tvåspråkighet

Okej, men gäller inte det bara i början? När barnen kommer upp i högre åldrar vet de väl vilket språk de talar? Och när det är okej att använda respektive språk? Jag har haft den uppfattningen vad gäller andras barn.

Loopington: Ja, nar de tva spraksystemen redan ar befasta sa har de ju redan den kunskapen. Men varfor man plotsligt som foralder skulle borja blanda spraken da forstar jag inte riktigt. Risken ar anda att majoritetsspraket tar over mer och mer tills minoritetsspraket blir ett passivt sprak (dvs barnen forstar det men kan inte tala det).

Det ar ju oftast lattare for barnen att tala majoritetsspraket (storre ordforrad osv) och ju mer de talar det desto mindre anvander de minoritetsspraket (det ar ju inte sa att barnets sprakinlarning stannar av vid en viss alder och att de sedan minns det man lart sig for alltid aven om de inte anvander det). Dessutom kanske de skams infor kompisarna under en viss period for att de tycker att de pratar "konstigt" med mamma och/eller pappa. Allt detta ar anledningar till varfor man ALLTID skall vara konsekvent med spraken. Tycker man daremot att det ar okej att de bara forstar men inte talar minoritetsspraket kan man ju kora pa och blanda bast man vill, men vill man att de skall tala det ocksa och inte glomma det de kan ar det konsekvens som galler, aven upp i aldrarna.

tycker det låter vettigt det du säger, Kitty! jag tänker iaf försöka vara konsekvent så bra det bara går.

Hmmm, vet inte om jag håller med. Om jag förstår det rätt tycker du att man ska prata sitt språk med barnen även om de i vissa lägen tycker att det är pinsamt eller att det får dem att känna sig utanför. Jag tänker precis tvärtom. Jag bor ju själv i Sverige med min familj (alltså min mamma och mina bröder, inte sambon och dottern...) men vi pratar tyska med varandra. Vi bodde inte här när jag var väldigt liten utan jag kom hit som tonåring men både jag, mina bröder och tom min mamma byter ofta automatiskt till svenska i affärer även när vi inte pratar direkt med någon personal bara för att vi är så trötta på att känna oss som turister eller få en massa frågor när vi sedan pratar med någon och plötsligt alla byter till felfri svenska. Så jag tycker att det är jätteviktigt att respektera barnen och prata svenska med dem inför kompisar eller "ute" om de vill. Däremot kan man ju prata med dem om det och se om man kan få dem att ändra sig. Min mamma har växt upp mer eller mindre tvåspråkig (med tyska och en dialekt som skiljer sig så mycket från tyskan att man nästan kan räkna den som ett eget språk). Hennes mamma pratade ren tyska och pappan dialekten. När hon blev lite äldre och inte ville prata dialekten med sin pappa längre för att hon tyckte att det ju var onödigt eftersom han också kunde prata ren tyska, förklarade han istället för henne att det var en stor del av hans personlighet och att det var viktigt för honom att även hans barn lärde sig det. Det tycker jag är ett mycket bättre sätt att försöka att förmedla minoritetsspråket. Språk är en så otroligt känsomässig sak att det så fort man på något sätt tvingar på något ett språk mot den personens vilja, även om det bara är under kort tid, bara får personen att få motvilja mot språket och därför kunna det mindre och mindre.

Kerstin, jag förstår vad du menar och jag tycker att du har helt rätt. Det jag fick bekräftelse för mig själv var för här och nu. Alltså, nu när min dotter är så liten (10 månader) och håller på att lära sig prata, är det viktigt att hon lär sig båda språken. Men sen när hon är tonåring eller kanske lite innan och så, kommer jag att va flexibel.

Kerstin: Nej, jag haller med om att man inte skall tvinga pa barnet ett sprak han eller hon inte vill ha. Man far naturligtvis ha lite fingertoppskansla for det dar och overvaga att byta sprak om barnet tycker att det kanns jobbigt i vissa situationer. Vad jag hanvisar till ar forkningsresultat av forkning pa tvasprakighet.

