vuxen adhd/add!!!

Elinar: Jag har samma rädslor. Jag VET vad jag har, men jag är rätt att prykologen ska säga annorlunda. Att jag ska få höra samma sak jag hört i hela mitt liv. Jag är så van vid inkompetens inom vården, och samtidigt så ser jag folk (inte i den här tråden!) få diagnosen JAG vill ha, utan att de ens tycks ha några uppenbara problem!

Men jag ser ju på vad du skriver att du är precis likadan som jag, så jag lovar dig att här i tråden släpper vi dig inte. Du ÄR som vi, du har problemen. Det är UPPENBART!!!

carita: Jag satt också still. Jag satt i soffan och filosoferade och sorterade in känslor och tankar i mina inre pärmar. Jag styrde upp lite i kaoset. Jag har glädje av hur jag lärde mig tänka även idag.

Jag är också lite rädd över det här med concerta. Tänk om det inte funkar?? Har nästan lite prestationsångest eller nåt inför att börja med medicineringen. För om det inte funkar då kanske jag inte har ADHD och då ska jag börja oroa mig för vilket annat fel det är på mig... som sagt man vet ju själv vad det är för fel på en. Varför har man sånt behov av att få ett namn på det, en diagnos? För att man ska bevisa för alla andra att man faktiskt är sjuk.
Eller???

[citat]
Elinar: Jag har samma rädslor. Jag VET vad jag har, men jag är rätt att prykologen ska säga annorlunda. Att jag ska få höra samma sak jag hört i hela mitt liv. Jag är så van vid inkompetens inom vården, och samtidigt så ser jag folk (inte i den här tråden!) få diagnosen JAG vill ha, utan att de ens tycks ha några uppenbara problem!

Jag är kanske en person som om du kände mig i verkliga livet skulle du nog säga att jag inte har några uppenbara problem. Grjejen är den att jag har kämpat något så otroligt för att visa mig vara normal i samhällets ögon att ingen kunnat ana att jag mår så dåligt. Detta har gjort att jag totalt utdränerats på energi som min pskykriatriker säger. Jag har gått in i väggen, blivit utbränd. Och ingen förstår varför. Det är ju inte precis som att jag jobbat ihjäl mig på mitt arbete som de säger. Det är nästan det jobbigaste. Att ingen kan förstå hur en sån ung och alert tjej som jag kan bli utbränd.

Det är bara inom hemmets fyra väggar så att säga som jag visat hur jag mår. Där går det inte att dölja liksom. Jag har en enorm viljestyrka, visar mig alltid glad utåt, kan koncentrera mig tillfälligt på saker och ting. Så pass att andra tycker att man är normal.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Känns så skönt att få skriva av mig bara....

Jag hoppas du får din rätta diagnos Idiblon! Kram...

Jag har samma känsla som dig. Orkar inte mer än och bara värma på men så gör jag ordentliga middagar och lunch för att jag vet hur en komplett måltid ser ut och vad det innebär men absolut så bråkas det inom mig samtidigt pga orken som egentligen inte finns.

Anonym (vissautism) skrev 2007-07-03 21:04:41 följande:

(Ida): Mjaoaeaohmkanske..? Men mitt problem syns inte heller utåt idag, men det gjorde det under hela min ungdom vill jag säga. Folk tror ju inte på mig när jag börjar prata om mina problem. Jag har liksom du kapslat in mig och inte visat något utåt. Däremot så har jag ju hamnat i mycket trubbel p.g.a mina problem, men jag är ju "för intelligent" (?) för att kunna vara sjuk? Så jag menar bara att jag sett andra som har "mindre" (jag kan ju inte veta!) problem än jag som har fått diagnosen, och det gör mig barnsligt avundsjuk (inte missunsam!) och spekulationsbenägen gällande hur deras utredning verkligen gått till och hur mycket deras psykologer verkligen kan. Jag har varit i kontakt med de mest inkomptetenta idioter och måste hela tiden stålsätta mig för eventuell besvikelse. Ibland känns det som att vissa fått det "för" lätt, och att jag fortfarande står i helveteskön och väntar. Ibland är jag en väldigt liten människa.

Jag förklarade för min partner vad som är skillnaden på mitt tänkande som drogfri och som beroende och det lyder så här: när jag är fri som nu så är allt i huvudet en stor klump. Har svårt och sortera tankar osv medans när jag tex tar nån typ av drog flyr jag ifrån det jobbigt + att allt tänkande placeras ut i huvudet som gör det enklare och tänka, få ihop saker, tänka klart osv.

Nån av er som känner igen sig?

Hej idiblon!Tack för ditt svar!
Det är konstigt egentligen hur man funkar olika på olika preparat så där.
Skönt att höra att man inte är ensam!Tack för allt stöd jag får här inne!Betyder otrligt mycket kan jag lova!!Kram till alla här inne!!!

lägger i favoriter
/bipolär II + adhd

Får jag fråga er en liten grej? Hur gör man för att få en diagnos? Letas det efter "allt" eller bara ADHD när utredningen börjar eller hur går det till? Man kan ju annars utredas för hundra olika grejor innan rätt dyker upp ju

Förstår nån min fråga

Hej Anonym (add+anhöri)!

Det du förklarar:

Anonym (add+anhöri)

Jag förklarade för min partner vad som är skillnaden på mitt tänkande som drogfri och som beroende och det lyder så här: när jag är fri som nu så är allt i huvudet en stor klump. Har svårt och sortera tankar osv medans när jag tex tar nån typ av drog flyr jag ifrån det jobbigt + att allt tänkande placeras ut i huvudet som gör det enklare och tänka, få ihop saker, tänka klart osv.

Nån av er som känner igen sig?

Stämmer bra!Och det är det som är lite läskigt!
på nå vis så där för snart 8 år sen...innan jag lade av..var jag nästan sorgsen och orolig över hur mitt liv skulle se ut utan denna tillflykt där jag någonstans mådde liiite bra...
Men under mina 33 år har jag ändå lärt mej att fungera något så när och det funkar nu med.Utan droger...Kan inte säga att det bara var negativt med mitt missbruk...Lärde mej saker om mej sj
som jag kanske inte lärt mej utan detta misstag...Hänger ni med hur jag menar...men skulle ändå inte vilja tillbaka till träsket igen...för man mår juh inte fullt ut bra på skiten...
Usch...låter som jag bortförklarar och tycker det är bra med droger!Och så är det defintivt inte!!!