Hejsan Svejsan del 2

Tack Pirog Det känns lättare när man får stöd av er här inne .
Ska arbeta med att försöka skaka av mig min mors tjat. Jag får väl som sista utväg be henne följa med på ultraljud när jag börjar med Pergo så får läkaren ge henne på nöten för det är en kvinna som kör med raka puckar . Fattar inte varför mamma heller ska börja skuldbelägga sig själv och börja surra om att ingen i släkten har svårt att få barn och "här hemma åt vi inte mycket godis eller kolhydrater utan vanlig husmanskost!!".
Nä kanske inte då men sen när jag flyttade hemifrån har man mer fria tyglar vad gäller kosten så hon vet inte vad som slinker in i munnen. Och det handlar ju inte om vad jag åt som liten utan det finns ju i generna så det är bara att hon håller tyst för vi har det i släkten även fast de kanske inte testat sig själva.
Pratade med min bror och han är alltid en frisk fläkt och säger "Men tror du det är något att bry sig om vad hon säger?" Gillar hans attityd följt av "Här kommer hon inte se några barn det kan hon vara lugn för". Vi är som ying och yang. Ska bli skönt att krama om honom snart. Ska kolla mer jobb "söderöver" för nu känner min man sig lite trött och less stressen på arbetet så vi ska följa löftet att aldrig mer låta arbetet ta sån energi.

Tänker på dig också Pirog och lilla Ella Du får krama om henne ordentligt från mig.

*Allt har sin tid *

Skriver om varandra. Tack Pim för att du finns här också .
Vi får stötta varandra så mycket det bara går här inne och din psykiater har nog rätt.
På utbildningen sa vår ledare "Sorgen kommer ni nog bära med er länge men ni måste hitta sätt att leva vidare med den" eller som läkaren sa ifjol
"När barnet väl kommer så bleknar känslorna bort med tiden även fast det är en lång kamp innan".
Bara att erkänna att jag behöver allt stöd jag kan få nu en tid tills man kommer sig på fötterna igen. Vill inte bli sjukskriven men tror att ordinationen kommer bli vila och motion och stressförbud. Vill ju att jag och min man ska vara starka tillsammans med ibland går jag undan istället.

Kram på er alla!

*Allt har sin tid *

Jag kommer vara här inne mycket också Pim för nu trappar jag ner tempot när vi bara jobbar tre dagar till. Måste ju *städa undan också*

Jag sitter här mer än jag borde jag. Borde packa och röja istället,men jag har dessutom en förkylning på g-tack maken för den! - så jag orkar inte riktigt rycka upp mig. Låter bra med semester och kanske du blir sörlänning också vad tiden lider?

Hej tjejer!

Samma känslor/tankar här hos mig.. Mår inge bra alls!
Hade ÄL igår(lördag/söndag) men allt känns bara hemskt just nu.
Varför skulle jag bli med barn just denna månad? Äsh, jag börjar så smått ge upp. Eller har jag redan gjort det kanske??
Jag vill inte följa med Elle ut, jag vill inte åka och hälsa på hans familj och vill bara få flytta in i vår nya lägenhet så vi får va själva. Eller vet inte ens om det skulle hjälpa då jag är ledsen,irriterad på allt och alla känns det som. Elle borde hålla sig långt borta ifrån mig just nu!

Något annat som är jobbigt är att man ser gravida kvinnor och barnvagnar ÖVERALLT. Går jag ut på balkongen här på söder och röker så ser jag minst 3 barnvagnar och 2 gravida kvinnor inom loppet av 12 bloss...

Pappas första mening när jag ringde och grät (glädjetårar) och sa att vi fått lägenheten var:
pappa-Men var det hiss?
jag-nej men det är inte många trappor
pappa- men tänk när ni handlat och ska bära upp alla saker, det kommer bli jätte jobbigt..
jag-MEN DET BEHÖVER DU VÄL INTE SÄGA NUUUUUU?!?!?! NÄR VI ÄNTLIGEN FÅTT LÄGENHETEN!!!!!!!!

Och så berättade jag för mamma vad vi skulle lägga på lägenheten i månaden då var hennes första ord:
-men herregud, var det så dyrt??? hur ska ni klara det?

