10 år och Asperger

Va på mötet idag,gick faktiskt jättebra. Men det ända dom sa va att han va efter dom andra,nämnde inget annat. psykologen sa att han tyckte att min son va en framåt cool kille,som nog bara haft en segare start än sina jämnåriga. Ja, vi får hoppas det :) Känns lite sorgligt att lämna er på denna tråden.. Så jag tror att jag stannar lite till :) Lycka till alla mammor och pappor med era underbara barn!!! Finns inget finare än ens barn-vilka sjukdomar eller handikapp dom än har!! Kramar till er alla från mig.

molly

Självklart kan du hänga kvar här   .

Jag har en bekant som också hade problem med sin son på högstadiet, lärarna tyckte han var en dum idiot och mamman likaså. Den killen fick diagnos för några år sedan (efter att ha slutat skolan) adhd. Och som sagt den sorg som mamman känt efter detta att inte ha vetat och blivit idiotförklarad är hemsk.
En klen tröst är att man nu har något att jobba med. Fördelen med en diagnos är ju att man slipper känslan att det är en själv som är en dålig mamma, det är inte bara jag som är gnällig. Jo, ibland!:)

Min tös äter grönsaker till lunch o så. Förr åt hon frukt men nu är jag glad om hon äter en per dag. Hon vet att det är nyttigt men vad hjälper det när hon kan fixa en god rostmacka med massor av marmelad på!!!!

Glad att mötet gick bra.
Kan bara instämma, barn är underbara:)

Jag känner en stor lättnad över att fått diagnos efter många år med misstankar. Nu kan vi verkligen jobba med sonens svårigheter o kunna läsa på mer inom området.

Jag hoppas att barnet i min mage har AS. Sån är jag...

Hej ts (och ni andra)
Här är en till med en 10-årig son med as. Snart två år sedan vi fick diagnosen men han fick assistent på dagis redan när han var 4 år så vi har vetat länge att han var lite annorlunda.

Angelica, du skriver att din son är glad att han har as. Hur har du pratat med honom om as. Vi har nämt as och pratat lite med sonen om det men han verkar inte bry sig eller vilja ta in det alls. Han tycker inte själv att han är annorlunda alls, trots att han utan omsvep vet att det bara är han som har assistent i hela årskurs 4.

Vi har haft turen och i princip aldrig behöva bråka om våra rättigheter, han har alltid fått hjälp från skolan (utom två terminer då vi bodde i en snål kommun där fröken i princip grät när jag hämtade honom varje dag och sa att hon inte klarade mer och att imorgon skulle hon sjukskriva sig etc. Inte kul att skicka sin son till skolan då Tur att vi flyttade igen).

Ibland tvekar jag dock på om diagnosen stämmer, det går upp och ner för mig och det är jobbigt. Samtidigt är han ju annorlunda, anars skulle inte kommunen sitta och betala en heltidsanställd för min sons skull!

Aspie - vad minns du från när du var 10 år? Finns det något tips du kan ge oss om hur vi kan underlätta vardagen för våra tioåringar?

Jag minns mycket från det att jag var tio.
MEN jag hade inte fått min diagnos då så jag hade inte rätt till särskilt mycket stödinsatser.

Det är lättare för mig att svara på frågor än att berätta fritt då jag har lätt att bli långrandig och fokusera helt på detaljer jag minns.

Men ett råd är väl att lära sig så mycket som möjligt om AS. Mitt största problem var att ingen trodde mig när jag sa att det eller det var jobbigt, och att lärarna alltid skulle tvinga mig att vara med i grupparbeten, lekar och lagidrotter. Att jag skulle göras om och passas in till varje pris. Jag förstod inte varför jag var född om JAG inte fick finnas.

aspie skrev 2009-02-02 16:50:10 följande:

Flerbarnstokan: