sa ni något kul eller gjorde ni någon "tabbe" under förlossningen??

Lördags underhållning!

Vår son föddes vaginalt och min man var med hela tiden i förlossningsrummet.  När krystvärkarna var som värst klappade han mig på huvudet och sa "såja lilla gumman ta det lugnt lilla gumman".
Jag blev förbannad, slog honom på snoppen och skrek "ta det lugnt själv, det är ditt fel att jag har ont för det är du som har stoppat in pitten"

En BM sa att jag skulle duscha varmt för att lindra värkarna. Efter typ 10 min kom min man inrusande i duschen och skrek " sluta duscha kokhett för du kokar ju min unge för fan"

Vår dotter föddes med akutsnitt. Min stod utanför op-salen för han gillar inte sånt som har med operationer o så att göra men han stod vid ett fönster så att han såg mig iaf. 
Efter en stund hörde jag honom kräkhulka........jag frågade personalen om han kräktes. Jodå, han var på G att göra det........jag sa "han kan minsann göra barn men han klarar inte av att dom föds"
Jag var vaken under snittet. Narkosläkaren var skitsnygg Jag trodde att han gick ut ur salen så jag sa till BM "wow, va´snygg & läcker han är". BM flinade lite och jag hörde då ovanför mitt huvud "tack så mycket".  Gissa vem som rodnade?!            

När dottern kom till världen så bad jag om ursäkt hela tiden för att jag inte gjorde som de sa.
De bad mig nämligen att hålla emot Krystvärkarna men jag kunde verkligen inte.

- förlåt för att jag inte gör som ni säger men jag kan inte. Jag måste hjälpa till annars dör jag nog!

Det första jag sa till sonen när han kom
Var att han hade en katt hemma!
Jag frågade inte efter kön eller något utan var tvungen att berätta att han hade en katt hemma!

Efter ha fött dotter med KS så hade jag grymt ont. Ber maken se till att jag skulle få mer smärtstillande... In kommer en sköterska som bröt kraftigt på svenska och det jag hör henne säga är: - Marsvin? Min hjärna började start ifrågasätta varför de hade marsvin på bb... Maken var snabb att översätta hennes brytning till: -Älskling! Morfin?

Jag gjorde klart för barnmorskan att det var mycket roligare att göra bebisen än att föda den! :-P

Jag minns det inte men armbandet jag fick när vi skrevs in satt rätt tight så någon gång gick det upp så jag skulle få ett nytt. BM tänkte i all sin välmening att det var bättre att kolla med sambon om det var rätt personnummer. Han hinner bara ta andetaget för att kunna säga det när jag slet bort lustgasmasken och vrålade mitt personnummer...

Under min andra förlossning så hade jag riktigt jävla svinont (tusen gånger värre än första) och vid något tillfälle så fick jag för mig att pappan skulle prova lustgasen och han typ "nää, men tänk om barnmorskan kommer in?" 

Jag: Andas i lustgasen!

Han lyder halvt, tar masken och sätter den mot ansiktet och tar ett pytteandetag varpå jag blir vansinnig och trycker med hela näven på masken och skriker "ANDAS FÖR FAN, ANDAS ORDENTLIGT!"

Jag förstår verkligen inte vad det där kom ifrån. ^^ 

När jag kom in till FL så ville de gärna veta mitt personnummer av förklarliga skäl men eftersom mina värkar va så täta så va det enda jag fick ur mig va "neeeeeeej"
Maken fick hjälpta till istället ;)

Sedan när narkosläkarn kom för att lägga Eda så kallade jag honom högt och tydligt min hjälte ett flertal gånger. Herregud.

När edan va lagd skulle jag visa att jag kunde lyfta benet. Första försöket skulle utföras mitt i en värk enligt läkarn varpå jag snäser NEJ som en huggorm. Två minuter efter det så hade edan hunnit värka lite och värkarna blev så mycket lättare och jag fick frågan igen om att resa benet. "Jajemensan, det fixar jag serru!" Multipla personligheter? Ångest.

Jag fullkomligt älskade lustgasen och under de sista timmarna när det gjorde som ondast tankade jag mig full på lustgas och drog ner min man i famnen flera gånger för att pussas och för att säga "Jag ÄÄÄÄÄÄLSKAR dig! Hör du det jag äääääälskar dig!!!!

Under krystarbetet då sonens huvud fastnar mellan benen eftersom värken tar slut så skriker jag "DET GÖR SÅ JÄVLA ONT!! GÖR NÅNTING!!!" då smeker maken på mitt ben i all välmening för att lugna men beröringen känns som tusen nålar och gör ont så jag skriker "RÖR MIG INTE!!" Mannen tar bort handen varpå jag utbrister: "MEN HÅLL HANDEN PÅ MIG, DU MÅSTE TA PÅ MIG, SLÄPP MIG INTE!!!"

Innan förlossningen hade vi, jag och maken pratat om att vi ville att det skulle gå några minuter innan det var dags att klippa navelsträngen, för vi hade hört att det ibland ligger mycket blod kvar där som barnet förlorar och att sjukhusen ofta är onödigt snabba på att klippa av.. Så i dimman av smärta, bebis och lustgas hör jag en irriterad BM säga "Men KLIPP DÅ!!!". Maken försökte maska lite så att blodet fick gå tillbaka till bebisen men det han inte tänkte på var ju att de redan hade satt på klämma så det spelade ju ingen roll att han maskade. :)