Ååå varför kan ingen bara glädjas åt att vi fått EN sak vi vill ha.. Vi får inga barn men vi fick vår lägenhet, var för fan (ursäkta) glad för det då...

Mamma sa även:
-ni kommer få barn. jag VET det.. Tror inte det är något fel på er, ni kommer få barn sen.. Min arbetskompis berättade för mig att dem hade försökt i 2-3 år och sen när dem köpte hund blev hon gravid..

MEN, förstå att det inte är så lätt. Sen sa även min brors tjej att 3½ år oskyddat sex inte alls räknades som försök.. Hon är jätte snäll men varför ska man säga saker som man inte förstår själv ens. Var bara tyst då och säg- jag vet inte vad jag ska säga för jag kan inte tänka mig hur jobbigt det är. (hon har blivit gravid på första och andra försöket)

Det är ingen som förstår allvaret.
Inte ens Elle.. Är så himla trött på allt nu! Han ser inte allvaret alls, han vill att det ska fungera bara!
Och alla andra säger att jag är löjlig som tycker att det är något problem. För en del tar det lång tid, ni behöver inte gå till läkarn ni kanske bara är FÖR LIKA????!!!! Det kommer för er me!

En annan sak är ju att skulle Elias mamma få reda på att vi försöker skaffa barn hade hon fått panik. Hon tycker att man ska ha den absolut bästa utbildning man kan få, fast jobb sen 5 år tillbaka och vara gifta och ha hus.. Allt ska vara så himla perfekt! Hon har förlorat några år med Elle då hon och hans pappa skillde sig. Han flyttade in hos sin pappa och har inte haft så bra kontakt med sin mamma så hon tror nog att han fortfarande är 12 och måste därför förklara ALLT för oss.

Äsh, nu fick jag också skriva av mig! Tack för att ni finns!

Kramar på er! (vet hur ni känner även om ni kämpat mer och längre än mig)

/En ensam och lite sorgsen själ

Loyden: Jag har inte kämpat längre än dig,men längtat i nästan lika många år som du är gammal. Du ska INTE ge upp utan söka hjälp! Gå privat-de är MYCKET bättre på bemötande! Och man FÅR vara ego och tycka allt är skit när man är mitt i det här. Huvudsaken ma nhar nånstans att ta vägen med känslorna så inte ens partner får ta all skit. Skriv av dig här,ring andra vänner, gå ut i skogen och skrik,skit i vad andra tycker och anser om ert liv och er framtid,det är ni som valt och ni som vill det ni vill. Vårt hus kostar skjortan kan jag tala om,men det är ju vår ensak. Och att vi köper ett jättestort hus utan att ha barn har folk säkert åsikter om också,men ensak jag lärt mig genom åren är att fullständligt skita i vad andra tycker om JAG vet vad jag gör. Jag skiter inte i goda råd och omtanke,men sånt där folk kläcker ur sig när de egentligen inte har en aning om nåt!

Nu måste jag rycka upp mig! Kram på dig Loyden!!

Ja jag vet ju att jag måste söka hjälp. Men är svårt när alla andra "hackar" på en för att man ser det som ett problem..
Alla andra tycker att jag bara ska gå och vänta och sen helt plötsligt ska jag vakna av illamående och se en stor mage på mig själv.. Ush, är så trött på folk som låtsas att dem vet allt jag går igenom utan att ha en aning..
Elle får inte ta någon skit just nu. Jag är en riktig bita ihop människa. Ingen som ens märker att jag är ledsen eller mår dåligt just nu. Kanske är därför folk har lätt för att köra med mig. Elles moster sa till mig igår att läkarn som sa att min rygg var förstörd hade fel och att jag borde träffa någon i sthlm för dem har rätt. Elles mamma sa att jag inbillar mig att jag har ont i ryggen och att jag blivit ett med mig ryggproblem. Trots att jag inte klagar över hur ont jag har utan sa att jag inte kunde jobba på lagret på IKEA som dem tyckte att jag skulle göra. Förstår liksom inte hur folk kan veta hur min rygg känns! Det är ju jätte konstigt! Elles moster sa även att jag skulle sluta röka och börja simma (eller rida)för började jag simma eller rida skulle min rygg inte göra ont ALLS.. Trots att hon inte ens vet vad felet är med min rygg! Så konstigt att folk alltid ska bestämma över mig när jag kommer hit! Precis som om jag vore 12 år. Så just nu vill jag bara åka hem till mina föräldrar och slappna av där lite!
Får se vad som händer, förhoppningsvis kan jag packa min väska imorgon och åka till en god vän i Linköping och stanna där några dagar så jag får va ifred lite. Och ha någon att prata med som inte säger vad som är rätt och fel när jag säger vad jag KÄNNER.

