10 år och Asperger

Roligt att tänka på barnkalas. Knäppa minnen. Kan skratta åt dem nu.
Jo. Jag brukade alltså planera mina egna födelsedagskalas jättenoga. Skriva listor, göra scheman över lekar och aktiviteter osv, sedan kom de andra barnen och lekte helt ostrukturerat och flamsigt - det störde mig. Jag hade ju planerat allt PRECIS! (planeringen kunde ta veckor). Alltså var alla kalas jag hade en besvikelse. Inte för att det var fel på mig - utan för att DE ANDRA BARNEN var så oseriösa och ... tada [liten fanfar här!] så BARNSLIGA. Barnsliga barn, tänka sig vilket trauma. ;D

Angelica, Bilder i bilderbok? Jag gillar att måla/teckna.
stinastoor.com

Min son också känslig för hög musik eller höga ljud överlag.

Sigge

Jag ville bara säga att jag valde att berätta om sonens diagnos på ett föräldramöte i höstas och det kändes jätteskönt. Jag var nervös men efteråt kom faktiskt flera mammor fram till mej och sa att det var väldigt modigt av mej att berätta. Min son går i sexårs och har adhd och asperger. Han är väldigt utåtagerande, slåss mycket, är på de andra barnen, kastar mycket i golvet och har enorma humörsvängningar. Han lever i bättre och sämre perioder. Han kan vara jättego också.

De andra barnen märker ju att han är annorlunda och jag ville inte höre en massa skit bakom ryggen att vad är det för en jäkla unge typ. Så därför valde jag att berätta.

Ida 07

Mina föräldrar skäms fortfarande ifall jag börjar prata om min diagnos eller mina egenheter när de har bekanta närvarande - även om deras vänner tycker att det är ganska intressant och frågar mycket. Men särskilt pappa skäms över att det är fel i huvet på mig. Fast jag förstår till viss del, han är 76 nu och försörjde sig som flottare och körde timmer med häst i sin ungdom, jag är helt enkelt lite för "modern" för honom...

aspie:

Kan tänka mig att det känns lite nytt o främmande för äldre .

Nu har hon varit på fest och det var ok, tyckte hon.
Jag är lite trött på henne nu hon bara bråkar med våra katter. Och beskyller oss för att hennes saker är borta, det är ett himla liv. Fast hon vet att det troligvis är hon själv som slarvat bort dem. Jag får nog ta ett tag med serieberättelser igen. Tröööött.

Hum...

Serieberättelser eller seriesamtal är ett sätt att nå fram till barnet när den inte tar in det man försöker säga. Så istället för att tala om för barnet vad den gjort "fel" så ritar man händelsen som en serie istället. Enkla gubbar med pratbubblor om barnet kan läsa, annars tydliga symboler som uttrycker känslor mm. Så om min dotter tex bråkat med katten så ritar jag först en figur som gör katten illa och sedan en ruta där katten gråter och sedan en ruta där katten tydligt visar att den inte tycker om dottern. Sedan ritar man det som man istället vill att hon ska göra mot katten för att den ska tycka om henne. Jag har fått info om detta via habiliteringen de har även tips på böcker om detta. kan ej namnet men kan ta reda på det om du vill.
Men jag vet inte om detta fungerar åt det motsatta hållet, att barnet ritar för att berätta vad som hänt, men varför inte. Vi har inte provat.
Min dotter brukar reagera på dessa bilder, det syns att hon blir berörd.