tvåspråkighet

Kerstin: Jag tror egentligen att vi ar ganska overrens, med lite gradskillnad. Jag tror nog dock att hur mycket (och framfor allt i hur manga olika situationer man hor av ett visst sprak har en inverkan pa hur bra man lar sig spraket. Talas det bara i en viss situation, t ex hemma, blir ordforradet begransat till de amnen man oftast talar om hemma.

Respektera barnet skall man nnaturligtvis gora i alla lagen, men jag tycker inte att det ar ett tecken pa brist pa respekt att konsekvent tala sitt eget sprak till barnet. Att forhindra att barnet far en aversion mot spraket kan man pa andra satt, t ex som du sjalv ger exempel pa genom att forklara VARFOR man tycker att det ar sa viktigt att barnet lar sig spraket.

en glad: Halvspraklighet ar inte ett uttryck som sprakforskare anvander langre, det finns helt enkelt ingenting som heter sa (langre). Visst ar det viktigaste att man ar konsekvent under den mest aktiva inlarningsfasen, men aven efter den fasen ar det viktigt att vara konsekvent eftersom spraket egentligen aldrig slutar utvecklas.

Jag har en fråga till alla här som har två- eller flerspråkiga barn.

Det är så att jag kommer från Tyskland och bor här i Sverige med min svenska man. Vi pratar engelska med varandra eftersom jag inte kunde svenska när vi träffades (och nur är vi vana vid att prata engelska).
För några veckor sen föddes vår son och jag undrar hur det blir i framtiden: jag och min man både förstår och pratar svenska och engelska, men han kan ingen tyska (förstår bara några ord och kan inte prata). För mig känns det konstigt att prata tyska med min son, eftersom det finns ingen förutom mig som förstår det. Dessutom pratade jag ju inte tyska hemma innan han föddes, så det känns helt onaturligt.
Jag tycker att det är en fördel om han lär sig tyska med tanke på framtiden (och min familj i Tyskland), men just nu känns det bara skumt.
Hur var det för er i samma situation?

Como: För min sambo var det likadant. Vi var i Sverige och ingen där förstod portugisiska och vi pratade engelska sinsemellan. Men för barnens skull och för hans släkt skull sá har han alltid pratat portugisiska med vára barn. Vilket vi är väldigt glada för nu, annars skulle tex hans mamma inte kunna prata med dem...

Como: För min sambo var det likadant. Vi var i Sverige och ingen där förstod portugisiska och vi pratade engelska sinsemellan. Men för barnens skull och för hans släkt skull sá har han alltid pratat portugisiska med vára barn. Vilket vi är väldigt glada för nu, annars skulle tex hans mamma inte kunna prata med dem...

Como: Jag pratar visserligen tyska med min mamma och mina bröder (som jag dock absolut inte träffas dagligen), men jag tycker också att det känns jätteonaturligt att prata tyska med min tjej (hon är 10 veckor nu). Så jag pratar svenska med henne. Eftersom jag ändå gärna vill att hon ska lära sig tyska för att vi har relativt mycket kontakt med släkten i Tyskland är jag jätteglad att min mamma tänker prata tyska med henne. Eftersom hon dock inte kommer att prata med min dotter dagligen vet jag inte hur det kommer att gå, men jag hoppas att hon lär sig att iallafall förstå tyska. Och för att hjälpa till lite var min idé att leta upp lite tyska aktiviteter när hon blir lite äldre. De har ju sagostunder och sånt på t.ex. bibblan och dels kommer det där ju kännas naturligt för mig att prata tyska med min dotter, men jag hoppas att jag även kan lära känna lite andra tyska föräldrar och barn så att man kan ha en liten omgängeskrets själv med dottern där det mest naturliga är att prata tyska. Vi får se hur det går. Jag har ju som sagt inte testat än eftersom hon är så liten fortfarandem, men tänkte att du kanske var intresserad av lite åsikter och idéer ändå.
Jag är förresten precis på väg till Tyskland med dottern för första gången och har inte bestämt mig än om jag ska vara ufo och prata svenska med henne där eller tyska. För om jag pratar tyska tycker jag att jag iallafall borde vara konsekvent att bara prata tyska i Tyskland, men då känns det ju töntigt när jag är helt själv med henne. Inte att det kommer att göra skillnad nu, men man vill ju göra "rätt" från början för annars blir det bara jobbigt att vänja om sig sen.