Tack för att du pimpis finns här! (och självklart pirog och cates också) Är jätte skönt att jag kan prata av mig här hos er!

Loyden: du känner dig själv bäst och ingen annan kan veta hur det är med nåt. Vi kan förstå din längtan efter barn och jag kan förstå din värk och att du inte visar hur ont du har,men försök att skita i vad alla andra säger och tycker! Åk du bort och ha det bara bra ett tag,samla ny kraft och kom sen igen på banan igen. Ska jag komma och hålla handen när du ringer och söker hjälp?

Kram!

Nu MÅSTE jag utgå!

Kram Loyden! ! !

Skönt att höra från dig och det är bara att rasa av dig så mycket du bara behöver.
Grattis till lägenheten Det är så skönt att ha lite att glädjas åt då och då.
Lite milstolpar av händelser.
Vi har inte försökt såå mycket längre. Snart sex år utan skydd varav två år med prickande och duttande och funderingar och nu senaste året ångest, tappat hopp om vartannat. Senast igår vrålade jag "Jävla läkare. De kan fara åt .....ja ni vet *censurerar lite iaf*.
Sjunger verkligen på sista hoppet just nu...

Min familj har också nött in detta fast jobb, ordentlig ekonomi, väletablerat förhållande, vikten av att vara ensamma innan och allt ska vara såå himla ordnat.

Tji fick de känner jag när jag är på mitt värsta humör. Det är inte hennes rätt att bli mormor. Först och främst vår tur att bli föräldrar. Hon tar som för givet att det bara ska poppa fram. Skrev lite ironiskt i min blogg att nu står det att hund ska vara bra mot stress också såväl som fertilitet och den dumme f-n *sorry* säger då veckan efter "Det du skrev i bloggen. Det kan nog funka ska du se". Prata med farbror. De har Border Collie valpar nu. Inte ens hon förstår ironin i det hela även fast jag är som jag blev.

Känner igen humöret. Funderar på att packa väskan om jag är grinig ikväll igen. Känner mig schizofren. Först kan det kännas tip-topp och sen bryter jag ihop. Jag tror karlarna inte riktigt ventilerar på samma sätt. De ser ett problem som bara ska fixas helt enkelt och rycker på axlarna "Men det borde ju fungera för såå fel är det ju inte".
"Nähä. Men senast jag såg var vi bland de sista som har barn".
Jag pratar mest av oss två här hemma och blir frustrerad när min karl stänger inne allt och säger att han vill att det ska ordna sig och inte vet vad han ska säga.
Jobbet känns det som att han bara helt enkelt fixar medan jag har problem att kämpa vidare. Det ser ut att gå så lätt fast han säger att han tänker på det så inte undra på att det skapar konflikter.
Gjorde mig lite ovän igår kväll då han sa "Men vi har ju försökt allt" Svarade "Hade vi försökt allt hade vi stannat upp tidigare och gått till läkaren men nej...det var ju inget fel på oss då". Sen frågade jag hur han tror att han hade känt om vi väntat och det sen visade sig vara fel på honom. Om inte han hade haft svårt att acceptera det?" Svaret tillbaka då var "Jag vet inte"....

Jag måste nog ordna en mysmiddag ikväll känner jag när jag läser det jag skriver .
*Skäms nu*

*Allt har sin tid *

Jag var en sån som höll inne allt men när vi började utredningen och sen dess har alla känslor bara flugit ur mig som jag hållt inne så länge. Har bitit ihop så ingen förstått vad som pågått hos oss ens. En väldigt fin och glad fasad som jag inte ens slog hål på själv.
Jag bara fortsatte kämpa.
Om du söker hjälp snart Loyden så finns vi här och stöttar Kan komma ner med första bästa flyg också.

KRAM!

*Allt har sin tid *