Det där med att en socanmälan förstör liv

Ni som kritiserar pepziz, det vore rättvisare om ni också kom med något konkret och konstruktivt istället för att bara klandra.
Då skulle man kanske lättare ta era ord på allvar.
Vad specifikt är det som hon skriver som gör att ni tycker ni kan sitta och diskvalificera henne?
Jag ska inte säga att jag tyckte hennes inlägg var toppen och att jag håller med om varje ord, men därifrån till att totala döma ut henne i hennes yrkesval är en bra bit. Gör man det bör man åtminstone kunna peka på något så vederbörande har chansen att korrigera sig. Annars är man ju bara ute efter att vara elak mot en främmande människa, för att man inte gillar åsikten och det säger mer om er än om henne i så fall.

Undrar om du är bitter av någon anledning kanske på de som har barn...
Då får en del för sig att de är bättre än andra på något de inte har en aning om vad det innebär.....

Tack ts för en väldigt bra tråd med kloka reflektioner!

I vår familj har vi varit med om det mest omfattande soc kan göra,3 av våra barn blev akut omhändertagna en fredags kväll och vi förstod ingenting!
Det visade sig att våran då 11 åriga dotter påstod att hon och syskonen var misshandlade av både mig och pappan.
Utredning inladdes givetvis och efter många om och men är nu våran dotter utredd på bup och har en grov uppmärksamhets störning.Omhändertagandet var felaktig men hur skulle de ha gjort?Lämnat barnen och chansat hade kunnat ha förödande konsekvenser.
Själklart var man arg och ledsen och min social sekreterare fick många samtal.
Vi hade tur att få underbara människor runt oss både familjehemmet och soc.
Sedan slutade våran soc sekretare och vi fick en annan som inte ringer tillbaka,håller vad han sagt mm hade vi fått denna "dåliga" från början hade det gjort större skada.
Det jag vill ha sagt att om det inte känns rätt och man inte hittar förtroendet för sin sekreterare så byt

Om någon anmälde oss skulle jag såklart bli ledsen och börja fundera vad vi gjort fel och rannsaka och genomgå någon slags lättare "kris" men fy vad glad jag ändå skulle vara att någon tog mitt barns mående på allvar. Nu litar jag såklart fullt på min man osv men tänk om hon utsätts för något som inte kommer fram till mig eller att jag brister någonstans som jag inte är medveten om? Jag skulle tycka det kändes pinsamt just för att stämpeln kommer på köpet men det är ju en del i att vara förälder och i det stora hela skulle jag gärna "offra" det även om allt visar sig vara ett misstag till förmån för att mitt och andras barns välmående kommer före stolthet.