Pladdertråden!

JUSTer... känner oxå för att gå i ide....

Jag har mitt vul att "se fram emot"... vilket jag gör med skräckblandad förtjusning... suck... om exakt 2 veckor idag... kommer då vara i v 11+4..

Har inte bokat tid hos BM än, vågar helt enkelt inte... väntar till efter vul för att se om det är lönt ens...

Jag kommer att ligga och blunda och hålla krampaktigt i eventuella armstöd tills jag hör nån positiv bekräftelse. Efter det vul kommer jag nog att kunna slappna av mer fram till rutin-ul.

10/2 06 "förlorade" jag min bebis. Jag kan inte fatta att det bara gått ett år. Det känns som om jag blivit tio år klokare och jag tycker att jag har omvärderat allt i min omgivning. När min bebis är född och jag inte ska ha fler barn så kommer jag säkert att förstå meningen med allt det här, men just nu känns det bara nervöst.

JUSTer.. förstår dig... inte innan dess vågar man glädjas fullt ut... o du, du har säkert blivit 10 år klokare... man lär sig mkt på kort tid, erfarenheter är den "hårda skolan" ... *kram*

Usch, jag har bråkat med min gubbe. Eller, vi har tjaffsat om en så puckad grej som betalning av tv-licens och huruvida det leder till en betalningsanmärkning om man låter bli eller ej. Suck.

Jag har en sån dålig känsla över detta nu... Försökte en sisådär 3 minuter se det positivt att det kanske var postafens förtjänst men nej.

Jag har för mycket molvärk/mensvärk nu för att det ska kännas bra. Jag tror faktiskt att detta kommer gå åt helvete. Men inget blod dock.

Lättja... meeeeen det går ju upp o ner... molvärken tyder ju på att livmoder växer... jag tycker absolut du ska boka tid för VUL ... du är alldeles för depp över detta för att det ska vara bra... *krama*

Lurkis.. ja du, det var ju en skitsak... men du... när man inte har allvarliga saker att bråka över så går man på de mindre viktiga skitsakerna... ganska sunt faktiskt... även om det är jobbigt... o ganska eller vääldigt skönt att bli sams sen oxå

JUSTer: känner igen mig i det du skriver. 8/3-06 föddes får lilla Ebba, 10 månader har gått och det känns som evigheter! Jag har lärt mig enormt mycket det här året och ser på livet på ett nytt sätt. Kanske var det just den uppgiften hon hade?

Finns på något konstigt sätt mening med det mesta... även det man absolut inte kan förstå..

Jag vill bara gråta åt allt. Och sen därmellan vill jag skrika och skälla på folk.
Och sen blir jag helt tårögd igen.
Mina hormoner har börjat dansa macarena igen.
Förra gången nådde jag höjden av min galenskap i v. 13. Då grät jag för att jag släppt ut en skalbagge och den kröp under trallen så att jag inte såg den längre.
Nu är jag helt gråtig över allt skit som händer alla i tråden, och för alla roliga saker som händer alla i tråden, och för att Marie är typ synsk, och för att det är torsdag mer eller mindre.