Minnas tjejer X

Ja, Teodor gick ju från ingenting till fyraordsmeningar direkt. "Titta mamma där snö" var väl bland det första han klämde ur sig.

..fast det lät alltså "Tiita mama, dä NÖÖ!"

Ja det låter som om han lyssnat å lyssnat å lyssnat och så plötsligt "bestämmer han sig" för att asch nu e det dags att börja säga nåt!

Själv är jag smått fascinerad (och förgrymmad ) över att Öki, trots att vi nästan bara pratar svenska hemma och dagiset är svenskspråkigt, nästan bara behagar säga saker på finska! Anar att farmor och farfar har ett finger med i spelet och sedan pratar barnen på dagis ofta finska med varandra...

Låter som Boll.. alltså det med att inte prata än. Man ser hur kiddon tar in tar in tar in och tar in info och ord. Jag bara väntar på att bli halvt ihjäl skrämd när han endera dagen bestämmer sig för att dra en hel uppsatts för oss

-Så Naffe lugn, våra Bollar blidar sin tid *s*
Boll kan "tätta" och så säger han "mamma" och "pappa" rent. "Buff" som sagt och tja... that's about it.

Okej, nu har jag kommit fram till att jag förtränger....Min bm (även Naffes bm) ringde nyss....Och jäklar vad det väcker känslor när någon skrapar på ytan....Jag var inte förberedd på att hon skulle ringa NU (och hade inte garden uppe). Jopp, jag ÄR ledsen....och lite bitter (ganska mycket bitter tror jag)

Bitter är väl inte det första man vill bli....Men jag räcker upp min hand. Jag ÄR bitter.

Pess, det finns såklart inga känslor som är förbjudna. Självklart får du vara bitter - livet är ju orättvist mot dig!

Fast ändå inte mer för mig än för tjejerna på andra sidan. Lilja och Caribe och kompani. Jag borde bita ihop och tänka på dem och vad DE tvingas gå igenom. De har det fan ännu värre.

...sen tittar jag på L och inser att det faktiskt inte ÄR synd om mig.....

*jobbar intensivt på att få upp visiret igen efter det oväntade telefonsamtalet*

Och första steget mot att bli fri från bitterheten är att se den i vitögat. (Det är iaf vad jag tror..)

Faktiskt så en känsla jag minns så väl efter mitt ma då det begav sig var bitterhet. En slags bitterhet mot andra som "fick" behålla sitt barn men även en bitterhet mot min egna kropp som var så jääävla dum.

Jag tror nog att om det hände mig igen så skullle jag åter känna bitterhet, den gången också för "Jaha en fucking gång till??".

Hur det än är så var ju den bebisen önskad, må så vara att naturen/genetiken inte klarade av det hela, men barnet var önskat. I det som inte blev finns ju en sorg.

Pess: Du har all rätt i världen att känna bitterhet och sorg, det är ju fruktansvärt tufft att gå igenom allt det du har gjort. Så fram för mer känslor, men jag vet oxå allt om förträngning och visir vilket inte bär i längden... KRAMAR till dig vännen

Med mig är det dåligt Har i princip inte sovit på 6 nätter och känner mig mer död än levande just nu. Kan bara INTE somna sedan jag började med blodtrycksmedicinen... Idag har jag bara gråtit och varit så känslig så BM ville lägga in mig. Men jag avvaktar tills imorn då det är återbesök på SöS igen. Usch och fy, jag kommer återigen att ha 0 reserver när bebisen kommer. Blir väl samma sak igen med förlossningsdep osv osv osv. Är RIKTIGT orolig för det, men gör allt för att det ska funka såklart!

Intressant med barnens språkutveckling Sid snackar mycket både på svenska och engelska så kul och gulligt Var på 18-månaders kontroll i måndags och fick okejstämpel i rumpan