Jag tycker ibland att det kanns lite jobbigt att folk skall kommentera nar jag pratar svenska med min son, men jag ser det som att det ar ett pris att betala for att han skall lara sig svenska och att det i langden ar vart det lilla obehaget for att han t ex skall kunna prata med mormor och morfar.
Anouschka: Vi uppfostrar var son tresprakigt eftersom jag och min man har olika hemsprak (svenska resp. franska) och vi i bor i ett land dar ett tredje sprak talas (engelska). Det finns inga vetenskapliga bevis for att tre sprak skulle innebara "ett sprak for mycket". Faktum ar att det inte finns speciellt mycket forskning inom det omradet alls (i motsats till tvasprakighet) sa de som uttalar sig om att det pa nagot satt skulle gora det krangligare for barnet gar bara pa losa antaganden och eget tyckande. Tvartom verkar forskning tyda pa att den manskliga hjarna ar gjord for att lara sig flera sprak.
Min personliga erfarenhet ar att det inte ar krangligare for barnet med tra sprak an med tva. Min son forstar de tre spraken utan problem, och efter att ha varit i vara respektive hemlander over jul talar han mer och mer av de tva minoritetsspraken. Han ar 2 1/2 och inte sprakforsenad jamfort med jamnariga (det finns ensprakiga barn som talar mer/battre an vad han gor, men ocksa manga som talar mindre/samre).
Hans majoritetsprak (=engelskan) ar fortfarande hans starkaste sprak och kommer sakert att sa forbli, men jag tror att det skulle varit sa aven om han "bara" hade tva sprak helt enkelt eftersom det ar det spraket han hor mest av (engelsksprakig dagmamma). Jag har inte alls nagon kansla av att han skulle vara forvirrad pga de tva minoritetsspraken, sa kor ni pa som ni gjort hittills.