Mina två änglar

Tack Emma för det fina du skriver och för att du får mig att uppskatta och älska min lilla dotter ÄNNU mer...trodde inte att det var möjligt! I trötta stunder, då det är tufft av vara förälder och orken inte räcker till, ska jag gå in här igen och läsa det du skriver. Jag finner en sån styrka i dina ord och det får mig att vilja ta vara på varje sekund i min dotters liv. Det är så lätt att ta dem för givet, våra älskade barn!

Även fast jag inte bor i Sverige så följde jag oxå allt som hände varje dag. Hoppades att du snart skulle vakna och kände oro över hur du skulle reagera när du fick höra att dina barn inte hade klarat sig. För hur klarar man att höra något sådant? Det är så fruktansvärt tragiskt. Så meningslöst. Men jag förstår att du kanske söker en mening med detta nu, för inte dör ens barn helt i onödan? Det kan bara inte vara så.
Så fortsätt att berätta och sprid dina tankar och känslor. Du hjälper så många, för du har ju upplevt bland det värsta man kan uppleva och ändå överlevt.
Mina tankar finns hos dig.

Jag har tyvärr inget "vettigt" att säga, har inga ord... Men så är det väl att när man som mest behöver orden så har man inte dom?!?

Har inte läst hela tråden, bara följt din familjs resa i pressen... Och jag kan inte sluta berömma din styrka och omtänksamhet   

Tittar in idag med! Blir varm inombords av din styrka och din värme. Du är fantastisk Emma!

STORA Kramar

Nu har jag läst hela tråden och jag beundrar verkligen din styrka. Din förlust är så oerhörd att man knappt kan förstå det.

Att sitta i rättegång och se personen som gjort det framför sig. Jag undrar hur du gjort för att hantera sorgen och även ilskan som måste finnas där. Jag känner jag blir helt ledsen och arg, nästan aggressiv själv när jag tänker på det, trots att det inte är mina barn. Så jag kan knappt ens föreställa mig hur det måste kännas för dig.

Och sedan så undrar jag även om du känner rädsla, jag menar en så störd person som förföljt er familj, det måste ha kännts fruktansvärt att det skett utan att ni ens vetat om det och kunnat skydda er.

Och till sist vill jag säga att du inte behöver vara orolig för att du aldrig hann säga adjö och att du älskade dem. Som du skrev så sa ni ju det till varann ofta, och som barn vet man när man är älskad. Jag är säker på att M och S kände en stor trygghet och visste om att de var älskade. Det vet man även om man inte är på samma fysiska plats som sin mamma. Ni verkar vara en familj med stor värme och kärlek till varann och sånt känner barnen av också.

Ta hand om dig och lycka till i framtiden. Stor kram.

Hej Emma,
Jag beklagar djupt det er familj blivit tvungna att gå igenom.
Här kommer en liten tanke från mig.

Jag tror att efter att livet är slut väntar våra nära o kära för att ta oss vidare. Att nån av dina nära släktingar tog Max o Saga i händerna och förde dem in i en annan värld, en värld som är ljus. Där finns inget som är mörkt o dystert. Där finns det liv, lek o dans. Allt som någonsin gjort ont eller gjort dem illa är borta, det finns inte i deras minne. I det landet finns ingen tid, bara kärlek.
 Ibland smyger de ner för att titta till dig, blåser ut ett ljus för dig, drar lite i gardinen, blåser lite i ditt öra, förlägger dina ringar. När sedan ditt på jorden nåt sitt slut står de plötsligt vid din sida, tar dig i handen och säger Oj Mamma vad fort du kom, vi har ju bara väntat en liten stund på dig.

Skickar All Min Styrka och mina varmaste Kramar...//Lisa

 

Ingen har gått obemärkt förbi det inträffade. Alla som läst och sett om Max och Saga känner sorg. Djup sorg för dig och din familj Emma. Ingen kan förstå...
Genom dig och barnens övriga familj kommer minnet av dem leva vidare.

Från mig och min familj kommer denna hälsning med varmaste kramar och omtanke.

//Erica

Emma: Jag måste fråga något som jag funderat på. Du behöver absolut inte svara om du inte vill. Skulle du kunna tänka dig att i framtiden skaffa fler barn eller är det något som det här fruktansvärda ändrat på?