Hej!
Jag är ryska som bor i Sverige, har en dotter på 9 månader. Nu till frågan. Undrar om det är jätteviktigt att jag pratar BARA ryska med dottern eller är det ok att jag pratar svenska när mannen är hemma? hur lyckas ni, som bor i ett annat land med ett annat språk prata BARA ert modersmål med barnet? hur gör ni?berätta gärna om era erfarenheter!
tack!
Nejdå, barnet bli inte förvirrat! Ni kommer att få ett trespråkigt barn vars starka språk blir pappas och mammas känslospråk, nämligen svenska och swahili!
Ja, åsikterna är många. 
Vi hade ju ungefär som ni och valde bort engelskan. Anledningen till det var mycket att vi ju nu pratar varandras språk så vi pratade bara engelska av gammal vana och lathet, men den antagligen största anledningen var att vi har ett tredje språk förutom engelskan, nämligen tyskan som jag är uppväxt med och jag ville gärna att tyskan skulle bli tredje språk istället för fjärde, vilket det ju blir om vi skippar engelskan. Jag tror att man måste göra som man själv känner och sedan vara lyhörd för barnet såklart. Annars tror jag varken att något är riskfritt eller skadligt. Det är nog väldigt annorlunda från situation till situation.
Min man kommer från Danmark. Hemma pratar han alltid danska och jag svenska. Kanske är lättare när båda förstår båda språken. Mannen pratar dock svenska när vi är med min familj och jag danska när vi är med hans. Killen säger bara några ord; vissa kan han på båda språken, vissa säger han på svenska (de flesta) och några bara på danska. Men man märker ju tydligt på honom att han förstår båda språken lika bra.
Jag är svensk och min man är österrikare och vi bor i Frankrike. Jag pratar svenska med var dotter (2 manader) och min man tyska. Vi har tur att vi bada förstar varandras sprak sa det är inga problem. Just nu pratar vi tyska tillsammans jag och min man, men vi ska försöka att jag sedan pratar svenska med hoenom och han tyska med mig. Men vi kommer nog införa det undan för undan. Men jag har märkt att jag oftare och oftare pratar svenska med honom spontant, för nu pratar jag ju svenska hela dagarna med bebisen och dessutom med min kompisisar som är hemma med barn. Tidigare pratade jag mest franska och engelska pa jobbet och tyska hemma, sa da kom svenskan lite i bakgrunden.
Franskan ska vi försöka stötta ocksa, kanske nagon lekgrupp nu när hon är liten. Och sedan kommer den nog av sig själv när hon börjar skolan och far kompisar.
Hej, Ain. Världen är liten. 
Hejhej Jo det är den... fast jag hade ju nästan kunnat gissa att du skulle vara här Intressant att läsa att ni har tänkt sluta prata engelska mellan varandra. Hur har det gatt`? Jag känner sa manga som fortsätter prata engelska trots att de egentligen pratar varandras sprak, sa det är inte lätt att ändra sig. Samma som för oss, vi har alltid pratat tyska för Markus kunde inte svenska i början. Och nu känns det konstigt för mig att prata svenska med honom. Men förhoppningsvis kommer det av sig själv. Annars far jag väl helt enkelt bestämma mig, som ni gjort.
Egentligen hade jag ju tänkt prata svenska med Miriam alltid, och gör det nästan alltid ocksa. Men nu har jag märkt att jag pratar franska med henne när den är nagon utomstaende med! Det som jag inte tänkt göra! Sa jag funderade lite och har kommit fram till att jag pratar svenska med henne när det är andra som ocksa är flersprakiga mer, för att det känns som att de är vana vid sadant. Men när det är nagon med som typ barnmorskan, som jag antar inte är flersprakig, pratar jag oftast franska. Atminstone om det är en sadan situation där hon och jag star bredvid varandra och bada pratar med Miriam. Da känns det liksom dumt att prata svenska. Sa jag funderar pa hur jag egentligen vill göra i framtiden. Det är ju klart att jag pratar svenska med henne även när andra är här, eller om jag är pa stan, hämtar henne pa skolan osv. Dvs när jag pratar bara med henne "nu ska vi ga hem", "vad vill du ha att äta"... Men om man är tre stycken som pratar med varandra maste man väl nästan prata ett sprak som alla förstar eller?