10 år och Asperger

Jag brukade äta imovane (innan grav). Det effektiviserade min sömn. Brukar behöva sova 12h per dygn men med sömntabletter sov jag BÄTTRE så att jag som en normal människa kunde fungera efter 7-9h sömn. Imovane är svagare än propavan (ätit propavan också, det kan man bli lite bakis av).
Och ja, sömnproblem är vanligt. Precis som matproblem. Just nu är allt jag gör att spy eller sova känns det som. Hoppas att det går över efter vecka 12.

Väldigt få tonåringar skulle hålla med om att deras föräldrar var experter på dina barn :P

För många med AS är det lättare att umgås med andra aspisar då det gör att man slipper mycket socialt finlir och trevlighet för trevlighetens skull. Rakare kontakt helt enkelt.
Själv umgås jag väldigt lite med kvinnor då de är ganska hårt socialt formade i allmänhet jämfört med männen. Jag tycker att det är lättare om någon slår mig på käften när de blir arga än om de talar med sina vänner om hur de känner och gråter ut på någon annans axel men inte alls visar mig TYDLIGT vad sjutton som gick fel.
Jag vet att jag generaliserar om kvinnor nu men jag menar snarare kvinnligt genus än de med sådana kroppar.

svar på #120

Vi har iaf inte haft några som helst problem med att få in barnen i en AS-klass. Men kan tänka mig att blir trycket stort kan det kanske bli svårare och att de då fattar beslutet efter hur stort barnets behov av anpassad skolgång är. Vet inte hur det ser ut där du bor men här har det varit rätt lugnt många försöker nog hålla kvar barnen i vanlig klass och tar istället hjälp av assistent.

Om du vill veta hur läget ser ut för din son kan du säkert vända dig till någon på hab där brukar de veta.

Om tanken är att han ska börja till hösten så är det ju verkligen dags med ett besked om hur det blir?!

Det har du iofs rätt i. Men med "experter" menar jag att vi får se/höra hur de verkligen mår, iaf är det så här. När ett visst beteende börjar visa sig så vet jag oftast hur det kommer att utveckla sig.

Man lär sig ju även hur man ska hantera dessa situationer men att påstå att jag skulle vara fullärd skulle vara att ljuga. Tar alltid tacksamt emot tips och råd ifrån kunniga. Sen är man ju inte mer än mänsklig och ibland blir det bara för mkt och då "glömmer" man bort HUR man egentligen ska bemöta situationen, tyvärr!

Kan tänka mig att det måste vara lättare att umgås med andra som har samma funktionshinder. Precis som du säger slipper man det sociala "spelet" att behöva läsa mellan raderna, tyda ansiktisuttryck mm... De är ju väldigt raka i det de vill ha sagt.

För kanske 5 år sedan ( då de var 10år) hade min son med sig en klasskompis hem. Allt blev så klockrent när han tittade upp på mig och sa: När jag blir stor ska jag gifta mig med en som oxå har asperger. Det är viktigt att det blir balans, jämnvikt i förhållandet.

Men vilken underbar kommentar av sin son .

Jag gifte mig med en såndär socialt funktionell människa som gärna leker i grupp, konstigt nog.

Innan bröllopet så hade vi en hel del samtal om det där. Om varför han ville stiga ut ur sin värld och in i min (det blev ju så, jag kunde inte ansluta mig till hans). Han sa att han tyckte att det var skönt att vara runt mig, att det var en sorts skydd mot att bli en dålig, (i hans fall, dominant, ytlig, karriärfokuserad) människa. Att tvingas släppa det sociala spelet och tvingas vara Enklare.

Men hans föräldrar förtvivlar förstås över att sonen med de perfekta betygen som var populärast i skolan och vann allt i idrottsväg kastar bort sig på mig och en psykologutbildning istället för att bli nåt stort.

Det är synd om dina svärföräldrar, aspie, som inte förstår att det han gjort är något stort. Att gifta sig med den man älskar och få barn, att själv välja väg utan att bry sig om de ytliga tingen, då är man något stort.
När är det bebisdags?

Urs vad jobbigt att svärföräldrarna ska känna så. Huvudsaken är väl att ni är lyckliga tillsammans o har det bra.

svar på #125