Jag är så lättirriterad!

Trodde inte att det fanns så många som mig. Jag är så oerhört lättirriterad och tror att det beror på hur jag mår med mig själv.

Jag har liksom tappat bort mig själv med åren. Vet knappt vem jag är längre, vad jag står för, vad jag tycker om att göra och inte, hur jag ska klä mig, se ut. Känner mig vilsen både över hur jag ser ut och över vem jag är

Ofta så känns det bara som att det är någon annan det är fel på. Typ att jag blir irriterad på min man för precis ingenting. Blir arg för småsaker, känns som att jag ska explodera och jag kan liksom inte låta obetydliga irritationsmoment bara gå förbi. Förr eller senare tar jag upp det ändå.

Vi ska inte ens tala om hur det är när jag har PMS för jag är väldigt, väldigt styrd av hormonerna. Då är dagarna en kamp mot irritationen och jag kan ligga och jaga upp mig för saker även på nätterna. Ofta saker som inte ens hänt!

Jag har gått i KBT förr, för ätstörningar och kan använda mig av en del jag lärde mig där för att hålla mig på mattan något sånär men jag skulle behöva börja om.

Jag vill inte ha mediciner igen för så dåligt mår jag inte nu men jag behöver få ordning på mig själv igen och vem jag är, hitta kärnan igen om någon förstår hur jag menar.

Ska följa tråden, är nyfiken på hur det går för dig TS

Nåt som stämmer in bra här efter att ha läst några sidor ifrån början av denna tråd är att det förmodligen kan ligga lite i släkten. Min mamma är väldigt kort i tonen hela tiden och pustar o stönar så fort det är nåt. Och min pappa brusar upp om han blir arg. Så jag har nog ärvt lite utav båda.

Jag har oxå precis slutat med p-piller efter att ha ätit det i ca 15 år med uppehåll för barnen. Har kopparspiral sedan ett par dagar. Hoppas att det ger lite förändring. Sen har jag provat Rosenrot men det funkar inte tycker jag. Det senaste är faktiskt Johannesört som jag håller på att prova. Det är ju väldigt omtalat som lite antideprisivt och om man är nedstämd och orolig. En artikel i Aftonbladet som jag läste när jag sökte på Johannesört stod det att det i många fall funkar lika bra som receptbelagda psykafarmaka fast med mindre biverkningar.
Movina som säljs på apotek var ganska dyrt bara (175:-/ca 50tabl) tyckte jag så jag hittade ett företag på nätet (www.topformula.com)som skickade leveransen till nästa dag. Snabbt jobbat!!!! 90 tabl för 99:-. Håller tummarna för att jag ska känna lite ändring i humöret om ett par veckor när dom börjar verka.

Jag kan också känna sådär nu. Inte så värst innan jag fick barn men nu efter att Oliver kom.. han är ett år nu, då kan jag känna att jag blir lätt irriterad och gnäller på sambon över skitgrejer ibland. Tror det är för att jag har varit hemma ett helt år med O, och inte har haft så mycket till socialt liv. Jag tror att man, särkilt som förälder men annars också, måste få komma ut och umgås med goda vänner, ta hand om sig själv och göra det man själv tycker är skoj. Att inte behöva ha ansvar för nåt, bara få slappna av. Att få skratta ordentligt! Tror många människor är dålig på att verkligen ta hand om sig själv. Det är inte egoistiskt. Snarare tvärtom eftersom man antagligen blir snällare mot de där hemma :-P
Man måste liksom försöka få det att väga jämt, mellan allt som känns jobbigt och påfrestande och det som känns bra och får en att skratta. Helst ska väl vågen åka i backen där skrattet är iofs.. :)

Vi måste ta hand om oss själva hörrni! Sätt er själv i första rummet oftare!

Vad "roligt" att fler har hittat tråden! Ja, egentligen är det ju inte roligt, för det vi har gemensamt är ju inte så kul... Men ni förstår vad jag menar!

Nu har jag ätit en halv tablett i fem dagar. Antagligen känner jag ju ingen skillnad förrän efter tidigast 2 veckor, vad jag har hört. På måndag är det dags att öka till en hel tablett. Det jag har känt hittills är illamående ibland, och så har jag lite svårt att sova på nätterna! Lite jobbigt, men förhoppningsvis går det över.

"Samma här", precis så är det för mig också. Jag har inte heller något att klaga på, men ändå är man grinig alldeles för ofta...

Gnällfia, just det här du skrev att man inte kan släppa småsaker, jag är precis likadan! Ibland känner jag mig storsint, och tänker: jag behöver inte anmärka på det! Men så måste jag ändå ta det senare, när jag är igång och surar igen.... Trist!

Kram!

Nu har jag ätit en halv tablett i en vecka, så ikväll är det dags att börja med en hel! Jag har varit på bra humör den här veckan, men jag tror ju inte det beror på tabletten, effekten ska ju inte komma så snabbt...

Men jag blev faktiskt ganska förvånad, jag fick mens igår, och hade inte varit arg eller sur över huvud taget innan! Det brukar jag ALLTID vara....

Hur går det för er andra?

Idag är en bra dag för mig. Har inte behövt tjata så mycket på sonen och känner mig ganska pigg faktiskt.

Trådstartaren: Jag har missat vad det är för medicin du börjat med. Vilken???

Jag har tidigare gått på Cipramil då jag varit utbränd pga jobb och ett missfall. Mådde jättedåligt av dem i början men sen funkade dom ju bra. Fast det var mer för panikångest.

"Samma här", jag tror att det är dem jag äter, fast de har bytt namn. Jag äter Citalopram.

Hur går det för dig med johannesört?

Det kan ju ta upp emot två veckor innan man märker av någon direkt skillnad med Johannesört så jag får väl ge mig till tåls ett tag till. Har bara ätit sedan 5 dagar.

Ok, då är vi i ungefär samma sits, jag har ätit i 7 dagar...  Ska bli spännande att se vad som händer, hoppas vi blir hjälpta båda två!

Jag känner igen mig precis!! Och detta började efter mitt 2:a barn föddes för 8 mån sen. Jag känner som PMS x 100 fast hela tiden!!
Men jag kan ändå känna att jag mår liiite bättre precis när mensen kommit igång men mestadels av tiden mår jag dåligt. Kan det vara PMS ändå eller kan depression också vara beroende av menscykeln?
Jag ska till VC på Torsdag för jag vill också ha Citolapram. Men tänk om det "bara" är mycket svår PMS, vad gör man då? Hur vet man det? Symptomen verkar ju vara demsamma...