10 år och Asperger

Jodå, lite har man ju med sig i "bagaget" efter alla år.

Nej, de går inte i en vanlig skola. Min son gick i vanlig klass fram till han skulle börja trean. 6-års verksamheten gick han om ett år eftersom han inte ansågs mogen att börja ettan.

Som sagt, fram till trean fungerade det men ändå inte om du förstår hur jag menar. Allt var ju kaos omkring skolan, man försökte ju in i det sista med att få det att fungera. Han hade assistent, fick arbeta i ett eget rum vissa lektioner men det höll ändå inte i längden.

Efter flytten till AS-klass blev förändringen som natt och dag. Allt fungerade bättre, han mådde inte sk*t när han kom hem och han klarade faktiskt av att gå en hel dag utan att avbryta och komma hem.

Min dotter gick i vanlig klass till hon skulle börja trean hon med. Vi hade då "med flit" valt att placera henne i en mindre skola bara för att vi visste att det skulle passa henne bättre. Det fungerade bra men personalen sa att de omöjligt kunde ge henne den kvalitativa/anpassade undervisning hon behövde och eftersom vi ju redan hade erfarenhet av AS-klass så tvekade vi inte att tillslut placera henne där.

Hon trivs som "fisken i vattnet" och det känns HELT RÄTT!

Min son som nu går högstadiet(8:an) följer "spåret" dvs AS-klass hela vägen upp till gymnasiet.

Kan oxå tillägga att båda har ADHD med och medicineras med concerta...

Det här med funderingar kring döden känner jag igen. Visst har alla barn det oavsett diagnos eller inte men tror det kan bli aningen mer med AS barn.

Min son pratade mkt om att inte vilja leva (gör ibland fortfarande) min dotter drabbas periodvis av en slags dödsångest då hon tror att hon eller jag kommer att dö under natten (att hjärtat ska stanna)

Min dotter e väldigt ängslig av sig och vi får hålla henne borta ifrån nyheter av alla dess slag tidningar/tv och alltid tänka på vad vi säger för att inte i "onödan" skapa oro och rädslor hos henne.

Helen

Svar på  #107

Hej!

Vilka är de mest klassiska beteendena/företeelserna hos flickor med Asperger?
Från födelsen och framåt.

Har hört att symtomen mellan flickor och pojkar skiljer sig mycket åt och att det generellt är svårare att ställa diagnos på flickor...

om du googlar på "flickor och asperger" så får du fram bra grejer att fördjupa dig i. Svenny Kopp heter en forskare som forskat mycket på just flickor med asperger. Det hon skrivit kan du också kolla in. Det som varit problem och fortfarande är, är att diagnoskriterierna utgår från pojkarnas beteende, följdaktligen har man "missat" många flickor med asperger eftersom deras beteende skiljer sig ibland, bl a har de ofta inte lika utpräglade specialintressen.

Läs min systers blogg, hon är själv autistisk och beskriver sin uppväxt.

autistisk.wordpress.com/

Inte alls kul när man vet att ens barn har det jobbit i skolan. Som förälder vill man ju hela tiden deras bästa men inte alltid så lätt att veta "vad" som är det bästa.

I början väger man ju mellan vanlig klass eller anpassad. Vilka är för- och nackdelarna med de olika arbetssätten. Personligen så tycker jag att en undervisning anpassad för just de här barnen är det bästa. Lärarna ÄR proffsiga och vet hur man ska bemöta dem och hur man på bästa sätt ska lägga upp undervisningen.

Precis som alla andra barn är även AS-barn olika och möjligheten att anpassa undervisningen till varje enskilt barn är fantastisk iaf här. Sen att de "väver in" den sociala biten oxå här bra. Ett ämne som kallas "socialträning" där de tränar på olika vardagliga situationer.

Sådana som för många barn är enkla kan för dessa barn vara mkt svåra. Som HUR man gör/beteer sig när man går på café.

Möjligheten att utvecklas och lära sig mer om sitt handikapp ökar när man går i AS-klass, det tycker iaf jag.

Hur som helst, jobbit för er att behöva ha det så och jag hoppas verkligen att ni hittar en lösning på situationen.

Svar på #118

Förstår att du blir arg när du inte känner att du får någon respons av din sons lärare. Men samtidigt kan det säkert i vissa fall vara svårt för dem att se det din son upplever.

Minns själv att jag kunde känna en sådan vrede gentemot lärare min son haft. Men han visade, visar fortfarande upp, olika sidor hemma och i skolan så det är nog inte alltid så lätt för andra att se.

Sen får vi ju inte glömma att vi som föräldrar blir experter på att läsa av våra barn. Vi VET när de inte mår bra, sen att de kanske inte alltid tolkar situationer rätt. Det kanske upplevs mkt mer förstorat än vad det egentligen är. Det är vid sådana tillfällen det är TOKviktigt att ha lärare som kan förklara på RÄTT sätt (ev. med hjälp att serieberättelser) och reda ut konflikter.

Men att ens barns lärare inte tror på det man säger är rent ut sagt förj*vligt precis som du säger skulle man väl aldrig hitta på saker för nöjes skull.

I min dotters klass är de 7 elever i åk 3-7. Hon och en pojke är yngst och de har verkligen funnit varandra. Visst finns det blandade intressen oxå olika behov. Vissa trivs bättre själva men min erfarenhet är att de hittat vänner som de trivs ihop med i skolan.

På fritiden kan det vara lite annat trots att min dotter och den här pojken tycker såå mkt om att leka i skolan har de fortfarande inte lekt nåt på fritiden. Men vi har planer på att försöka på torsdag. För vissa krävs det lite mer planering, för andra inte.