tvåspråkighet

Jag pratar engelska eller nederländska till lillkillens pappa och folk i min omgivning även då sonen är med i sällskapet. Men då jag pratar direkt till min son så växlar jag till svenska och bryr mig inte om att översätta, om det inte är något jag vill de andra ska höra. Det samma gör sonens pappa.
Jag pratar även svenska med sonens kusin som är 1,5 månad äldre, bara så hon ska bli van att höra mig tala annorlunda då de leker tillsammans. Om hon lär sig nått på köpet så är det ju bara en bonus när de växer upp tillsammans att ha ett eget "hemligt" språk. ;)

Jag pratar svenska och engelska med barnen och maken pratar franska med dem. De förstar alla tre spraken lika bra.

Hej, hittade precis hit. Vad roligt att läsa om alla eras erfarenheter, särskilt er som har samma språk som vi. Jag pratar svenska med vår tjej och sambon nederländska, men vi har inte lyckats bli av med engelskan som vi har pratat med varandra sedan vi träffades. Då kunde ju inte vi varandras språk, men nu kan vi båda både svenska och nederländska mer eller mindre flytande så vi funderar på att komma loss från engelskan. Ni som också fortfarande pratar engelska sinsemellan, varför gör ni det? Vi tycker att det känns lite irriterande att ha ett språk i hushållet som ingen någonsin pratar med vår dotter. Vår dotter är för övrigt bara 2 månader gammal, så vi kan tyvärr inte säga än hur hon klarar det hela.
Något som krånglar till det lite extra för oss är också att mitt modersmål egentligen inte är svenska utan tyska. Eftersom vi bor i Sverige och kommer att fortsätta med det vill jag prata svenska med min dotter, men min mamma kommer nog att prata tyska med henne och jag vill ju egentligen jättegärna att hon ska kunna prata med mina släktingar i Tyskland. Så en extra anledning varför vi vill bli av med engelskan är ju att tyskan nu är fjärde språk och det vore roligare att ha det som tredje så att man kunde koncentrera sig lite bättre på det. För engelskan har vi ju ingen nytta av egentligen (=inga släktingar eller så för jag tycker egentligen att man inte ska lära barn en massa språk av någon annan anledning än att det tillhör deras familjs arv och behövs för att kommunicera med släktingar och andra nära och kära).

Ni som har två språk hemma och pratar var sitt med barnet, pratar ni alltid ett språk sinsemellan eller har någon testat att alla pratar sitt språk, dvs en pratar t.ex. svenska och den andre svarar på sitt modersmål? Min sambo är lite inne på det, så det vore jättekul att höra hur sånt funkar.

Annars har jag också förstått att det är viktigt att vara konsekvent. Vi har redan märkt att det är irriterande att prata ett språk som ingen annan förstår, särskilt när det är barn med (min kompis barn blir rasande när vi pratar engelska för den enda anledningen till det som de kan komma på är att vi vill utesluta dem. Vi tänkte såklart aldrig på att de skulle tro det.) Att vara konsekvent behöver dock tydligen inte betyda att varje människa har ett språk med ett barn, men man kan vara konsekvent rumsmässigt också. Jag tror alltså att det är helt ok att prata landets språk på lekplatsen så att de andra barnen också förstår.

Anledningen till att man ofta rader foraldrar i tvasprakiga familjer att konsekvent tala sitt sprak med barnen ar att barnet da far lattare att skilja pa spraken nar de kan koppla ett speciellt sprak till en viss person. Annars finns risken att barnen blandar (och det har ingenting att gora med att barnen inte skulle vara smarta, det handlar om hur hjarnan lar sig sprak). I vissa fall kan det fungera anda, men det tillhor undantagen, och risken ar storre for att barnen skall borja blanda eller helt ga ifran minoritetsspraket (jag kanner till manga sadana fall).

Nagon perfekt losning pa vad man skall gora nar man ar manniskor som inte talar minoritetsspraket finns inte (det ar helt enkelt ett pris man maste betala for att fa barnen att bli tvasprakiga). Jag talar alltid konsekvent svenska med min son, det blir till slut till en vana. Ar det andra med oversatter jag till engelska for dem, men talar aldrig engelska till min son. Min man har last svenska for att forsta vad jag sager till var son, och lar sig ocksa pa att lyssna nar jag pratar med sonen.

siamusen: Nej, enligt sprakforskare ar det optimala att inte blanda alls (sedan ar det naturligtvis varre att blanda inom samma mening). Som sagt, i vissa situationer och for vissa barn funkar det anda, men som generellt rad ar det basta att vara helt konsekvent.