10 år och Asperger

Känner igen mig i katthistorien Sigge.
Vi bor i ett litet samhälle som heter Vagnhärad i Södermanland.
Min dotter har precis fått en ny assistent, har varit utan i ett år fast både vi och hennes fröknar på dagis har menat att det skulla vara bättre med en!!
Och hennes assisten har en syster med AS, så det kändes skönt att hon verkligen visste vad hon har att göra med ha ha.
Hur är era barn till sättet?
Elinora är verkligen lillgammal.
Hon pratade helt rent innan hon var 2 år, hade aldrig bebisspråk.
Min mamma påpekade det när Elinora var liten att det kan ju inte vara normalt att prata så här bra när man är så liten!!! men det tänkte man inte på då.
Hon har känslostormar som inte är av denna värld. Känns som man har en tonåring hemma ibland;)
Ibland är hon deprimerad, det är det värsta tycker jag.
Man frågar varför hon är ledsen och hon vet inte.
Det här med kläder har alltid varit jobbigt.
Hon kan absolut inte ha mjuka tyger som tex mjukisbyxor.
det ska vara jeans och tajta tröjor.
Hade köpt en jättefin rosa (favoritfärg) sweatshirt med luva men den vägrade hon att använda.
Ja det är inte alltid lätt men dom är ju underbara ändå haha.
Ha en bra kväll alla/Tina

Tina!
Känner så igen mig i det du skriver om att man kände sig så ensam i allt när det startade med misstankar.
Vi fajtades varje dag med att sonen slog andra o förstod inte alls varför man inte kan drämma en spade i skallen på någon om man inte förstog vad kompisen menade, hade det super tufft med allt sånt en period när han var 2-6. Fick vara nära hela tiden för att hinna bryta, stoppa honom innan det var försent. Han blev lite som svarta fåret på gården, andra barn tyckte att han bara slogs.
Nu är han väldigt lugn, har hänt att han slagit till sin grannkompis och då var det för att kompisen inte lyssnade på att A tyckte det var jobbigt när kompisen lät så mycket hela tiden. Han blir lite stressad av vissa ljud. man får förklara o förklara.... får inte slåss, prata med kompisen i stället.... Men som han brukar säga, jag har så svvårt att formulera mig.

med kläder har det alltid varit lite speciellt. Hade svårt som lliten att känna nu är det varmt, dax att ta av mössa o vantar, svetten rann om honom men vantar skulle ju man ha, hade han ju lärt sig. Sen samma fajt när det var dax för o börja med mössa o vantar. Får fortfarande påminna, nu är det varmt, du behöver inte mössa o vantar.
Allt ska sitta perfekt också. Jag älskar baggy jeans på killlar men det funkar inte på sonen, ska sitta ordentligt.
Försöker jag tyffa till frisyren lite går han direkt o plattar till.

Min son  kan också kännas låg ibland o man undrar vad det är. Oftast får jag bara som svar att det inte är något.

Runt 6 år hade min son också väääääldigt mycket tankar o prat om döden så tror nog det tillhör åldern.

I hlegen sa A helt plötsligt det finns dom som tar självmord...
Hua, jag blev rädd, vart har han snappat uppp det??

Sigge
Visst är det underbart när de helt plötsligt klarar något de trott de inte klarar själva innan. Man blir så glad

Sigge: Precis vad din dotter behövde - nämligen en situation där hon verkligen visste att den enda chansen var att hon på något sätt fixade det själv - och hon klarade det!!!

Försök att hitta liknande situationer i fortsättningen. Det kommer garanterat att löna sig - även om det förstås blir bakslag ibland. Du vet, två steg framåt och ett steg bak.

Min egen dotter har verkligen kämpat för att klara mer och mer. Till hösten börjar hon i vanlig gymnasieklass efter 6 år i liten undervisningsgrupp!
Så det finns hopp för alla!

kikar in...

Har en son på 15 och en dotter på 9 som båda har AS. Sonen fick sin diagnos när han var 6 och dottern när hon var 5.

Delar gärna med mig av erfarenheter och tar tacksamt emot era.

Helen:

Halkade in i tråden här och undrar lite,

är det typiskt för AS med sömnproblem?

Sedan det ni säger om döden att det är mycket prat i 6-årsåldern, så är det väl med alla barn. Till en början resonerar de väldigt krasst. Tror det är för att de vet inte riktigt vad det innebär, att det är oåterkalleligt.

Du säger att Propavan fungerade men du vågar int ge honom. Men Propavan är en "snäll" sömnmedicin. Det ger inte tillvänjning.

Men jag känner så här: att om man skall proppa honom full med mediciner från början vad kan han få för hjälp i ett senare skede? Han var 8 när han fick dem och så åt han i närmare ett halvår men han hade ÄVEN kommit in i en djup svacka och INGET var roligt.. Så när det ändåså fungerar okej trots att det är otroligt jobbigt som förälder så väntar jag in i DET SISTA innan han får något sånt. Och även fast han inte sover så fixar han dagarna relativt okej iallafall :)

Min dotter (NTV) som är snart 6 år pratar också mycket om döden. Mer än jag minns att AS sonen gjorde i den åldern så det är nog olika. När dottern inte får som hon vill säger hon jätteofta att hon vill döda sig eller jag vill inte leva längre osv. Hon förstår nog egentligen inte vad döden är. Hon har även föreslagit att vi skall döda lillebror när han varit skrikig. Sedan finns det naturligtvis barn som är deprimerade, men det är viktigt att man skiljer det vanliga "dödensnacket" från det som faktiskt kan vara på allvar.