10 år och Asperger

Om du skriver ner och berättar om alla dessa gånger då du fått gå från jobbet och vilken stress det medför att alltid vara orolig för att man kanske måste rusa från jobbet. Det är ju inte "normalt". Och exemplet du gav ovan att han inte hittade hem trots att ni gått vägen miljoner gånger är ju också något man kan ge som exempel i ansökan. Ge inte upp!

irre42 du får gärna berätta hur det är att ha ett barn med asperger i tonåren, det känns som om man redan nu skulle behöva förbereda sig lite...

Tack "angelica 3 barn" för att du starta denna tråd. Jag tycker det är fantastiskt att veta att det finns fler som fattar hur man har det!

Å, jag får tacka jag med .

Angelica 3 barn skrev 2009-01-27 18:55:14 följande:

Känner igen mig med att omgivningen nog kan tycka att min son är störig eller otrevlig.

Jag har har inte tänkt på att det här med att inte känna värme och kyla så bra, att det skulle höra ihop med diagnosen...
Min dotter kan springa runt i kort kjol och t-shirt när det är kring 0 på termometern. Jag har dock inga problem med att få på henne kläder som är anpassade efter vädret, men som sagt då har det fått en förklaring.
Då måste jag bara undra lite mer...
Är era tokiga i sötsaker? Min tös kan bli helt hög på sötsaker. När hon var mindre fick vi gömma sockret och jaga henne mellan borden på kafeét för att hon inte skulle sno socker från andra bord. Visserligen blir barn generellt knasiga av sötsaker men jag tycker att hon är lite väl mycket...?

Min son började skolvägra på vårterminen i 8:an.
Fick ångest av att vara i skolan.
Vi gick på oändligt många evk:n.
Skolan vägrade ta något ansvar alls, och till slut anmälde man oss till soc, för som man sa, man visste inte vad man skulle göra på skolan för att hjälpa min son.

Så då tänkte man att kanske kunde soc göra något.
Vi utreddes bl a av Bup som ansåg att det var mitt fel, för att jag inte var tillräckligt sträng, och jag lät sonen ta för mycket ansvar, men dom kunde inte svara på hur jag skulle kunna tvinga en 15-åring att gå dit han blåvägrade gå.
Det var ju en utmaning sa dom, när jag frågade.
Jag frågade om sonens ord och känslor inte betydde något för dom, eftersom han kunde bryta ihop och känna sig värdelös om jag pressade honom för hårt, vilket hade hänt.
När dom svarade "nej, inte särskilt", då reste jag mig upp och lämnade mötet.
Jag var såååå förbannad,besviken och chockad över dom.

Kulmen kom när han en dag "provåt" av min medicin och sa att han inte ville leva mer.
Då var vi tvungna att gå tillbaka till Bup med honom, men den här gången till en läkare, inga psykologer.
Efter en kort stund tog hon med sig sonen ut för att prata enskilt med honom.
När dom kom tillbaka sa hon att hon misstänkte Aspberger.
Det slutade med att han fick sin diagnos vid nästan 16 år.

Idag går han på en Aspbergerskola och som tidigare vittnat om, trivs han mkt bra där.
Han läser in gymnasiet, han bor i en egen lägenhet, har siktet inställt på universitetet, det är självklart för honom att han ska gå där.
Jag är djupt tacksam för att han fick den hjälpen.

Samtidigt bor det en sorg inom mig.
Tänk om han kunnat fått den när han började skolan eller innan, då hade han kunnat fått den hjälpen han hade behövt och sluppit haft det så jobbigt i skolan som han haft.
Tänk om jag hade förstått.
Tänk om nån i skolan hade larmat redan då.
Fast då var det knappt nån som visste vad Aspberger var.

Var glada att dom gör det idag.

För övrigt kan jag bara varmt rekommendera er att lyssna på den här tjejen om ni får möjlighet, en fantastisk föreläsare och själv Adhd och Aspberger.
Därtill en kär vän.

www.lottaabrahamsson.com/

Grönsaker funkar inte alls här...