sa ni något kul eller gjorde ni någon "tabbe" under förlossningen??

Jag var lite i chock med första barnet och viste inte riktigt att det var kryst värkar utan jag trodde att jag skulle bajsa, dom hade get mig sömn tabletter för dom trodde att inget skulle hända innan morgonen. Så vi 3 tiden väcker jag min man och säger skynda dig jag håller på att bajsa på mig, han springer ut i Koridoren och skriker SKYNDA SKYNDA HON BAJSAR PÅ SIG!!  Folk springer in i rummet 12 min senare kommer vår son ut jag tittar ned mellan benen fortfarande väldigt förvirad och säger Det där är ingen bajskorv ...

Puff

Vid min första förlossning så var jag nästan ensam på hela avd och fick därför välja vilket rum jag ville ha. Då fanns det endast två toaletter i korridoren så jag valde rummet närmast den ena samt bredvid tvrummet.
Det började med att jag kände mig illamående i tvrummet och spydde ner hela mig samt bordet och papperskorgen...

strax  efter jag fått min epidural så blev jag tvungen att gå på toa..trodde jag behövde bajsa...men så var det ju inte...när jag upptäckte att det inte gick så öppnar jag toadörren och vrålar till min sambo...- JAG KAN INTE BAJSA!!! MEN DET TRYCKER PÅ!! Min sambo satt i vårt rum så jag var tvungen att skrika så han hörde...och det gjorde han..och alla som jobbade också.
 barnmorskan kom och sa lugnt att det är okej..det är bara dags att börja krysta nu.

Med mitt sista barn gick allt så fort att jag inte hann få bedövning..dock lite lustgas. Men när de skulle sy så sög jag i mig lustgasen med stor aptit och var rejält borta mellan varven. Tydligen så hade jag pratat vitt och brett om hela min livshistoria..eller snarare sluddrat... jag hade även tappat masken i golvet utan att märka det och försökt andas in i bara handen...barnmorskan och sköterskan som höll på att sy ihop mig hade garvat så att de inte kunde sy...Min sambo skämdes.. men hann berättade gärna om allt jag gjort för mig senare..

Favoritar! :)

Uj, hade innan förlossningen hört att det var bra om man höll igång så mycket som möjligt, att det skulle gå fortare att föda barnet då. Det i kombination med att jag har svårt att vara stilla när jag har ont gjorde att jag for runt som en studsboll i förlossningsrummet. Barnens pappa visste inte riktigt vad han skulle ta vägen och stod mest mitt i rummet och funderade på hur i helvete han skulle kunna hjälpa mig när jag aldrig var kvar på samma ställe i mer än 5 sek. Kulmen på detta var när jag kröp(!?) in mellan hans ben, höll fast mig med en arm om varje smalben och fräste "Nu skiter jag på mig och det skiter jag i!"  Eftersom han fram till den dagen aldrig ens hört mig fisa insåg han att det var dags att ringa på hjälp, en lugn och samlad barnmorska dyker upp, pratar lite med pappan och frågar sedan mig om jag vill ha hjälp varpå jag tittar på henne och ber henne ringa Poolia. :)

För er som inte kommer ihåg kan jag bara informera om att Poolia under slutet av 90- talet körde en reklamkampanj där folk som hamnade i knepiga situationer uppmanades att ringa just Poolia. Min samlade bm förlorade sin lugna mask och frågade överraskat pappan om hon hört rätt, han som kände mig bara garvade. Sen fick jag faktiskt hjälp och allt slutade bra.  

Tack för den här underbara läsningen!

haha detta var en rolig tråd =)

Puff puff

Pralina81 - 5:a i syslöjd-den var riktigt kul!