Jag funderar sjalv mycket pa hur jag skall gora om/nar vi hamnar i en sadan situation att min son tycker att det ar pinsamt att tala svenska i en viss situation i framtiden och aven om jag fortfarande tycker att man helst skall vara konsekvent sa kommer jag vara oppen for hans kanslor. Dock tror jag att man till viss del kan forebygga genom att gora som du namner och forklara vilken viktig del av min (och hans) identitet svenskan ar och pa sa satt forsoka ge honom positiva kanklor infor spraket istallet for att skammas. Riktigt sa svart-vit som du far det att verka som ar trots allt inte min installning sa att jag tycker att man skall tvinga barnen att tala ett visst sprak, aven om det kanske lat sa.

Som i allt annat maste man vara flexibel och lyhord. Det skadar dock inte att ha vissa allmanna riktlinjer, tex att vi inte skall blanda spraken. Det hjag reagerade pa var den lite nonchalanta installningen "det ar val inte hela varlden om man blandar" vilket det faktiskt kan vara om man inte ar forsiktig.

Stava kan jag visst inte heller! *forskning* skulle det naturligtvis sta!

Forresten, jag kanske skall tillagga Kerstin i mitt svar att din sitation inte riktigt ar jamforbar, eftersom tyskan inte var minoritetssprak for dig nar du vaxte upp och troligtvis darfor redan val etablerad nar du kom till Sverige.

Jag kommer sa langt som mojligt strava efter att vara konsekvent, men om det absolut inte gar far jag se hur jag skall gora da. Det jag tycker ar fel ar att blanda sprak av ren lathet eller for att det kanns lite jobbigt for foraldern, eftersom det kan fa negativa konsekvenser for sprakinlarningen.

Jag har uppfattat att språkforskare är rätt överens om att man skall vara konsekvent som förälder och hålla sig till ett språk under den mest aktiva språkinlärningsprocessen dvs upp till 6 år. Blandar man under småbarnsåren finns risk att barnet blir halvspråkigt!

Men med konsekvent språkinlärning under tidiga barnaår kan helt säkert en 6-åring hantera 5 fullgoda språk eller mer!

Visst, min situation är inte alls jämförbar. Jag menade bara att jag har hört om många barn som oftast vid en viss ålder inte vill prata sitt minoritetsspråk annat än hemma och jag kan förstå dem. Och när ni ändå pratar forskning finns det även forskning på att t.ex. invandrarbarn blir bättre på svenska om man ger dem ordentlig undervisning i sitt hemspråk, vilket man förklarar med att man ger dem en starkare grund, men även ett bättre självförtroende och bättre självkänsla och säkerhet i sig själva. På samma sätt tror jag att det i situationer vi pratar om oftast gör mer nytta att respektera barnet och fokusera på minoritetsspråket hemma ett tag än att vara för konsekvent med risken att barnet bygger upp en motvilja mot språket. I slutänden är det ju inte antal ord barnet har hört på ett språk som bestämmer hur bra det kommer att kunna språket.

Jag är svenska som bor med min portugisiske sambo i Spanien. Vára tre barn är 3-sprákiga, de pratar alltid svenska med mig, portugisiska med sin pappa och spanska i skolan. De 2 äldsta har även börjat med engelska i skolan, sá de är inne pá sitt 4:e sprák. Vi har alltid varit konsekventa och alltid använt samma sprák nár vi pratar med barnen. Sá när vi sitter vid matbordet sá växlar de sprák beroende pá om de pratar med mig eller sin pappa. Jag har inte upplevt nánting negativt med detta, eller att barnen skulle tycka att det är nágot fel att prata sitt sprák med sina föräldrar och personer i vár omgivning har bara gett oss positiva kommentarer.