Tygtiiger skrev 2008-03-09 18:08:17 följande:
Och man kan bli smittad av vattkoppor och få subklinisk sjukdom med bara tre - fyra koppor. Det blev antagligen jag som barn, för när jag var 26 fick jag det igen, i mycket lindrig form, bara 20-talet koppor och ingen feber. 3hjärtan: apropå tröst: jag fann faktiskt viss tröst i att tänka på en del föräldrar till svårt handikappade barn som jag har träffat. Särskilt en mamma, jag mötte henne när hon var gravid och vi kom att tala om oron inför nästa barn. Hon nämnde spontant att hon oroade sig ju inte för kolik, sömnproblem eller liknande, för det vet hon ju att det går över! För henne var tanken på tre månaders kolik eller två års sömnsvårigheter ingenting, hon hade ett barn som inte kunde tala, gå eller äta, och som kräktes varje dag och ofta låg och skrek på nätterna utan att man visste riktigt varför. (En helt underbar unge på många sätt för övrigt, svårt att föreställa sig att någon kan ha charm som knappt ser och som saknar tal, men hon är SÅ charmig! )Det tänkte jag ofta på på dagarna när Arvid var inne i sin värsta fas - det är iallafall övergående, jag kommer inte att ha det så här resten av livet. Så kändes det lite mer uthärdligt och jag kunde njuta av allt det andra med ett litet barn - upptäckarglädjen, pratet,när viljan och åsikterna blir tydligare osv osv. Och det går ju över, för nästan alla. Och som sagt - har man inte blivit väckt varje natt i över ett år så tror jag inte att man kan njuta så helhjärtat av en hel natts sömn!
Förstår vad du menar och håller med. Jag kan också ha så pass bra perspektiv på tillvaron att jag mellan varven inser; "men hallå, vad gnäller vi om - vi är ju i alla fall friska, har inte drabbats av ngn farlig sjukdom etc"... Det finns ju alltid de som har det värre på en massa olika sätt!!! Jag borde väl ha tagit lärdom...min pappa gick bort i plågsam cancer 50 år gammal för några år sedan...det o många andras elände sitter i... Men sen är man ju där mellenåt... man står sig själv o sina egna "problem" närmast o då kan det ändå vara svårt att hålla det positiva sinnet vaket med tankar om att det kunde varit värre...ja du/ni vet!
I vårt fall är det nog också kombinationen av en massa olika saker - att få tvillingar när sonen bara var 2 år har varit kämpigt, plus att den tjejen som inte har "sömnstörning" föddes med klubbfot o måste genomgå en viss behandling för att få bukt med detta. Vårt dåliga samvete tampas med detta...hon ska ha en speciell ställning av skor+skena nattetid, o det funkar INTE då inte heller hon sover då! Så då blir det tvillingar som inte sover, mamma o pappa som inte sover o en nu 3-åring som ibland också vaknar av kaoset...ja ni med fler barn o vakna nätter vet ju...
Åh...nu blev det lite väl "tycka synd om mig själv-inlägg" här - var inte tänkt så! Men det är allt bra skönt att skriva av sig ibland - vare sig ni orkar läsa eller ej!
Ha det så gott!
mer sånt!!!
