tvåspråkighet

Jag pratar båda språken med min dotter jag växlar, pratar svenska och lite italienska med min pojkvän.

Våra erfarenheter, inte alls vetenskapligt utan bara personliga erfarenheter. Sonen är tvåspråkig, han är nu drygt 4 år och pratar båda sina språk (finska & svenska) lika bra. Jag pratade svenska med honom som bebis för det kändes mest naturligt, vid ca 6 mån ålder bestämde jag mig för att banne mig börja prata finska med honom. Det var svårt i början, kändes ovant och klumpigt på något sätt, men man vänjer sig.

Kände/känner också en risk för att ordförrådet blir begränsat, vet att mitt aktiva ordförråd på finska är begränsat för jag talar finska med ett begränsat antal personer (närmaste familjen och ibland släktingar på besök). Men ett begränsat ordförråd kan alltid utvecklas!

Anledningen till att jag bestämde mig för tvåspråkighet är
1. det har aldrig varit en nackdel för mig
2. det egentligen tyngst vägande skälet, har sett att mina föräldrars kontakt med syskonbarn som ej talar finska försämrats ju äldre barnen blivit och ju mer man förväntas prata med dem! Och då har mina föräldrar bott i Sverige sen tidigt 70-tal och klarar svenska både på jobbet, socialt, på banken, hos läkaren mm utan problem! Men det är inte deras första språk och det blir lite knepigare, tillräckligt knepigt för att det ska bli ett hinder.

Vi har inte varit 100% konsekventa, när barnen och jag är själva pratar vi till 90% finska, ibland vill sonen prata svenska och då gör vi det en stund. När även pappa är med, tex vid middagsbordet blir det mest svenska även om han, på köpet, har lärt sig förstå en hel del finska. Det har gått bra för oss, sonen har inga problem att växla språk och hålla ordning på dem. Enda gångerna han "lånar" ord från det andra språket är när han inte har ordet på båda språken, då är det bara att ge honom det så fixar han det nästa gång. Det jag däremot tror att man INTE ska göra är att prata ett mellanting, antingen pratar man ena eller andra språket.

Vilka intressanta fragor. Sitter i samma sits, svensk men bor i Australien och pratar engelska med min man. I borjan nar var son foddes kandes det jattekonstigt att prata svenska med honom, eftersom min man inte forstod vad jag sade. Jag var valdigt obekvam att prata svenska till sonen ute bland folk, pa dagis osv.

Men det ar mycket en vanesak tycker jag. Nu kanns det helt naturligt, min man har uppmuntrat mig (och tom. lart sig en hel del svenska pa kuppen!) och pa dagis har vi helt enkelt berattat att jag pratar svenska och om jag behover oversatta sa personalen forstar sa gor vi det. Vi gar pa ett valdigt internationellt dagis med manga tvasprakiga familjer sa de ar valdigt vana vid att mamma pratar spanska/kinesiska/svenska/portugisiska/tyska till barnet infor personalen och andra barn.

Nu ar min son 2 ar och jag marker att nar jag pratar engelska (tex med pappan) sa tittar han valdigt konstigt pa mig, som att det later 'fel'. Sa de lar sig nog forknippa ett sprak med en person valdigt tidigt.

Jag har last att smabarn *ser* pa mammas ansikte nar de pratar olika sprak, ansiktsuttryck och intonation forandras nar man vaxlar mellan sprak, och det ar en viktig del av sprakinlarningen. Sa de kanner nog igen olika sprak langt innan de kan de individuella orden.

Att blanda ar nog det samsta man kan gora. Fast jag ofta gor det sjalv...

Como, om du kanner att du har ett begransat ordforrad pa ditt eget sprak (tyska), forsok halla det igang genom att tex lasa tyska bocker, se om du kan hitta (eller bilda) en tysk lekgrupp (vi tillhor en svensk lekgrupp har i Canberra och det ar guld vart att kunna prata svenska med andra mammor), surfa pa tyska forum osv. Hall ditt eget sprak levande, sa kommer du att kunna fora over det till ditt barn pa ett naturligt satt ocksa.

