Det här är den fjärde tråden. När den tar slut är det exakt ett år sedan vi började snacka, och en stor del av oss är fortfarande kvar!
De första bebisarna börjar strax titta ut medan några andra fortfarande längtar och väntar på att äntligen få plussa, så här är diskussioner om allt däremellan (och lite till!)
Ah det känns riktigt obehagligt=/
Vi får hålla tummarna på att det går snabbt. Det är så hemskt att se han så "knäckt"
Hela morgonen har han vart helt överkörd. Han har legat på soffan helt död typ.
Vart ute en sväng med vovven bara..
Även fast det kanske inte är en sån här "hemsk" sjukdom som typ cancer osv så känns det så jäkla obehagligt=/
Rauur: Usch va tråkigt! Hoppas att han får komma till sjukhus snart... Och få snabb behandling och att han blir bättre snart. Hoppas att impotensen INTE gäller honom!
Kram på dig..
Ja det får vi verkligen hoppas :O
Menmen! Vi får se den dagen han får åka in.
Rauur: Jag kan bara ana mig till hur det känns för er båda! Din kille har ju säkert en smärre chock av beskedet också vilket gör honom ännu sämre så han knappt orkar någonting. Men förhoppningsvis får ni hjälp och klara direktiv så snart som möjligt så ni kan jobba utefter det. Känner med dig då min man också har genomgått en hel del undersökningar på grund av vissa hälsoproblem. I vårt fall har det visat sig tämligen ofarligt (såvitt vi vet) men på resan till den diagnosen har bland annat cancer nämnts, vilket ju är det sista man vill höra att man kan ha...
Mimmi P: Att du funderar och spekulerar och grubblar ännu mer nu, när du dels går hemma ensam i stort sett hela tiden plus att hormonerna lever loppan i din kropp, är helt förståeligt! Din och din mans familjeliv verkar sannerligen inte vara någon enkel lek att leva med tanke på hur sällan ni får vara tillsammans. Ni är starka som håller i det så hårt, ändå! Det måste ligga mycket starka känslor i botten till det. Försök hitta tillbaks till dem, så kanske det känns iaf lite lättare. Sen när du väl sitter med din lille son i famnen kommer du inte tveka det minsta om du gjorde rätt i det valet, det kan vi allihop nog lova dig!
Att du har svårt att ta personer intill dig i livet kan jag förstå. Det är mycket av det jag känner igen i mig själv, då jag inte förrän jag träffade min make, nånsin haft någon som jag verkligen kan dela allt med. Inte ens mina föräldrar och syskon har nånsin varit mig så nära som han är.
Synd att din kille inte tolererar din andra killkompis riktigt fullt ut, då det annars hade kunnat vara ännu en person som verkligen kan stötta dig i alla väder. Särskilt när du har så få andra, riktiga vänner i din närhet.
Hoppas ni båda vet att ni alltid har oss, i brist på andra 
Idag har jag varit hemma och faktiskt lyckas ta det realtivt lugnt..
Usch, vad hemskt Rauur!! Hoppas verkligen han har en lindrig variant.
MimmiP, hoppas du orkar hålla ut! Kan ju vara lite hormoner i graviditeten som gör det hela värre.. för det märker jag... det var t o m så att sambon frågade om jag fortfarande tycker om honom! Åtminstone kan det ju vara en del i det hela. Kan bara tänka mig hur jobbigt du har det! Förhoppningsvis får ni vara lite mer tillsammans snart och kan hitta tillbaka till er igen!
Kram på er båda!
Eva Marianne: Hemskt det där med din karl. Men skönt att det kan vara ofarligt iallafall!
Hittade lite mera information via wikipedia och hemokromatos kan man tydligen få levercancer av också :(
"Hemokromatos, även kallat bronsdiabetes eller jämtlandssjuka, är en genetisk blodsjukdom som innebär att järn felaktigt inlagras i alla vävnader och organ i kroppen. Vid hemokromatos slutar inte tunntarmen att ta upp järn, och överskottet lagras in i kroppens alla organ. Resultatet av de onormalt stora järnmängderna som inlagras är en förhöjd oxidativ stress, vilket innebär förhöjd risk att utveckla cancer i alla kroppens organ, men särskilt levercancer. Behandling mot tillståndet går ut på att tappa individen på blod upprepade gånger under långa perioder för att minska järninnehållet i kroppen (åderlåtning)."
Nej, tror jag ska sluta tänka på det där en stund.
Annars kommer jag nog gräva ner mig :O
Nej, ska ta och samtala lite mer karln om hur vi ska göra med bebisverkstaden.
Om han orkar eller om han känner att han måste ta en break.
Detta svider :(
Stor kram!
Rauur, läste mitt inlägg igen och vill bara poängtera att jag menade absoult inte att bagatellisera din mans sjukdom även fast det lät så, ber om ursäkt för klumpiga ordval om du eller någon annan reagerade!
Hoppas ni snabbt får komma till medicin och att han snart får gnistan tillbaka! Skickar lite styrkekramar igen!
Rauur, kan ni eller åtminstone din man få lite stöttning utöver det rent medicinska från nån terapeut eller liknande? Förstår verkligen att ni båda känner er nere speciellt nu när ni inte vet vad som kommer hända eller hur illa det är. Extra jobbigt när du verkligen vill bli gravid igen och ni kanske måste skjuta på det också. Men det kanske är lika bra innan ni vet hur lång tid det tar innan han mår bra igen, ett barn till är ju ytterligare en belastning när det gäller sömn osv som kanske är dumt att lägga på er just nu.
Jag tror att det är bra om du inte läser för mycket innan ni har träffat en läkare som kan förklara hur situationen ser ut för just din man, på nätet kan man hitta många skräckhistorier och en hel del felaktig information, dumt att skrämma upp dig mer än du "behöver".
Nu har jag haft en genomgång med min chef iallafall och det känns mycket bättre, jag har fortfarande mycket att göra men nu känns det som att jag har bättre koll på läget och jag ska ta in några kollegor som har lite mer utrymme på en del projekt. Vi pratade också om att jag vill gå ner i tid från januari och det tyckte han också var en bra idé och vi har nu en "beredskapsplan" för det. Jag berättade även lite om min hemmasituation och att en hel del stress kommer från ovissheten inför förlossningen och första tiden hemma. Även om han verkligen inte kan göra nåt åt det så känns det väldigt bra att han förstår att det inte bara är jobbet som gör att jag inte är på topp just nu. Känner mig i mycket bättre balans idag.
Jag och maken har pratat om att boka in en övernattning/weekend på nåt spa eller en herrgård i jul så vi jobbar på att ta oss tillbaka, sakta men säkert. Jag tror nog vi kommer komma tillbaka, 12 år tillsammans är inget man kastar bort utan att ha kämpat och det är ju så här vi levt större delen av tiden, vi har klarat det förr. Det blir bara så mycket mer påtagligt nu.
Yoysen: Nejdå! Ingen fara!
Alltså, jag vet inte riktigt hur man mår psykiskt av det hela.
Han är jämt så inne med sina känslor. Han har betett sig helt vanligt ..som om det vore innan han började må dåligt.
Det enda som är skillnad på honom är att han är trött och grinig.
Ja, vi fick ju som andra prioriteringar.
Men som sagt, han kanske känner att det inte är något hinder!