veta?
    Vi vet alla, du vet, att man mycket sällan får reda på hela sanningen, vad som på djupet är sant, bara genom att ställa frågan. Oftast, kanske alltid, krävs det mycket mer än att ställa frågan och det krävs mer än att välja den enkla vägen att tro på det första svaret man får.

    Rent generellt, och säkerligen i ditt fall, är det bättre att i stället för att söka och ägna sig åt bortförklaringar är det mycket bättre att välja att ägna sig åt det första och det mest grundläggande, att åtminstone alltid ställa följdfrågan, att på djupet ta reda på: "-Varför då?"
    Åtminstone om man har ett ärligt intresse att få reda på svaren. 
    Att ta reda på "varför då" ger massor, och i ditt fall t ex fördjupad ömsesidig förståelse och det avslöjar dolda behov, alltså ger dig kunskap om vilka behov han har som är okända för dig.

    ..............................
    (På förekommen anledning, till alla som bara klarar fokusera på rätt eller fel... Självfallet bör han bemöta dig på samma sätt. Men det är ju en helt annan sak. Han har inte startat denna tråden och det är omöjligt för mig att kommunicera detta till honom.)


    Du har heller inte svarat på vad du tycker att jag kan göra mer än vad jag redan har gjort. Mer än att fortsätta fråga honom saker och ting.
    Och vad ör det för bortförklaringar ja kommer med? Du kommer med påståenden om saker och ting samt ställer vissa frågor och hur ska man då kunna bemöta det utan att förklara eller berätta från ett annat perspektiv? 

    Men att hela tiden fråga saker och ta upp saker för diskussion gör inte heller saken bättre. Tillslut blir det tjatigt och då blir det ingen bra kommunikation. 
    Om jag frågar honom om allt det jag redan har förklarat och han väljer att inte svara hur menar du då att jag ska förbättra vår ömsesidiga relation?

    Det handlar inte om vem som har gjott rätt och vem som har gjort fel. Mitt första inlägg handlade om hur jag kände, inte vad han har gjort för fel. Att jag har försökt berätta hur jag könner. Har inte någon gång försökt säga att han gör fel eller att jag har rätt.
    Och varför ska jag som kvinna då inte kunna tala om för min man hur jag upplever denna situationen och sedan försöka prata om det i sin helhet, hans känsor inkluderade. 
    Det är inte svårt att säga "Just nu orkar jag inte med fysisk kontakt, eller jag tänker inte på det just nu för att...". SOM det har varit tidigare i vår relation när det har varit upp och ned med livet generellt. Och då vet man om det och vet att det inte beror på en själv. 

    Jag är ledsen för att det har blivit som det har blivit och att jag saknar hans varma kärleksfulla sätt. Förstår inte varför du tycker att det är så konstigt?
  • Anonym (Ledsen)
    Finländsk skrev 2025-09-25 10:50:04 följande:
    Haha, jo det blev ju en ganska passande beskrivning av hans beteende.

    Det kliar verkligen i fingrarna att svara honom igen, men det är ju antagligen lönlöst. Jag tror ändå inte han bara vill vara elak, tycker det känns som att han faktiskt tror på vad han skriver. Men bra att du inte tar åt dig.

    Jag tycker inte du ska släppa det här med din mans avståndstagande från närhet. Det verkar ju inte vara bara fysisk närhet som saknas? Har inga goda råd, men jag hoppas det löser sig. Prata absolut om det här med någon inom vården.
    Haha verkligen!

    Elak kanske var fel uttryckt men förstår vad du säger. 

    Jag ska inte släppa det, men tänker heller inte tjata. Nej, det är mer än så vilket för att den uteblivna fysiska biten blir så mycket värre. Speciellt när man inte får svar på det man undrar. 
  • Anonym (Pim)

    TS har ju försökt att fråga mannen på flera sätt och har inte fått svar! Vad mer kan hon göra än att dra sig tillbaka och fundera på hur hon har gjort gentemot honom? Hon har ju ingen samtalspartner i sin man just ny.

Svar på tråden Vill inte kyssas längre