*Välkommen hit! :-D

Hej alla! Äntligen hittar jag tillbaka till er, har helt missat namnbytet på tråden. Den var liksom inte så logisk att man fattade att det var junimammor den gällde Tänk vad tekniken kan ställa till det.

Nu har jag blivit halvtidssjukskriven pga enligt barnmorskan för mycket sammandragningar. Annars mår jag hur bra som helst så problemet blir väl att, som läkaren uttryckte det, tygla min kreativitet

Med egen firma och ett hus under renovering är det ganska frustrerande att inte få hugga i som man brukar och vill. Men för både min och bebisens skull är det ju absolut värt att lägga band på sig. Nu ska jag njuta! Tänk att få vara hemma 2-3 dar i veckan + helgen, med ersättning!!!

Limpis - angående hur mycket man känner av den lilla. För mig är det lugnare på den fronten nu. Förut kunde det buffa och sparka till och från både framför datorn på jobbet och hemma och när man var i farten.

Nu är det mer som att det "välver" i magen ibland. Oftast känner jag bara lite på morgonen, men inte alla dagar. Och så på kvällenom jag sätter eller lägger migframför TV:n.

Men jag har inte heller känt så det besvärar på nåt vis. Det beror nog på hur bebisen ligger. Min ligger på tvären och buffar nästan alltid åt vänster sida. Det är kanske värre om det sparkar upp mot revben och lungor.

Hade en riktigt depp dag i går. Var hemma hos svärmor och bara grät... Tänkte att jag aldrig mer skulle orka gå till jobbet... Men nu sitter jag här och tänker att det snart är över...
Dags för lunch...

Hej Junisar!

Är tillbaka efter att ha skolkat från FL i flera dagar. Fy på mig.

Har varit i linköping, begravning för mamma. Det var jätteskönt att få det gjort, gråta av sig riktigt ordentligt och säga hejdå.
Men det var lite kris innan. Hade inte ett enda plagg jag kom i. Hittade en noppig gammal kjol och en konstig stickad tröja som sitter jättesnyggt när man inte är gravid, men som liksom tappar poängen när den inte hänger löst. Så jag stod framför spegeln och grinade, kände mig väldigt ynklig. Min mamma höll alltid stilen, gillade kläder och var alltid snygg. Därför kändes det extra mycket som ett hån att inte kunna vara fin när man skulle ta farväl.
Min älskade lillasyster kom till min räddning; hade med sig världens snyggaste svarta omlottklänning. Så allt fixade sig.

I fredags fyllde pappa år så vi premiärgrillade också! Jag gjorde hemmagjord bearnaise och frasiga klyftpotatisar till. Mums..!

Igår var jag tillbaks i Stockholm och kände mig helt överkörd av en ångvält när sambon väckte mig. Hade inte fått sova på hela natten och deklarerade att jag inte ville göra något speciellt på hela dagen. Bara dega. Men då lockade han med IKEA..... och det blev fart på mig! Så vi höll på hela dagen; organiserade i klädkammaren, satte upp hyllor och fixade med ny belysning och grejer. Jag älskar verkligen vår lägenhet! Det är så underbart att för första gången sedan jag flyttade hemifrån ha något riktigt fint och fräsht att jobba med, man blir så inspirerad. (Har alltid innan bott i nedslitna 50-tals hus med nikotininpregnerade trappuppgångar...). Steg för steg håller vi på att få vår lya att närma sig vår egen vision av perfektion!!

Träffade så många släktingar och vänner till mina föräldrar nu på begravningen. Alla frågar när det är dags. Om två månader svarar jag och då ser alla snopna ut och säger jaha.... :) Tror att det är för att min mage är så putig som man får intrycket av att det är nära. Plus att jag inte lagt på mig just något i övrigt så den blir så himla markant.

Men man är ju ingen bejb direkt. Mina lår ser verkligen hemska ut. Bleka, slappa, gropiga... Vaderna... hjälp! Alla ådror på mage och bröst. Inga bristningar ännu dock, peppar peppar.. Mamma födde i och för sig fyra barn och fick inte bristningar, och min syrra klarade sig också utan, så förhoppningsvis ligger det i generna.

lilaki - vad skönt att få gråta av sig ordentligt, det brukar vara det som behövs. Hoppas att det var en fin begravning.

När det gäller lår måste jag säga att mina också blivit gropiga, men framförallt känns de som "flammiga", lite röd och blå färgade. Låter kanske konstigt, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Någon mer som har samma fenomen?

lilaki - gud vad jobbigt! Men skönt att det är över så här långt, kan jag tänka mig. begravningen är ju i alla fall en milstolpe i sorgeprocessen.
Vi har också haft anledningatt gå på ett par begravningar på kort tid tyvärr. Men på nåt vis är det som att många lyser upp av att man går där med gravidmage, att livet liksom går vidare på nåt vis. På den senaste begravningen var vi tre gravida och det pratade jättemånga om.

prillan: Absolut, min gravidmage och min lillasysters tvåmånaders dotter är absolut sköna motpoler till allt elände. Framför allt den lilla bebisen höjer helt klart stämningen överlag!

Hur är det med namnen flickor? Är de klara eller fortfarande under förhandling?
Vi har spikat våra, och håller dem hemliga. Främst för att slippa alla synpunkter. Så kan inte släktingar och vänner förstöra namnet när de ställs inför fullbordat faktum.

Namnen ja.... inte spikade här, men under diskussion. Låter rätt klokt att hålla dom hemliga så inte alla behöver spekulera och tycka. Jag nämnde till en kompis och på en gång hade hon ju kommentarer om vad som både var fint och fult. Och det hon inte tyckte om kändes genast som att "näää... kanske inte ändå...."

Fast samtidigt är det ju kul att diskutera namn och kanske få nya uppslag.

hej på er!!

första dagan på jobbet efter en sjuk vecka och påsklov...barnen är lite sega och lärarna har ångest*asg* men bara nio veckor kvar sen är det sommar lov

lilaki: skönt att få komma iväg och säga hej då och jag verkligen beundrar hur du orkar med allt! förstår att du tyckte det var jobbigt det där med kläderna och att du ville se fin ut för din mamma, tur att man har systrar ibland eller hur*ler*
Ikea kan få vilket kvinnohjärta som helst att smila så det var ju ett bra drag av din gubbe

idag har min mage varit igång hela tiden och jag undrar när den lille verkligen sover??? hoppas han inte känner sig stressad där inne eller att det är nått annat för man börjar ju undra när det sparkas hela dagarna.
men han kanske sover bra på nätterna*s*
bara två veckor kvar så ska vi få se vår lilla krabat igen på ett till ul
längtar såååå mycket!!!

vonkis: ja, det var strategiskt av sambon att locka med ikea. Piggnade till oerhört snabbt!

Jag har sju veckor kvar att jobba om man räknar med den här. Känns oerhört långt.. Allt är så himla obekvämt nu. Kan inte sitta, kan inte ligga, kan inte promenera. Verkar som att jag är inne i någon särskilt intensiv tillväxtperiod just nu, kroppen verkar inte orka/hinna med.

Är också uppe i tolv kilo nu. Nu är det dock inte lika roligt att äta som det var för någon månad sedan. Det straffar sig ju på en gång med halsbränna. Synd. Det var ju det enda roliga jag hade...

Vi är så nyfikna på våran bebis hur den ser ut, att vi höll på att fantisera om att gå på ett privat UL, typ köns-ul utan kön... :) Bara för att få se den igen! Så lite avis är jag allt på Vonkis som får gå igen!