Nu har jag börjat skriva här tio gånger under dagen, men raderat varje gång. Blir så jävla rörigt.
Men fan vad jag behöver hjälp. Fan fan fan.
Idag hände förresten något sådär löjligt. Ni vet... När man förväntar sig en sak men det inte blir så. Jag och sonen skulle åka buss med min mamma (hon är busschaufför!). Vi vill såklart sitta längst fram och prata med henne. Det gick bra på resan dit. När vi kom fram så köpte vi glass till sonen och det var en stund till bussen skulle gå tillbaka, så jag och sonen gick en runda. När vi kom tillbaka så hade resenärer börjat gå på bussen, varav en hade satt sig i det sätet vi satt! Jag blev så jävla irriterad att det inte kunde undgå folk omkring mig. Jag sa inget, men jag tror det syntes på mitt uttryck. Pulsen exploderade och gjorde mig röd i ansiktet, ångesten var total. "Jaha, nu kan vi ju inte sitta här. Grr." sa jag och lyfte min son och gick lååångt bak i bussen för att undvika att folk såg oss, och för att verkligen "markera".
Det tog en kvart av bearbetande att komma tillbaka till ett stabilt läge och hela den tiden fick jag arbeta manuellt med att styra tillbaka mina tankar. Jag visste hela tiden att min reaktion var befängd! Helt befängd! Men det påverkade mig fysiskt genom att adrenalinet pumpades ut och hjärtat slog hårt i bröstet.
Jag förstår inte! Mitt innersta jag tycker naturligtvis inte att det var något problem egentligen! Hon var först, hon skulle såklart sitta där, vi kunde ha satt oss bara precis bakom, jag kunde ha varit glad och trevlig och framförallt så hade min son sluppit se mig bete mig sådär!
Jag "såg" alltså mina tankebanor, hur de gick emot varandra, och jag blev arg över att sådanahär saker fortfarande kan påverka mig och stjäla tid från mig trots att jag arbetat så hårt och lyckats bra med att få kontroll över det.
Det handlade alltså om förväntningen, att jag inte hade tänkt på att någon annan kunde ta sätet. Vad fan?
Ändå, ändå fascineras jag av sättet jag kan se mina tankar springa fram och kastas fram och tillbaka och hur jag plikttroget går den vägen istället för att helt bli kontrollerad av de temporära känslorna. Jag älskar min inre värld. Den är så fantastiskt häftig. Men den fungerar inte i samhället så som det ser ut. Absolut inte.
Och shit... Har ni orkat läsa hit så ska ni ha cred. Om inte så förstår jag er! 
Kan ibland kännas som man är så jäkla klagosam men det är ju så förbannat lätt att bli irriterad för allt! Jag tycker att inget ont kan komma ur god kommunikation. Det kan snarare bli värre om man går och trycker saker inom sig, om du har ADD så kommer det antagligen till sist expodera med allt som har lagrats.