Jag tycker att det dar med att prata sitt sprak med barnet ar en vanesak. Det kan kannas konstigt och fel i borjan av olika anledningar, men nar man val kommit in i det kan man inte tanka sig att prata nagonting annat. Sa var det i alla fall for min man som tyckte det kandes fel att prata franswka med var son, men han anstrangde sig fran borjan och nu kommer det automatiskt. Sedan far man naturligtvis bestamma sjalv vilket som kanns bast och vad man vill uppna. OM man vill prata sitt sprak med barnet tror jag som nagon annan nanmnde att det ar viktigt att borja med en gang. Manga vill vanta tills ett sprak ar befast innan de borjar prata ett annat sprak med barnet, men min erfarenhet ar att det da nar man val vant sig vid att prata ett visst sprak med barnet kanns anda konstigare att byta och att det till slut blir att man aldrig byter.

como: jag har ingen heller som jag kan prata ryska med o min man kan ingen ryska heller. Och ja, det kändes konstigt att prata ryska med min dotter i början, men nu är jag rätt så van vid det o det sker naturligt. Däremot är jag fortfarande lite osäker o blyg när jag är tillsammans med andra svenska mammor o barn. Det blir lite både och, vilket är inte så jättebra....måste försöka vara konsekvent och prata bara ryska med min dotter. Jag tror att det kommer. =)

Tack för alla era svar!!

Eftersom min son är så liten har jag beslutat att fuska lite. Jag pratar svengelska med honom, men läser några sidor ur en tysk däckare varje dag. På det sättet kan han vänja sid vid hur tyska låter utan att jag måste prata med honom. Det känns lite bättre och räcker för tillfället (hoppas jag).
Eller gör jag fel och är han redan så medveten att han fattar skillnaden? Vad jobbigt det är. Jag börjar undrar om jag verkligen har rätt motivation för att lära honom tyska. För mig själv är det nämligen inte så viktigt att han kan tyska. Det är mest för familjens skull och för att han ska ha en fördel senare när det gäller jobb och så vidare. Men då känns det som om jag är snarare hans lärare än hans mamma. (Min familj i Tyskland består bara av min mamma, pappa och bror och de skulle faktiskt kunna lära sig några svenska ord tycker jag)

Ska man försöka lära sitt barn ett språk "bara" för att ge det en fördel senare i livet?

Como: Det dar kan bara du svara pa. Att lara sitt barn fler an ett sprak kraver ganska mycket motivation och arbete, sa om man inte kanner att det ar vart det kanske man skall avsta. A andra sidan tror jag att det ar valdigt mycket vart for honom i framtiden att ha det dar extra spraket. Men, som sagt, det dar kan bara du bestamma. Att prata svengelska ar val daremot inte sa lyckat, hall dig hellre konsekvent till svenskan om du bestammer att det ar det du vill prata med honom.

"Det är mest för familjens skull och för att han ska ha en fördel senare när det gäller jobb och så vidare."
- Det är väl inte de sämsta skälen?

"Men då känns det som om jag är snarare hans lärare än hans mamma."
- Om tyska blir ditt och barnets naturliga umgängesspråk så är det ju långt ifrån lärare du blir, däremot hans förebild i att tala tyska!

"Ska man försöka lära sitt barn ett språk "bara" för att ge det en fördel senare i livet?"
- Ja, men du måste nog själv tro på att vinsterna uppväger förlusterna! Han vinner ju tillgången till en släkt, ett folk och sina kulturella rötter och man vet att ju fler språk ett barn får tillgång till desto fler uttryckssätt förvärvar de liksom ökar hjärnans kapacitet när den skall hantera olika språk, en flexibilitet som är hjälpsam även i andra sammanhang!

En sak är säker, att hitta på ett eget språk "svengelska", är väl inte det mest lyckade...