***Skelleftetråden***

åhh, va hemskt :/
det känns nästan bäst när de bara springer ut i skogen av sig själv, slipper man få sig en bild av det.

Tjingeling alla :) Vilken trevlig tråd
Jag är f.d Skelleftebo, numera Ö-vik.
Kanske tittar in igen!
Hoppa ni har det bra där uppe!
/Lindy

Jag vet inte heller än hur jag ska reagera om jag ska va ärlig,..
Jag och maken har suttit och prata om de mest hela helgen,känns lite underligt...
Nåväl,jo de äldre barnen har inte så bra kontakt med sin pappa och vill till inget pris bo där...Den yngsta av de två provade ett år,och vilket h-vetes år hon hade,skolan sa åt oss till slut att hämta hem henne därifrån ,så det blev "akut" då hon skulle hem...
Idag har dom kontakt med pappan,men den är obefintlig i stort sett,därför känns de inte så bra om "jag skulle måsta lämna " dom och veta att dom inte får det bra så att säga...Lillan hon har ju så många runt sej och klarar sej nog galant,men dom större har ju min makes föräldrar som "farföräldrar" , ungarna va så små då vi blev ihop och deras egna farföräldrar dog då dom var pyttisar...
Och så har mormor,en annan stor trygghet dött...Och på pappans sida finns idag bara en faster,som jag har kontakt med och inte han ,ingen av dom vill..
Ja så det är väl därför jag är rädd för att lämna just dom två...Har gått hos psykolog,men hon tyckte jag var så "positiv" och inte behövde gå där..men,men...
Fördelen är att jag kan "prata" med nästan vem som helst...Det jag vill ha för mej själv låter jag så klart bli att nämna,men annars löns de inte "va blyg" så att säga...

Jo,precis...Men man undrar ju ändå lixom...Men,men,en dag kanske vi får svar...vem vet...

Jag kan bara svara för mig själv bcsvensk. Jag har min gubbe alltså pappan till mina barn. om jag går bort finns han där och kommer att vara både mamma och pappa till barnen. Dom kommer inte behöva sakna nånting alls. All is taken care of så att säga. Det finns ingenting jag känner att jag måste ha gjort innan jag då eventuellt skulle gå bort. Mamma blev ju sjuk, och när hon fick veta att hon skulle gå bort så ville hon organisera om sitt liv. Göra så det blev bättre för henne sista tiden, men främst bättre för yngsta sonen då och även oss andra barn. Hon hade ett halvår på sig sade läkarna. Det fick hon inte. Hon hann inte göra det hon skulle. Skiljas från pappa bla. flytta till en liten lättstädad lägenhet. Njuta av livet.... nä... icket... Hon fick en månad efter läkarens besked. Propp i benet som förmodligen löstes upp till hennes redan illa åtgångna lungor. 41 år gammal. Och ja, jag är JÄTTERÄDD för att dö. Men inte rädd för att lämna barnen som sagt.

ah, då förstår jag...
men så länge som ni vart tillsammans nu, är inte lillans familj de äldres familj också då?
tror iaf inte att det är så stort som man kan få det till, man tänker nog lite dramatiskt i en sån sits.. kan jag tänka mig :/

Sen får jag väl tillägga att jag inte är rädd på deet sättet för Tindra. Hon har ju sin pappa.
Och sen har hon farmor & farfar, mormor & J, morfar och mostrarna.

Jo,de är som deras "familj" också,dom blir behandlade precis som de andra barnbarnen...
Jo nog kan man tänka lite dramtisgt i en sån här sits, det tror jag med...MEN mina äldre barn har varit utsatta för så "bisarra" saker,socialen vet inte hur dom ska handskas med detta ens...
Lika då vi hämtade hem jäntan från skolan,under 11 månader hade den familjen blivit anmälda till socialen 5 ggr av skolan.
Det var därför skola och soc samarbetade i samband med hämtningen.
DOm har haft det tufft,det är därför jag är orolig...
Jag har till och med avsagt mej underhållet för att jäntan ska få bestämma själv när hon vill åka och inte...
Men förhoppnings vis lever jag så länge att dom hinner bli 18 ialla fall

Ok...Tragisgt för din mamma,och så ung.
Var din lille bror väldigt ung då din mamma dog ??

Min mamma fick beskedet i dec och dog i mars,men hon ville inte göra ngt speciellt efter att ha fått beskedet,bara vara med och ha familjen nära så att säga,mamma var 59 och hade fått uppleva 11 barnbarn,så hon var nöjd.
¨Hennes önskan var att vi syskon skulle hålla i hop även då hon dött och det gör vi absolut än .
HOn ville dessutom att om vi orkade så skulle vi va med då hon dog och det var vi och det är ngt jag inte ångrar en sekund.
Men jag är inte rädd att dö,vet inte varför,bara för att lämna de två älsta barnen,men inte den yngsta...

då jag jobbade heltid i sommar hade jag ut mer än så, men jag jämförde med daniels lön efter som han är den som har återkommande heltidslön i vårat hushåll och den e betydligt bättre, typ det dubbla så somsagt, blev nog lite hemma blind