Jag är så lättirriterad!

TS, nej jag hade ingen medicinering eller så. Mannen ställde upp till 100, hade hur mycket "egen tid" jag ville, då jag bara tog det väldigt lugnt. Jag gick även hos psykolog på samtal 10 ggr, vilket hjälpte både på kort och lång sikt.
Men det är så lätt att ramla in i vanligt irritationsmönster snabbt igen....skulle säkert behöva samtal en vända till.

Iallafall, jag "jobbar på" här hemma, med mitt humör. Men som du säger, hur kul är det att anstränga sig hela tiden! Och på kvällen dagens "summering" av hur jag har klarat dagen typ.

Och som jag någon gång skrivit, utomstående och arbetskamrater ser en helt annan sida...bara en glad person med massa energi och glädje. Och så är det också...men inte hemma...här ser jag bara alla skavanker, och saker som behöver fixas. Och när det är fixat stör jag mig bara på något nytt, och något nytt igen. Tar aldrig slut!
Det är en sak man måste fatta: Omgivningen är inte perfekt, och kommer aldrig att bli heller! Det är man själv som måste försöka förhålla sig till detta faktum.
"Läget är hopplöst, men inte allvarligt"
Ett citat jag fick från psykologen. Ibland tänker jag på det och inser att det jag är irriterad på inte spelar någon roll egentligen o s v. Alltså läget är hopplöst i bemärkelsen att jag aldrig kommer få allt runtomkring exakt som jag vill.
(han hade alltså vänt på uttrycket" Läget är allvarligt men inte hopplöst", för att jag skulle ha något att gå på liksom)

Håller tummarna för att den ryska roten funkar!!

Jag har Borderline och har humörsvägningar, är ofta jättesur och lättirriterad för ingenting och min psykolog vill ge mig medicin. Det finns säkert någonting att göra åt saken, gå till en läkare! :)

Vet inte om jag ska säga att jag avundas er eller tvärtom. Jag har precis samma tendenser till irritabilitet MEN får sällan möjlighet att leva ut det eftersom min man inte accepterar sådana "dumheter". (Inte för att han har världens bästa humör själv alltid heller och då är det jag som inte accepterar det.) Jag är uppvuxen med en mamma som letade anledningar att smälla i skåp och höja rösten när hon var på dåligt humör. Om jag gör detsamma blir jag tillsagd att ta en kall dusch eller ta en promenad tills jag lugnat mig och att uppföra mig som folk...

"En till...", bra tips, så måste jag nog också börja tänka! Jag kan bli så arg om saker inte går min väg! Och jag känner verkligen i vilka situationer det är, då kan jag tänka "Jamen, släpp det nu! Det spelar ingen roll!", men jag klarar det inte! Jag måste hålla på att vara arg och irriterad och argumentera vidare. Aaahhh, jag blir så trött! Men tack för tipset, jag ska verkligen försöka tänka mera så!

Idag har vi varit iväg på förmiddagen, vi var utomhus, alla blev svettiga, trötta och hungriga, och då gick det INTE så bra! Men det är bara att börja om på nytt nu, och kämpa på!

Sista Anonym, usch så jobbigt du har det! Det kan inte vara bra att alltid vara tvungen att hålla allt inom sig så!

Jag ärlikadann... Jag blir skitsur på folk som kastar skit på varandra på FL... Riktigt irriterad... Så patetiskt då man inte ens känner folk här inne o de är internat

MonicaH, är det bara här, eller är du irriterad på folk IRL också?

TS: På sätt och vis är det jobbigt att inte "få" pysa över. Å andra sidan tycker jag faktiskt min man har helt rätt i att det är respektlöst mot honom om jag är vara otrevlig hemma - varför skulle det vara bättre än att vara det mot chefen liksom? Min man älskar mig men han är ingen masochist och jag är ganska säker på att om jag var otrevlig ofta och mycket skulle han ompröva vårt förhållande.

Jag har börjat att försöka reda ut vad irritationen beror på och ta tag där i stället. Det är inte lätt för somligt är stort och jobbigt att ta tag i. Under tiden försöker jag se till att äta och sova regelbundet, begränsa flyktmekanismer som att sitta vid dator och läsa i stället för att ta itu med mina livsmål (men det är svårt) och ska försöka att börja motionera när självdisciplinen räcker till.

TS; ursäkta sent svar, men jag har inte kollat tråden på några dagar. Jo jag tar alltså Fluoxetin och mår BRA! Jag ringde till en läkare på VC och berättade hur jag kände det och fick tid hos henne samma dag. Hon tyckte även att jag skulle gå till en kurator för att reda ut om det var något som låg bakom mitt ledsna/irriterade humör.

Ska gå dit i morgon och jag är lite nervös. Tänk om jag inte kommer på vad jag ska prata/säga??? Nu mår jag ju bra och då är det ju svårt att frammana de känslorna jag hade för två veckor sedan. Jag känner ju inte så nu, men jag antar att det går tillbaka om jag slutar att ta tabletterna, så det är ju lika bra att jag tar tag i situationen. För min egen, min sambos, och mina barns skull

jag kan reta mig på småsaker med folk ja... nu är det mkt bättre, men innan var jag riktigt elak mot folk...
fick utbrott o slog sönder porslin mm när jag var yngre

"Jag med", vad skönt det låter! Det verkar ju som att de verkligen lyssnade på dig, och förstod vad det gällde med en gång! Jag tror att jag också får ringa... Märker inte jättestor skillnad av den ryska roten...

Lycka till hos psykologen, det kommer gå jättebra!