Kanske kommer jag att skriva något som provocerar vissa, men jag gör ett försök... Men först; Blev bara såååå glad över att det ÄNTLIGEN dykt upp en sån här tråd! Jag har tyvärr inte haft möjlighet att läsa igenom alla svar men tror mig vara med på noterna...
Visst finns det väl de som håller med mig... att man, när man haft LÅNGTGÅENDE o ENORMA problem med barnens sömn, med stor skeptiscism läser det andra skriver om "sömnproblem" för att fösöka syna o få grepp om ifall detta är ett verkligt "fall" eller inte!? Ja alltså... vi har verkligen provat ALLT konsekvent efter "konstens alla regler" utan några som helst resultat. Det handlar inte om att vi är pippliga föräldrar som inte klarar av att våra barn gråter lite, protesterar lite, vaknar ett par ggr per natt (vad mer kan man vänta sig av barn som ständigt utvecklas), låter i sömnen etc. Jag var kanske liiiite mer känslig med första barnet, men inte nu... När man själv lever i ett rent helvete o är så obeskrivligt trött är man så väldigt känslig för att diskutera sömn med andra som tror sig ha lika stora problem men som egentligen har fullt normala barn o där man faktiskt kan få bukt med sömnproblemen om man konsekvent tar kampen, båda föräldrarna håller på samma strikta rutiner o håller ut etc... Det är ju inte alltid enkelt men vad jag har förstått funkar det på merparten av barn...
Om jag har förstått rätt så finns det fler i den här tråden som känner som jag... som jag skrev ovan o som alltid undrar "vet de verkligen hur det är?" - utan att för den skulle försöka tävla om vem som har det VÄRST!
Så då undrar man... är det så många som har det så för jävligt? Det finns ju i alla fall många inlägg här på tråden... om så är fallet kan man äntligen andas ut, i någon mån,... VÅRT barn är alltså inte ngt i särklass, extremt onormal när det kommer till sömnen?! Kanske kan man nu också på riktigt intala sig att det inte är vi föräldrar som på ngt vis gjort det så här illa...
Som flera skrivit här... orkar inte dra hela storyn...kan ibland kännas som det bara är för att bevisa ngt... Kan bara kort berätta att vi har en son på 3 som sover bra, bäst bredvid mamman o pappan, tvillingtjejer på 1 år där den ena tjejen sovit ok ända fram till 9-10 mån ålder då hon som så många andra började skrika i sin säng, sträcka upp händerna, skaka galler, protestera, sova oroligt, vakna flera ggr/natt etc. Men hon känns fullt hanterbar, så som barn är mest, orkar man bara ta fajten så blir det bättre med henne... Det är våran andra dotter som har sömnproblem o har så haft ända sedan hon var ca 5,5 mån. Efter ett par mån pratade vi med BVC o fick då de välkända råden om sömn o läggning. Vi gjorde en ny ansats o la ner mkt tid o kraft på rutinerna, men utan resultat. Efter ytterligare ett par mån fick vi träffa en barnpsykolog som varit ett otroligt stöd. Under resans gång har vi även sökt läk flera ggr då vi varit säkra på att hon MÅSTE VARA SJUK! Vad ska man annars tro när ett barn som är mätt, torr, lagom varm/kall, får vara nära sin mamma/pappa etc men ändå skriker som en galning nätterna igenom! Sömnproblemens karaktär har varierat; periodvis har hon vaknat varje hel eller halv timme större delen av natten (självklart med mkt kraft att få henne att somna om däremellan), hon har också periodvis varit vaken o skrikit 2-3 tim i streck, hon har periodvis vaknat efter bara 40 min när man lagt ca 2 tim på att söva, för att sedan försöka ha ork till samma procedur, för att hon sedan ska vakna kort därefter igen etc. SJÄLVKLART har vi försökt med att låta henne sova hos oss eller bredvid mamma/pappa i en annan säng - det har inte haft ngn betydelse! Hon har sovit lika oroligt o gråtit lika mkt där.
JUST NU har vi det ok... sedan en tid tillbaka får dottern nämligen medicin, Theralendroppar, som gör att hon sover betydligt mer o lugnare. Nu verkar det som hon kommer ner i djupsömn o är inte lika lättväckt för minsta knarr i golvet eller så... Å DET ÄR SÅ UNDERBART ATT FÅ SOVA NÅGORLUNDA (självklart ä det lite cirkus o spring o vakentid om nätterna,men inte jämförbart!)! Under tiden pågår också en medicinsk utredning av henne för att kontstatera om det finns med. "fel" eller om det "bara" är fråga om en extrem sömnstörning.
Mitt råd är at få prata med en barnpsykolog som verkligen vet, kan o förstår. Ngn som kan stötta o ge feedback. Detta tär ju enormt mkt på familjen, förhållandet, det sociala livet JA ALLT!
Vi tänker, väntar, hoppas...tänk om det vore så enkelt att det är polyper i näsan eller förstorade halsmandlar som är problemet...
Lycka till o hör gärna av er...
Undra vad vi har att vänta oss av natten?!
)
