Jag har varit hemma med barnen i två år nu. PÅ två år har jag inte gått på toa i fred, inte hunnit läsa tidningen, inte ätit i lugn och ro osv - har alltså varit tillgänglig för mina barn dygnet runt. Det har börja tära på mig och jag vill inte vara ensam med barnen längre. Jag är trött på dem rent ut sagt. Eller egentligen inte, det är väl mest att jag känner ett sådan tenormt behov att få göra något för mig själv någon gång. I bland känner jag att jag vill rymma hemmifrån en manad och bara gör sådant JAG vill. I fred! Jag skriker och gnäller på barnen för jag har ingen tolerans längre. Det får mig att känna mig som världens hemskaste mamma.
Jag vet inte hur länge jag orkar med det här. Jag ringde till vårdcentralen för att jag kände att jag behövde prata med en kurator. Numret till kuratorn kunde man inte ringa till direkt, så jag ringde en distriktsköterska, men hon visste inte heller hur man skulle komma i kontakt med henne (!) Man var tvungen att ha remiss och behövde jag hjälp kunde jag ju åka till akutpsyk! KÄndes lite drastiskt.... När jag berättade att jag var mammaledig till två små barn och att jag mådde dåligt så sa hon bara att" jo jag är ju mormor själv och det äääär ju jobbigt att ha små barn" Ungefär som att mitt problem inte är ett problem...
Har ätit antidepressiva förr och dt hjälpte mig enormt. Det känns dock som att jag vet vad problemet är - jag är bara mamma. Tyvärr så är det ju svårt att göra något åt det för jag kommer ju att vara mamma ett bra tag framöver 
Missuppfatta mig inte, jag ÄLSKAR mina barn. Jag är bara lite slutkörd. Vills hjälps min sambo åt här hemma, men det är ju ändå jag som har huvudansvaret eftersom det är jag som går hemma med dem.
Tror att trötthet spelar roll - har inte sovit en hel natt på två år.
Nu har jag "gnällt av" mig lite. Tack för att ni ville lyssna