En av mina stora sorger i livet ar att min mamma, som var finsk, aldrig larde oss prata finska sa vi kunde aldrig riktigt halla kontakten med familjen, forsta vad som sades nar vi var dar osv. Det misstaget vill jag inte gora med mina barn. Att kunna flera sprak ar definitivt en tillgang senare i livet. Det finns ocksa forskning om att barn som ar tvasprakiga har lattare for att lara sig ett tredje (fjarde... osv) sprak senare, de forstar redan intuitivt att saker kan heta olika saker och *det* ar en enorm fordel.

Jag hade ett stort problem som liten. Pappa pratade svenska, mamma pratade polska. Jag kunde ju båda men jag kunde inte sära på det så när jag gick på dagis och skulle prata med andra barn blev en mening såhär: POLSKTORD SVENSKTORD POLSKTORD?
Mina barn ska jag lära polska iallafall.. förhoppningsvis blir det inga problem :P

ladysoul.se

Jag har växt upp med finska föräldrar som pratade ganska hackig svenska...men dom lärde mig både finska och svenska. Jag var hemma med mamma tills jag började skolan. Och även fast jag inte träffade svenska barn regelbundet så pratade jag lika bra svenska (utan någon brytning) som alla andra barn när jag började skolan.
Nu har jag en dotter som är 6 år som jag själv har lärt både Svenska och Engelska. Och JA det går! Det är ju inte så att jag har blandat orden i samma mening utan mer bestämmt tillfällen för dom olika språken. Har alltid gjort så att vill hon att jag läser en viss bok på tex svenska så läser vi också en annan på engelska...JÄMT! Ser det verkligen inte som att det är nått extra jobb att lära sitt barn ett extra språk utan bara roligt och givande. Och min dotter tycker också det är väldigt kul.
Och COMO och TANA tycker absolut att ni ska lära era barn Tyska och Ryska, behöver ju inte prata det varje sekund för att dom ska lära sig...upphåll språket varje dag bara. Sen när era barn börjar skolan har dom ju rätt till hemspråks lektioner.

tack tack tack till er alla för era kommentarer, tankar, åsikter! Tycker att tråden har gett mig mycket stöd.

Hej! Tycker att du ska prata ryska m ditt barn. Det är lättare för barn som är 2 språkiga att ta till sej ytterligare språk när dom börjar läsa i skolan sedan tex engelska. Om inte annat kan ditt barn få en naturlig kontakt m din släkt utan dej som tolk.

For mig ar det absolut tyngst vagande skalet till att lara var son svenska och franska utover engelskan (som formodligen kommer att bli hans starkaste sprak) att han skall kunna kommunicera problemfritt med vara respektive familjer.

Visst kan mina foraldrar engelska, men de kanner sig inte bekvama med att prata det, och jag ar radd att det skulle bli ett hinder for dem om de inte kunde prata svenska med sitt barnbarn.

Att han skall fa fordelar pa arbetsmarknaden osv ser jag som en bonus, men inte huvudskalet. Det dar forstar ofta inte manniskor har, och kan komma med kommentarer i stilen "Varfor lar ni honom inte spanska istallet, det ar mycket viktigare i USA".

Jag kanner mig aldrig som min sons svensklarare, jag pratar ju bara mitt eget sprak med mitt barn, precis som alla andra. Det ar bara det att mitt sprak rakar vara ett annat an majoritetsspraket.

Här var inte mycket liv direkt... Jag måste bara säga att jag är sååå stolt. Sambon och jag bestämde oss för att skippa engelskan (vi har pratat engelska med varandra sedan vi träffades för nästan 6 år sedan) och vi har lyckats rätt bra hittills (har hållit på i fyra dagar nu). Det känns självklart lite konstigt och jag brukar vara väldigt känslig för att prata "fel" språk med någon, men jag är envis som bara den nu. Det bara SKA gå. Håll tummarna att vi lyckas fortsätta med det och inte hamnar i engelskan igen efter ett tag...

va duktig du är, Kerstin! håller tummarna för er! det kommer att kännas naturligt snart!

ja, håller med dig om att det var väldigt tyst här inne. Hur går det för andra?