Jag är så lättirriterad!

Hej!

Jag känner igen din beskrivning, precis så som du beskriver dig själv var jag för ca två år sedan, el snarare det var då bubblan sprack.
Jag hade mått dåligt under flera år, upp o ned sedan skolåren men mot slutet blev det extremt.

Jag spelade glad o lycklig utåt, på jobbet tex, men jag mådde allt annat än bra. Jag gick bla med en depression utan att jag själv förstod det.

Det slutade med att jag "gick in i väggen" o jag är fortfarande sjukskriven. Jag har ätit antidepp men slutat då jag mår bättre men jag går fortfarande i terapi en gång i veckan.

Mitt tipps till dig är att du kontaktar din läkare o pratar igenom din situation.

Tänk också igenom hur du vill göra med antidepp. Kan vara bra o vara förberedd o veta hur man tänker kring den frågan.

Klart du vågar! Det är jättejobbigt innan man tagit steget..men när väl steget är tagit så är det bara o sätta den ena foten framför den andra. *L*

Vera och Tös, ja, jag vill ju inte gå in i väggen, det är ju bättre att stoppa det innan det går så långt...

Det är så svårt, för jag är inte deprimerad i den bemärkelsen, att jag är ledsen hela tiden och tycker livet är tungt. Men ibland tror jag att antidepressiva tabletter skulle kunna hjälpa mig ändå, med mina symtom. Vad tror ni?

När jag åt rosenrot i våras, så kändes allt så BRA! Jag mådde så mycket bättre, jag behärskade de flesta situationer utan att bli irriterad, var lugn mot barnen, och min man och jag fick det bättre. Jag tänkte: Jag ska ALLTID "medicinera" med rosenrot! Men sen funkade det inte längre, irritationen kom smygande tillbaka...

För min del är antidepp ingen lösning. Jag tror helt enkelt inte på piller. Vad jag fattar så är jag ganska illa däran o en del av de läkare jag träffat anser att jag skall käka.

Jag tror mer på att man skall lösa grundproblemet o inte stoppa i sig piller o ta bort symptomen.

Så fundera också lite på hur ditt liv ser ut. Varför du mår som du gör. Det är skitjobbigt men ack så nödvändigt.

Hej på'er. Vill ge en liten vinkling från "den andra sidan"

Min sambo är typ som er...

När han är på jobbet så är han så glad och han är omtyckt av alla. Samma sak när han är med sina vänner.

När han kommer hem däremot... *suck*
Han blir inte bara arg på mig, han blir arg på sig själv oxå. Om han sysslar med någonting (vi renoverar huset nu) och det inte går exakt som han vill så blir han SKITSUR! Svär och slår i dörrar och väggar. Svarar kort och fräser om man pratar med honom.

Jag försåt att det måste vara jobbigt att ha ett sånt här humör, men vad tror ni då inte att det är för den som blir utsatt för det?? Jag känner mig alltid så otillräcklig och liten när han sätter igång...

Jag ser att en del här ger som förslag att man ska kontakta en terapeut eller så...kanske jag borde be min sambo göra det.

Jag gruvar mig för den dag vi ska skaffa barn...tänk om han blir likadan mot barnet?

Tös, ja, du kanske har rätt... Har du inte ätit tabletter någon gång? Hur har du gjort istället? Har du gått i terapi och så?

Minxy, ja, jag förstår att ni anhöriga inte har det så lätt! Och man mår ju dåligt därför också, för man KAN inte kontrollera det, men förstår att man gör er ledsna...

Minxy - Ni anhöriga gör ett jättejobb! Ni är görviktiga, glöm inte det! Jag är själaglad över min sambo, att han finns där o fixar o donar. Det du kan göra för dig själv o som även kommer till hjälp för den sjuke är att plugga på om sjukdomen. Du blir själv lugn eftersom du vet vad som händer o den sjuke blir lugn för denne vet att du vet.

TS - Nej jag har aldrig käkat tabletter. Hur jag har gjort? Tja det tog 2,5 år innan terapin börjande (nyss börjat med andra ord) o under tiden har jag bott i stallet, gjort roliga saker o haft en helt underbar sambo. För mig handlar det om att våga landa, våga möta sig själv, sanningen biter i rumpan till slut iaf...så om man vågar o kan är det lika bra o börja bearbeta.

Tös, tack för att du delar med dig! Du får säga till om jag frågar för mycket... Har du varit sjukskriven hela tiden eller jobbar du?