Som många sagt:
Varför ska man överhuvudtaget behöva försvara VARFÖR man väljer att ha si eller så många år mellan sina barn???!!!
Tycker att en del föräldrar som väljer att ha många år mellan syskonen, verkar ha ett stort behov av att hoppa på oss andra!
Här är några kommentarer jag fått:
- Har du så tätt mellan barnen kommer de att "tävla" med varandra hela uppväxten!
- Pseudotvillingar är den jobbigaste syskonkonstellationen. De kommer alltid ha ett behov av att hävda sig mot varandra. Och du kommer få det tufft med att sätta olika gränser för barnen. (OCH det är bara tufft för mig, med 13 månader mellan mina???)
- Stackars dig (till min äldre son) ska du få ett litet syskon redan, nu kommer du inte att få se din mamma nåt mer. (VA! Betyder småsyskon att man lämnar bort det äldre??? Det visste jag inte...)
- Jaha, ni ska ha barn igen, redan! Vi vill att "Emma" ska få vår odelade uppmärksamhet ett par år innan vi ger henne syskon. Man får ju aldrig tillbaka de åren sen... (Hm.. Är det alltså bara den förstfödda som då är "värd" föräldrarnas odelade uppmärksamhet??? För när man väl skaffat syskon så kan man ju inte överösa bara ett barn uppmärksamhet, eller?)
Vad är det förresten som säger att ett barn mår bättre, blir en bättre människa (eller vad det nu är man har som mål) om h*n får föräldrarnas odelade uppmärksamhet i flera år? Blir man ödmjuk och generös då?
Och räknas inte kärleken syskonen emellan alls?
Säger oxå: -Go Bree!