Anonym (Lotta) skrev 2021-08-05 23:26:32 följande:
"Nej, det finns inget systematiskt användande. Tråden handlar om nätromans och gränsdragning kring det. Jag kan kanske räkna in tre sådana av olika längd. Samtliga medan jag valt att vara singel".
I så fall antar jag att du talar om nätromanser utifrån ett renodlat filosofiskt-teoretiskt perspektiv och knappast genom ett självupplevt praktiskt perspektiv. Det senare innebär något helt annat i jämförelse med ett spekulerande om hur man tror sig uppleva fenomenet....
"Jag har inget emot monogama förhållanden. Jag har inget emot gemensamma gränser. Fast jag vill inte hämma en partner från att bli den bästa den kan bli, gör mitt mitt bästa för att underlätta och hjälpa till och vet med mig att jag inte ensam kan uppfylla en annan människas behov på alla plan. Tvärtom min ungdom känner jag (nästintill) ingen svartsjuka, äganderätt eller vilja att kontrollera en annan människa, speciellt inte någon jag respekterar högt såklart. Det handlar inte om någon slags trade off för att jag själv ska få fria tyglar, det är bara baskänslan".
Apropå svartsjuka som av naturliga skäl är en vanlig reaktion vid en säkerställd nätromans finns mycket att säga... Starka känslor är involverade (för eller emot en historia på nätet) och är endast ett skäl till att vågorna går ganska högt i tråden.
Du känner i dag tvärtemot din ungdom (nästintill) ingen svartsjuka, äganderätt eller vilja att kontrollera en annan människa. Den känslan är enligt mig relativt vanlig hos den mer mogna människan, såväl hos mannen som hos kvinnan, och inträder vanligtvis efter 60 eller 70. Vi kan därför inte slå oss för bröstet i vår nya "mer tillåtande hållning" (altruism) och påstå att vi vunnit kampen mot vår egoism - förvandlats till en fullt ut accepterande drömpartner. Även här efterlyser jag en självupplevd erfarenhet där du kommunicerar din inställning med din partner; varpå hon/han löper linan ut med sin nätromans (om så på nätet med sexchatt, gemensam onani/tillfredsställelse framför kamera och så vidare).
Nämligen är det åter tämligen enkelt att i teorin presentera önskvärt beteende i alla situationer par stöter på. I den bästa av världar. Emellertid är "risken" relativt minimal att kvinnan/mannen som erbjuds "den nya öppenheten" till intryck och stimulans på annat håll nappar om individen ifråga uppnått en ålder över låt oss säga 65. Tåget kan ha gått av hälsoskäl eller av alla möjliga anledningar. Din öppning kunde hamnat i en helt annan dager i en yngre ålder. Vet inget om ditt resonemang handlar om eftergifter på grund av eget i skymundan leverne i yngre dagar (skuldkänslor drivande).
Därtill förändras vår hormonella set upp över tid vilket innebär en sänkning av det manliga könshormonet för mannen. Samma för kvinnan med det kvinnliga könshormonet. Något som i allra högst grad leder till en förändring i vårt beteende och som inverkar i vår svartsjuka, äganderätt och i vilja till kontroll av vår partner.
Vet inte riktigt hur du menar. Jag skriver att jag haft nätromanser och därmed förstår konceptet. Jag har praktiska erfarenheter av de betingelser TS nämner.
Jag har haft partners som sysslat med än det ena än det andra. Min inställning är inte heller där teoretisk, den är upplevd. Många gånger. Jag kallar det inte altruistiskt heller. Jag och förhållandet vinner på utmanade och lyckliga partners. Jag viker inte ned mig mot min vilja eller sätter någon/något annat före mig gällande partners. Att våga visa tillit får dessutom många att vilja visa att de är värda den. Till skillnad mot partners som känner sig låsta inom partners gränser, normer och annat.
Jag vet faktiskt inte vad som får dig att övertolka och börja anta ålder på både mig och partners. Du har helt fel på alla punkter i ditt bakvända resonemang.